Är övergrepp som konstnärligt grepp extra vanligt inom opera? Det finns tecken på det. De tio mest spelade operorna förra året i världen var, enligt statistikverktyget Operabase: La Traviata, Carmen, Trollflöjten, La Boheme, Tosca, Figaros bröllop, Madame Butterfly, Barberaren i Sevilla, Rigoletto, Don Giovanni.
I princip alla tio innehåller någon form av kvinnoförtryck: övergrepp, prostitution eller en kvinna som dör på slutet. De flesta tragiska operor avslutas med att hjältinnan sjunger sin egen dödssång. ”It ain’t over ’til the fat lady sings”.
Musiktidskriften Opus listade nyligen några exempel på övergrepp och kränkningar i klassikerna. De tragiska operorna slutar oftast med att en kvinna lider och dör. De komiska operorna handlar ofta om en kvinna som hotas av våldtäkt eller att bli bortgift. Listan kan göras lång. Don Giovanni av Mozart börjar med en våldtäkt. Polischefen i Puccinis Tosca försöker tvinga huvudpersonen till sex, The Rape of Lucrezia av Britten handlar förstås också om en våldtäkt. Den bortrövade Pamina i Mozarts Trollflöjten är på väg att bli våldtagen av Monostatos, Nedda blir dödad av sin svartsjuka man Canio i Leoncavallos Pagliacci, liksom förstås Carmen i Bizets opera blir dödad av sin svartsjuke ex-pojkvän.
Den glada och roliga Mozartoperan Figaros bröllop är på sätt och vis
också en riktig metoo-historia. Greven sextrakasserar sina anställda och bevakar samtidigt svartsjukt sin hustru. Han vill återuppliva en gammal regel om att han har rätt att ha sex med varje nygift kvinna. Barberaren i Sevilla handlar om Rosina som är inlåst av en äldre herre som vill gifta sig med henne. I Wagners Mästersångarna i Nürnberg anordnar stadens manliga hantverkare en tävling där en ung flicka utgör ”vinsten”. I Rossinis Italienskan i Alger är huvudpersonen Isabella fånge i sultanens harem. Gilda i Rigoletto är först inlåst av sin pappa och sedan bortrövad av en sexmissbrukande hertig. Geishan Butterfly blir dumpad, fråntagen sin son, och tar sitt liv. Den prostituerade Violetta i La Traviata blir också dumpad och dör.
Somliga har dragit absoluta slutsatser av denna övervikt av kvinnors lidande. Det sägs att Gudrun Schyman vägrade att följa med riksdagen på en föreställning av operan Carmen för att hon inte ville ”applådera ett kvinnomord”. Författaren Hélène Cixous har skrivit angående teater/operabesök att det ”för en kvinna är som att bevista sin egen begravning”.
Genusvetaren Lisa Lindén granskade sexismen i operakonsten för några år sedan. Trots att hon tidigare studerat samma sak på filmområdet, blev hon chockad över hur vanligt det var med övergrepp på operascenen. ”Ett utmärkande drag just för operan var att det förekom mycket våld generellt och inte minst sexualiserat våld mot kvinnor” var hennes slutsats. Hon konstaterade också att det var ojämlikt bakom scenen. Bland dirigenter och upphovspersoner var 100 procent män, bland regissörer var 85 procent män. Bland sångarna hade nästan dubbelt så många män huvudroller jämfört med kvinnor. Kvinnorna, både i solistroller och i kören, spelade ofta prostituerade, eller så förekom ett diffust köpslående om de kvinnliga karaktärerna och deras framtid.
Det finns olika tankar om hur man ska se på opera ur ett kvinnoperspektiv. Lider operan genomgående av ett förtryck av kvinnor, eller är det tvärtom en plattform där kvinnor – mitt i all sexism – får ta ovanligt mycket plats? Filosofen Cathérine Clément menar i sin bok L’opéra ou la défaite des femmes från 1979 att opera är en offerrit där kvinnor offras, iscensatt av manliga librettister, tonsättare, regissörer, dirigenter och operachefer. Andra, som musikforskaren Carolyn Abbate, menar att operan snarare, till skillnad från till exempel teater och film, ger kvinnor röst. I boken Opera: or, the envoicing of women, skriver hon att sången och musiken ger kvinnorna ett vokalt svängrum där de kan ta plats och deras känslor och tankar får utrymme.
Hur är det då med de nyskrivna operorna?
Där finns exempel på operor med kvinnoroller som inte blir förtryckta, som Drottning Kristina och Zarah Leander. Men påfallande ofta är det liknande teman som går igen: Batseba blir våldtagen, Lucy blir ihjälbiten av Dracula, Tristessa är full av övergrepp, bland annat en påtvingad abort. I Notorious är det ett påtvingat äktenskap och i Death and the maiden är det våldtäkt och tortyr.
De operor som oftast spelas i dag är från 17- och 1800-talet. Då var övergreppen iscensatta på ett diskret sätt, publiken förstod ändå vad som hände. I dag visas övergreppen och kränkningarna ofta upp på ett mycket mer konkret och explicit sätt. När den svenska debatten om operasexism briserade för första gången 2012, beklagade sig operasångare, kanske halvt skämtsamt, över att de inte fått träning under sin utbildning på det som väntade dem i yrkeslivet – att gestalta abrupta samlag, forcerade avsugningar och sceniskt våld.
Genusvetaren Lisa Lindén beskriver hur man inom operan delade upp kvinnorollerna i ”goda och dåliga”. Om det var en ”dålig” kvinna var det vanligare att män tog hårt i henne, föste ner henne på knä, våldförde sig på henne och slet upp hennes kläder. Det verkar som att kombinationen av berättelser skrivna på 17- och 1800-talet och dagens moderna explicita regi blivit en brutal coctail.