I slutet av 60-talet var Leslie Van Houten knappt 20 år då hon anslöt sig till ett hippiekollektiv i Kalifornien.  

Kollektivet, känt som sekten “Mansonfamiljen”, styrdes av en man vid namn Charles Manson. Under hans ledning begick sektmedlemmarna sju mord i Los Angeles. Ett av offren var regissören Roman Polanskis fru – skådespelaren Sharon Tate. 

Leslie Van Houten, i dag 73 år gammal, har suttit 53 år i fängelse för Mansonfamiljens knivmord på paret Rosemary och Leno Labianca. 

I populärkulturen

Mansonmorden gick som en skräckvåg genom Hollywood som i 50 år har producerat otaliga filmer, serier och böcker om händelserna.

Författaren Ed Sanders släppte boken ”The Family” (1971). Även Sonic Youth- låten ”Death valley´69 och Marilyn Mansons artistnamn refererar till Mansonsekten. För att inte glömma filmen ”Charlie says” (2018) av Mary Harron och Tarantinos ”Once upon a time in Hollywood” (2019).

Mansonfamiljen framställs då som en hippiesekt präglad av sex och psykedeliska droger.  

– Anledningen till att man gottar sig i Manson-morden är dels för att det finns någon slags galenskap och irrationalitet i morden som jag tror tilltalar många. Det gör att man kan spekulera fritt själv, både som filmskapare och journalist, säger Michael Tapper, filmkritiker och docent i filmvetenskap.

”Hippierörelsen som hade gått snett”

Enligt Tapper har teorier om mordmotiven varierat. En version är att Charles Manson ville hämnas en misslyckad musikkarriär genom att straffa personer i nöjesindustrin och att Leslie Van Houten med flera blev manipulerade till att hjälpa till.

Andra pekar på Mansons koppling till nynazism. I fängelset ristade han in ett hakkors i pannan och sade att Beatles-låten ”Helter skelter” handlade om ett kommande raskrig.  

– Han blev en symbol för hippierörelsen som hade gått snett, säger Tapper.