Jacob Fraiman är sju år är när hans familj kommer till Sverige. Tidigt börjar han med vad han själv beskriver som hyss. Med åren blir hyssen allt grövre.
– Vi började göra inbrott i bilar och så började vi sno bilar. Sedan blev det bråk som blev grövre med tillhugg och sådant, uppgörelser, säger han.
”Dör jag så dör jag”
Han får tidigt kontakt med socialtjänst och andra myndigheter. När socialtjänsten placerar honom i en lägenhet som 17-åring börjar han “beckna” – sälja droger.
– Sedan blev jag punktmarkerad av polisen och mina vänner började komma ut ur fängelserna. Då eskalerade allting.
Åren som följer kommer innebära många turer med polis, socialtjänst och rättegångar. Förebilderna runt omkring honom är äldre, tungt kriminella, i hans närhet.
– Jag kom till en punkt där jag inte brydde mig utan tänkte ”dör jag så dör jag”. Jag hade inga framtidsdrömmar, säger han.
Svårt att säga nej till gamla vänner
Han berättar hur han får ett ”vanligt” jobb, men fortsätter att sälja droger på sidan. Han mår inte bra, bär på trauman och sorg, men vet inte hur han ska hantera det. Det kriminella livet fortsätter.
– Jag hade ju en önskan att ändra mitt liv, men jag visste inte riktigt hur jag skulle gå till väga. Redan när jag åkte in 2003 och kom ut 2005 så hade jag en önskan, men jag hade svårt att säga nej till mina gamla vänner.
2011 döms han i tingsrätten för försök till mord. Hovrätten ändrar sedan domen till grov misshandel och ger honom 3,5 års fängelse. Det blir slutet på den kriminella banan.
– Det är inte det man tror när man är liten. Det är en jävla fasad alltihop. Det är ingen som pratar om det här med långa häktningstider, isolering, konflikterna, om bakhåll och häktningsförhandlingar. Man förlorar lägenhet, sina relationer, det är baksidan av myntet. Man pratar bara om pengar, status, respekt och heder.
”Folk vill ta sig ur, men det finns inga resurser”
I dag är han förbundsordförande för organisationen Unga Kris, Kriminellas revansch i samhället, som jobbar förebyggande mot droger och kriminalitet bland unga. Han säger att han ser hur unga personer ibland används av äldre kriminella och beskriver det som en ond spiral.
– Folk vill ta sig ur, men det finns inga resurser. Det går inte snabbt och man hamnar mellan stolarna.
Jacob Fraiman är ofta i kontakt med myndigheter, fältsekreterare och sociala insatsgrupper – men säger att det finns problem.
– Att bara nämna polisen till sådana här ungdomar är jättesvårt. Jag får först bygga en relation och skapa tillit och sedan kan jag prata om att det finns en avhopparverksamhet, för de vill inte ”samarbeta med aina”.