”När en man faller” heter Klara Krantz lyriska roman på strax över 600 sidor. Den handlar till stora delar om hennes farfar, journalisten Lars Krantz, som tror sig ha sett mördaren under mordnatten. Han anmäler det till polisen utan att något händer. Och med åren tar mordet allt större plats i hans liv – till slut har han förlorat nästan allt.

– I början var det på en rimlig privatspanarnivå, men efterhand blir det mer och mer konspirationer och det kom att prägla resten av hans liv. Det blir inte bara en fråga om att lösa mordet, utan också känslan av att själv vara utsatt för något själv. Det yttersta exemplet på det i boken är att han själv misstänker sin fru för att vara spion, säger Klara Krantz.

Mister tilltron

Romanen är skriven med brutna rader och ett poetiskt språk. Och parallellt med hennes farfars historia berättas en relationshistoria i nutid, där huvudpersonen Klara, ska bli mamma, samtidigt som relationerna knakar.

– Det som min farfar var med om handlar på något vis om att mista tilltron, både till hur samhället fungerar men också i sina nära relationer, och det elementet finns med i det andra spåret med. Huvudpersonen har svårt att lita på att de hon älskar faktiskt finns där för henne, säger Klara Krantz.

”Ett sår som inte har läkt”

För Klara Krantz är Palmemordet personligt, i romanen pratas det om att det ”finns ett Palmetrauma i familjen”. Men det är en upplevelse som hon tror sig dela med många. Och det är inte konstigt att mordet fortsätter att fascinera.

– Min farfar skriver på något ställe att vi inte kan bygga vidare på det här samhället innan mordet är löst. Och på ett sätt är det ju helt tokigt att det inte blivit löst. Det är ju något sår som inte har läkt får man ju säga.