Johnny Logan kom förbi. Naturligtvis för att framföra Hold me now, som gav Irland ESC-vinsten 1987. Underbart och oväntat för Kodjo Akolors mamma, och möjligen även för dem som gillar att gunga sakta i sidled och inte vet att Logan överraskade med samma låt i Norges motsvarighet till Melodifestivalen förrförra året. Mycket pekar på att det här är något han gör.
Men strunt i Logans gamla meriter och jakt på gage. Årets programledare verkar otvivelaktigt styrda av kortat manus och instruktioner om att vara familjevänligt uppbyggliga. Det är inte så underhållande för någon som orkar vara uppe efter klockan 20.30. Jag blev också glad av mamma Akolor, men lämnades samtidigt med en eftersmak av att ha bevittnat ett internt utbrott från manusrummet som sjukt nog hamnade i sändning.
Efter fem veckor fattar jag fortfarande inte heller upplägget med husbil, träningsoveraller och programledarbyten. Den dramaturgiska bågen ligger lika efter programmet som skidåkarna i tremilen bakom Therese Johaug. Andra chansens funktion kan också ifrågasättas när programledarna måste påminna om existensberättigande exempel och Melodifestivalens egna Twitterkonto är det som väsnas mest i det digitala kommenterandet.
Så till bidragen. Hälften gick till final. Den bättre häften, som Kate Winslets vidrige fästman säger om platsbristen i livbåtarna på Titanic i filmen med samma namn.
Det kunde man kanske ha räknat ut på förhand, men duellerna är kluriga. Själv slogs jag under ett ögonblick av den inre synen av Johnson, Stenmarck och Arvingarna i final. Tre fall av tajta gubbrallor. Tursamt nog tog sig bara ett par sådana vidare med trallvänliga I do. En låt med en brygga misstänkt lik Madonnas Papa don’t preach – detta plagiatanklagelsernas år. Men den är ju härlig, det är den.
Nano också en värdig finalist, liksom Anna Bergendahl med sin glittrande toppskivlingsskog och sårbara röst. Lisa Ajax har vid otaliga tillfällen under tävlingens gång pratat om paraplybegreppet känslor. Ändå är det svårt att identifiera smärtpunkten i hennes bidrag. Till och med darrningen på handen intill ansiktet känns koreograferad. Jag hoppas att perfektionen lättar något till finalen. Det vore hemskt att ge Tommy Körberg rätt i att “unga artister inte förstår text”. Alltså att de brister i att förmedla låtens innehåll. Är det någonting unga människor förstår sig på så är det väl innehåll. Fråga bara Vlad Reiser, vars sketchartade content uppenbarligen flyger bättre än hans sånginsats.
Nu packar vi ihop och avslutar det här nästa lördag, en gång för alla.
Det borde Johnny Logan också göra.