Opera för barn – eller opera med barn? Hans och Greta har länge ansetts som den stora barnoperan, men den är ju mer än hundra år gammal och tysk. Väldigt tysk, efter Bröderna Grimm. Också rent musikaliskt, med valthorn i beprövad skogsromantisk stil à la Webers ”Friskytten” och Wagner. Kompositören Engelbert Humperdinck (han hette så!) kallas ibland för den ende sanne efterföljaren till Wagner.

Men sagans godistema till trots – sockersöt är den inte. Tvärtom rätt otäck, med en häxa som äter barn. Vad för slags tant kan verka läskig i barns ögon, i ett modernt koncept som på Norrlandsoperan? Här blir det en skruvad Dolly Partonfigur som kan vara nog så skrämmande. Kul är hon i varje fall i Susanna Levonens tappning och alla barnen i premiärpubliken verkade nöjda när hon mötte sitt öde i sin egen mikrougn.

Stina Anckers regi och Annsofi Nybergs visuella koncept ligger annars helt i linje med svensk avskalad barnboksestetik och tilltal. Det är musiken som får stå för det riktigt sagoaktiga, och den framförs känsligt av den stora orkestern under den stilsäkra tyska dirigenten Anja Bihlmaier. Här gäller det ju att höra vad som sjungs – alltid ett problem på operan. Det märks att översättare, dirigent och sångare föredömligt vinnlagt sig om tydlighet. Alla i publiken kan inte läsa textmaskinen.

Det här kallas för familjeopera och vi vuxna får, om inte annat, en musikalisk upplevelse, ett slags lätt-Wagner. Texten har sina poänger: Hans och Greta är faktiskt ett syskonverk av bror och syster Humperdinck vid 1800-talets slut. Nu är detta Norrlandsoperans stora satsning för hela denna säsong, så det vill till att den funkar också för operapubliken i Umeå med omnejd.

Själv gillar jag verkligen att för en gångs skulle få se både barn och vuxna i samma salong. Här i Sverige har vi ju en berättigad stolthet över vår barnkulturtradition, men den innebär samtidigt en onödigt stark ålderssegregering.