Hur mycket inflation tål Sverige?
Det är den stora frågan nu, för konsumenter, löntagare, arbetsgivare och inte minst Riksbanken.
I dag kom ännu ett kvitto på att det går åt fel håll: konsumentpriserna har stigit med 6,4 procent i april jämfört med samma månad i fjol. Det är en ny toppnotering sedan december, högre än i mars, och högre än vad finansmarknaden hade räknat med.
Och Riksbankschefen lär ha blivit överrumplad – igen. Redan i höstas var det många som tvivlade på Riksbanken när den viftade bort den ökade inflationen eftersom den bara berodde på energipriser, och sådana går ju regelbundet ner av sig själva.
Men inflationen steg och spred sig alltså i stället, Ryssland invaderade Ukraina och inflationen steg och spred sig ännu mer. För två veckor sedan kom tvärvändningen. Riksbanken höjde med 0,25 procentenheter och förutspådde ett par, tre räntehöjningar i samma storlek i år.
Javascript är avstängt
”Tvärt emot skolboken”
Men nu har inte bara själva inflationen fortsatt oroväckande mycket uppåt. Förväntningarna om framtida inflation har också gått upp, enligt Riksbankens undersökning som kom i går.
Inflationsförväntningar tenderar att bli självuppfyllande och därför väger sådana undersökningar tungt för Riksbanken. Risken är uppenbar att Riksbankschefen vill ta i och höja med 0,5 procentenheter nästa gång, vilket är i juni.
Det blir i så fall en otrevlig sommarpresent för bolåntagare som har rörliga bolån. Särskilt när semesterkassan också ska räcka till dyrare transporter, hotellräkningar och restaurangnotor. Eller, om man inte har möjlighet att resa bort alls, dyrare matkassar här hemma.
I värsta fall kan det bli räntehöjningar utan att inflationen går ner. Det beror på att det är svårt att påverka inflation som beror på att utbudet ändras, i det här fallet på energi, snarare än på att efterfrågan har tagit fart.
Det som kan hända då är att det blir lågkonjunktur och hög inflation samtidigt. Det är tvärtemot skolboken, men det hände på 70-talet. Även då berodde det på stigande oljepris, när tillgången ströps av politiska skäl. Det tog många år att komma ur det den gången.
Nu har vi utöver kriget och oljan även pandemin. De omfattande nedstängningarna i Kina leder också till utbudsproblem som trycker upp inflationen.
”Inte där än”
Världen har samtidigt genom pandemin och pandemistöden blivit mer skuldsatt än någonsin tidigare. Därför kommer räntehöjningar, vid en viss punkt, att förlama ekonomin. Frågan är bara var den punkten ligger.
Det låter hopplöst alltihop, men det finns också faktorer som talar för att det kan gå bra. En är arbetsmarknaden. Arbetslösheten är nere under sju procent nu enligt Arbetsförmedlingens siffror i morse. Det har gått mycket bättre med jobben än man vågade tro när pandemikrisen kom. Men ändå inte FÖR bra för ekonomin, som i USA där det går två lediga jobb på varje arbetslös och löner och priser drivs upp okontrollerat på grund av det.
Och även om det varnas för en skadlig spiral av prisökningar och inflation här i Sverige så är vi inte där än. Det går trots allt att kräva löneökning för att kompensera för inflationen till viss del, utan att man äventyrar hela samhällsekonomin.
Det kan alltså bli så att denna sommar blir svettigare än nästa. Att inflationen nästa år faller tillbaka, att man då fortfarande inte ser en riksbanksränta på mer än två procent inom överskådlig tid och att ekonomin – och börsen – mjuklandar. Det är bara att hoppas.