Det är sen kväll i april, platsen är Stockholms Centralstation. Jag vet inte om vi kommer att lyckas få kontakt med dem, som vi vill berätta om. Första steget är att överhuvudtaget hitta dem.   Det vi hört är att de finns på platser där det rör sig mycket folk. Centralstationer, hamburgerrestauranger. Mc Donalds Vasagatan, mitt emot centralen, är en sådan plats. Här finns spänningen i luften alla tider på dygnet.   En grupp killar, har startat ett slagsmål. Men bland några andra pojkar, som hänger runt ett bord, inne på restaurangen, höjer man inte på ögonbrynen. 

Reporter: Du berättade att ni kom till Stockholm idag. Vart har ni varit?

Pojke på Mcdonalds: Jag vill berätta om du ska hjälpa oss, eller är gör du bara vissa program för att säga att vi gör fel och vill leva på gatan?

De här pojkarna vill inte att vi filmar deras ansikten. Utan tolk är vi utelämnade åt google translate, översättning, på mobilen för att kunna kommunicera alls.  Killarna som den här kvällen har anlänt till Stockholm, berättar att de är fjorton och femton år gamla. Helt själva reser de från land till land i Europa, och undviker kontakt med myndigheter och vuxenvärld. De är pojkar som bor på gatan. Ingen av dem låter oss veta vad de egentligen heter.

Reporter: Jag kan hjälpa er att ringa och med information.

Pojke på Mcdonalds: Hon vill hjälpa oss, men hon vill ha mer information. Vaddå mer information.. så att polisen kommer och tar oss, eller?

De har ensamma lämnat Nordafrika och tagit sig till Europa.  

Pojke på Mcdonalds: Jag vill gå i skolan, lära mig saker, arbeta. Få en framtid. Vi har alltid bara varit på gatan, vi kommer från gatan. Till exempel, i natt, sov jag på ute på gatan. 

Reporter: Dina vänner också..?

Pojke på Mcdonalds: Nä..? Jo. 

I Sverige finns idag minst flera hundra av barn-migranterna, men ingen vet säkert hur manga de är. Vi vill prata med dem och se hur deras liv i Stockholm ser ut. Vilka är ni, frågar jag killarna vid bordet.  

Pojke på Mcdonalds: Det spelar ingen roll varifrån vi kommer. Om man kommer från Afrika, eller Indien.. Vi tillhör världen. Som romerna.. Jag är ingen.   

Längst bort i hörnet sitter en pojke med mörka ögon, och iakttar oss. Vi har inte suddat hans ansikte. För han är någon som vi ska komma att få lära känna närmare. För att kunna prata med killarna på arabiska, behöver vi en tolk. Hamsa är 23 år och kommer också från Marocko. Förut pluggade och jobbade han i Italien. Men när arbetslösheten slog till efter den ekonomiska krisen i södra Europa, fick han göra som många andra, åka norrut. 

Hamsa: Det är inte lätt att få arbete i något land just nu..

Och livet som migrant i Sverige, är tufft, även för en kille som Hamsa, som har universitetsutbildning.  

Reporter: Har du sovit i en bil i natt?

Hamsa: Nej. På Mcdonalds. Slussen.

Reporter: Hur är det, att sova där..?

Hamsa: Det funkar.. 

Kommande kväll går jag och tolken går in på Mcdonalds för att dricka kaffe, vad vi inte vet är att bakom oss kommer någon som ska bli viktig i vår historia.

Det är pojken med de mörka ögonen, en av dem vi såg på Mcdonalds den första kvällen. Vi ska komma tillbaka till honom. För han är en av dem som rör sig under myndigheternas radar.

Polis i nyhetsinslag: Vi har lågt räknad cirka 200 stycken som rör sig kvälls och nattetid i Stockholm city, mer eller mindre regelbundet.

Reporter: Vad är det för ålder?

Polis i nyhetsinslag: Åldrarna är ju då från faktiskt från 9 år och uppåt.

