Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Erik Ehn spelar Brick i Tennessee Williams 1950-talspjäs Katt på hett plåttak Foto: Sören Vilks

Teaterrecension: Katt på hett plåttak – Maximteatern

Uppdaterad
Publicerad
Trots klanderfria och bitvis lysande solistinsatser så faller bitarna alltför ofta isär i Dramatens, Kulturhuset Stadsteaterns och Maximteaterns samarbete, skriver Kulturnyheternas teaterkritiker Anna Hedelius.

Som film är den odödlig. Tennessee Williams 1950-talspjäs Katt på hett plåttak gjordes 1958 med Elizabeth Taylor och Paul Newman i huvudrollerna. En sensuell filmatisering som enligt en sippt moralisk 50-talskonvention frångick det alltigenom centrala temat, nämligen sonen Bricks förmodade homosexualitet. Fotbollsstjärnan Brick, som dränker sin sorg efter den i självmord döde lagkamraten Skipper i bourbon och vodka.

Regissören Stefan Larsson har också velat göra film av berättelsen. Precis som i Linje Lusta med delvis samma konstnärliga team på Dramaten nyttjar han filmens möjligheter att komma nära. Med två kameraoperatörer på scenen och en skärm i fonden får vi en direktlänk till karaktärernas känsloliv. Det är här vi möter deras bitterhet, smärta, rädsla och förljugenhet i uppförstoring. Inledningsvis är det effektivt, efter hand blir det statiskt. Bara en gång öppnar tekniken dörrar till en annan värld. Det är när kameran följer med Brick bakom scenen in i duschen, där han låter vatten och fingrar röra vid sin nakna överkropp i homoerotisk längtan.

Stefan Larsson tycks vilja komma åt det nakna och råa hos människan. Det manifesteras också i Sven Haraldssons scenrum som är tomt sånär som på en obäddad dubbelsäng och en back med sprit. Gula lysrör antyder den amerikanska söderns hetta, men pjäsen är placerad i nutid och kan utspelas var som helst.

Solistinsatserna är givetvis klanderfria, bitvis lysande. Erik Ehn som Brick är ett förlamat offer som gör allt för – och lyckas ganska väl – att gömma sin rädsla i alkoholismen, Livia Millhagens Maggie är fullt begripligt bitchig mot bakgrund av sin livssituation som gisslan i ett äktenskap där överenskommelsen är ”no sex”. Marie Göranzon är en villfarelsernas drottning, som i brist på kontroll försöker manövrera sin familj, Peter Anderssons cancersjuke Big Daddy raljerar med sin manschauvinism, men tycks på riktigt vilja lyssna till Bricks bekännelse – som trots det uteblir.

Dessvärre faller bitarna alltför ofta isär i detta samarbete mellan Dramaten, Kulturhuset Stadsteatern och Maximteatern. Andreas Kundler och Cilla Thorell får inte mer än antyda sina roller som sonen Gooper med maka, Jan Malmsjö som doktor och Bashkim Neziraj blir mest putslustiga skuggfigurer. Ensemblespelet uteblir och bristen på möte är påtaglig. Vilket förvisso är ett av pjäsens ledmotiv.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer