När Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap sändes 1973 stod Sverige inför en skilsmässoboom. 1974 ändrades lagen och antalet skilsmässor i Sverige fördubblades jämfört med början av 60-talet.
Serien var med andra ord rätt i tiden. Det kan man inte riktigt säga om regissören Hagai Levis amerikanska nyversion. I stället för något samhällsmässigt banbrytande känns den som en mer stillsam kusin till skilsmässodramat Marriage Story (2019).
En del saker är ändrade – Johan-rollen, som Erland Josephson gestaltade 1973, spelas nu av den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Jessica Chastain. Paret som Mira och Jonathan äter parmiddag med har blivit polyamoröst för en mer modern touch.
Hagai Levi har hoppat över ett av Bergmans avsnitt, men utöver det följer den originalet nära. Det är ett kammardrama där man, med ett fåtal undantag, följer en lång dialog mellan Jonathan och Mira. Vi följer dem under fyra års tid när äktenskapet faller isär och efterspelet till uppbrottet. Skärpedjupet är kort, stämningen är kompakt och ljuset är dovt. Det är skickligt, men lite tråkigt.
Nu var jag ingen tv-tittare på 70-talet, men innehållet – en misstro på äktenskapets institution och förmågan att leva tillsammans – i originalversionen har i efterhand beskrivits som kontroversiellt. Kanske är det en ingrediens som krävs när man gör fem timmar statiskt filmat dialogdrama för nya Scener ur ett äktenskap känns som betydligt mindre spännande än originalet.
Den nya Scener ur ett äktenskap är, på grund av tidsanda och registil, mindre teatral, men det gör paradoxalt nog att den välskrivna dialogen känns mer konstlad. ”Så där välfunnen är väl ingen som är mitt uppe i ett uppslitande bråk?” tänker man mer än en gång. Siktar man på realism bör det återspeglas i replikerna.
Men HBO-dramat har flera förtjänster också. Mira och Jonathan är så klart drömroller för vilken karaktärsskådespelare som helst – obegränsat med närbilder ger utrymme att medelst minimala blickbyten kunna förmedla undertryckt frustration (Oscar Isaac som Jonathan) eller med tillkämpande leenden dölja sin uttråkning (Jessica Chastain som Mira).
Levi har sagt i intervjuer att han med den nya versionen vill undersöka skilsmässan som fenomen snarare än äktenskapet. Huvudfrågan verkar vara om det individuella självförverklingsprojektet gått så långt att man inte längre är kapabel att dela sitt liv med något.
Resultatet är delvis elegant och gripande och delvis mossigt och lite daterat.