Ett tydligt exempel på Carola Grahns humor och naturintresse finns på årets Wanåsutställning. Ett fullständigt malplacerat, uppblåsbart fjäll som ligger och guppar mitt i slottsdammen.

Verket heter ”Namahisvarri”; vilket betyder heligt berg - och handlar om vårt främlingskap inför naturen vilket gör att vi ofta reducerar den till en konsumtionsvara.

På Wanås använder man till exempel träd för att värma upp godsets byggnader. Men i den uråldriga samiska kulturen lever gudarna i träden – vilket borgar för en betydligt mer hållbarar inställning.

Så nu har Grahn förvandlat stockarna till finkultur; tre minimalistiska skulpturer som måste behandlas med respekt.

Mitt i skogen står Grahns ”Jojkmaskin” laddad med traditionell jojk. Den är ju ett sätt att få kontakt med gudar och förfäder. Man jojkar inte om en viss person utan antar aspekter av den döde; till exempel för att få hjälp med en bortsprungen ren. En både billigare och mer hållbar metod än skoter och GPS.

Grahns imponerande utställning här på Wanås bevisar verkligen att den urgamla samiska kulturen kan an-vändas som en kreativ resurs för att skapa en mer hållbar framtid.

Inte så konstigt kanske. Samerna anser ju att vi människor är en del av naturen, inte står över den. Och det känns ju som ett betydligt mer modernt synsätt än vårt nuvarande.