Vad är Svenska Akademien? Poeten Werner Aspenström, som själv lämnade sin stol i samband med Rushdie-affären 1989, fann inget bättre ord än ”inrättning”. Tydligare koppling än så till samhällets kontrollerade och genomlysta institutioner fann han inte. Och kanske är det riktigt. Akademien har levt i en egen tid där varje skandal har kunnat mötas genom att man sveper mantlarna om sig och skingras i gränderna i Gamla Stan. ”Vi ses igen på torsdag.”
En kulturklubb, fast med kungliga anor. Till skillnad från den kulturklubb som den så kallade Kulturprofilen har drivit – en man som utan att ens vara invald i Akademien, på ett nästan osannolikt sätt blir den första i världshistorien som kanske förändrar den. Och då har många försökt! Fast de har alla varit motståndare på utsidan – i den kulturskymmande verkligheten där man ska passa sig så att man inte krossas som en lus. Ja, Akademien har inte sällan haft ett särskilt sätt att bemöta motstånd: Med tystnad, krigsmetaforik, högdragna formuleringar eller förtäckta hot.
Som en femåring på steroider.
Anledningen till att det fungerat är att Akademien har vilat så tungt på ledamöternas ära och heder – och deras personliga inflytande över andra enskilda individer ekonomiskt – vilket är den vassaste av maktens bilor. Priser, stipendier: Godtycklighetens makt. Så kulturklubb och inrättning är kanske fel ord. Statusorgan?
Sättet att hantera sin omvärld på har dock fungerat. Kritiker har backat undan och författare har ställt sig i ledet, något som tydligt framgår i DN:s artikel. När lärare vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö vågade ta mod till sig och markera mot Kulturprofilen efter att eleverna upplevt verbala och fysiska kränkningar av honom, var det istället lärarna som fick delar av kulturetablissemanget emot sig. En poet menade att de skulle be om ursäkt – lärarna var de som skulle skämmas! Man riskerade indraget stöd från Akademien.
I ett pressmeddelande från Akademien på torsdagskvällen meddelas att man bryter med Kulturprofilen, man tar också på sig skulden för att ha brutit mot sina egna jävsregler. Man avslutar också med en formulering som beskrivs som en mindre revolution idag: att man ”vill ha så stor transparens som möjligt i denna fråga.”
Transparens i Akademien? Det var på tiden. Och med den föryngring man genomgått under senaste decenniet, nu senast med tillskott som Sara Stridsberg och Jayne Svenungsson, så finns fog för att tro på det.
Med det är svårt att vara transparent för första gången. I pressmeddelandet meddelas också att det på senaste sammanträdet ”framkommit att ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling”. Man menar sedan att detta inte hade ”kommit upp i ljuset utan den senaste tidens uppmärksamhet rörande dessa problem.”
Det är förskräckligt, precis som allt annat vi sett och läst denna höst i #meetoo-vågen. Givetvis är detta en bekräftelse på tystnadkulturen inom Akademien. Men ska vi tro på det här? I minst tjugo år har Kulturprofilens beteende varit känt, även i offentligheten. Redan 1997 skrev Expressen om det. Ska vi verkligen tro att alla de personer i ledamöternas närhet som utsatts för Kulturprofilens agerande hörde av sig just nu? Inför sammanträdet på torsdagen? Ja, vad menar man med att detta ”först nu kommit upp i ljuset”?
Nej, Akademien försöker här med största retoriska finess försvara sina kronjuveler: prestige och status (snarare än snille och smak). Man vågar inte ta det vulgära ordet tystnadskultur i sin mun, vågar inte erkänna alla dem som under åren försökt påtala Kulturprofilens beteende. Man formulerar sig som om fakta plötsligt bara har framkommit.
Nej, den här offerkoftan sitter inte helt bra, och formuleringen riskerar rent av att uppfattas som en ny bagatellisering av de utsattas berättelser. Det är synd, för detta pressmeddelande andas i övrigt en helt annan framtid och mogenhet än vad vi är vana vid.