Myndigheterna i Sverige försöker, placera de hitresta marockanska barnen på boenden, HVB-hem och hjälper barnen att söka asyl. Men det är vanligt att killarna rymmer ut på gatan igen och försvinner. Vi är ute för att ta reda på varför. Samir, är en av de killarna.  

Reporter: Det är fyra år som du har rest ensam, hur gör du för att överleva?

”Samir”: Äh.. jag vet inte. Du ser, jag lever fortfarande.  

Reporter: Vart sover du?

”Samir”: På gatan.

Reporter: Men var? Man kan inte sova på gatan, det är kallt?

”Samir”: Jag bara går runt. 

Reporter: Vad gör du när du känner dig ensam och skör?

”Samir”: Jag har Gud.  

Samir säger själv att han är 14 år. Vi har ingen möjlighet att kontrollera om hans eller de andra pojkarnas uppgifter om åldern stämmer. Men vad vi förstår, är att hans liv, inte på något vis påminner om det liv som svenska tonåringar lever.

Samir vill inte höra talas om att det finns hjälp att få från sociala myndigheter. Han säger att han inte litar på dem.

Reporter: Men har du inte träffat någon I Sverige eller i något annat land, som har velat hjälpa dig, som du kunnat lita på? Haft förtroende för?

”Samir”: Nej, nej, jag har sagt till dig, det finns ingen som kan hjälpa. Bara Gud.   

Nu är vi här, tillsammans med en hemlös tonåring, och det är mitt i natten. Enda anledningen till att Samir pratar med mig, är att jag inte är från socialtjänsten, Migrationsverket, eller polisen. Den här pojken, ställer alla föreställningar om ensamkommande flyktingbarn som jag eventuellt har haft, på ända. Han gör allt för att visa sig vuxen. Om jag skulle ringa socialjouren eller polisen, nu, mot Samirs vilja, ja då har jag pratat med honom för sista gången, det inser jag.    

Men vi ska komma att träffa fler killar som liksom Samir, inte stämmer in på hur vi här i Sverige förväntar oss att ett barn eller en tonåring ska bete sig och resonera.

”Omar”: De säger här i Sverige, Marocko det är fint land, men det finns många fattiga människor där. Och det finns rika människor. Vi kommer hit får ingen hjälp då börjar vi göra skitgrejer.. Business. Det är problemet.   

Reporter: Varför kommer ni hit till Mc Donalds, sitter och är här?

”Omar”: Äta först, träffa lite kompisar. Och sälja droger.

Reporter: Du skämtar?

”Omar”: Jag skämtar inte. Det finns många som säljer droger. Jag skämtar inte. Om vi får legitimation, vi kommer att jobba. Fixa mitt liv.

Reporter: Men det är väl inte så lätt att sälja droger heller..?

”Omar”: Ska jag göra som romerna, gå på gatan? Jag vill inte bli som dem, förstår du mig?

Reporter: Men när man säljer droger, då är det andra människor som får lida?

”Omar”: Om jag säljer droger, då kommer jag att få pengar att leva, att äta, och hjälpa min familj också. Om jag ska stå bara och göra ingenting – då jag dödar mig själv!

Killarna säger att de inte har fått någon hjälp i Sverige. Men jag börjar förstå, att när de här killarna pratar om hjälp, då är det inte boende eller bidrag, som de talar om. Det är de viktiga ”pappren”.Uppehållstillstånd som skulle ge dem rätt att få arbeta i Sverige och själva skapa sig en riktig framtid.

”Omar”: Första dagen jag kom till Sverige, de tog mig till ett boende. Men jag har inte kommit hit för att sova eller äta. Om jag vill äta, så ska jag sitta i mitt land och äta. Jag kommer hit för att jobba och tjäna pengar!

”Omar”:Det är inget skoj det här, grabbar från Marocko börjar sälja droger..  

Plötsligt skrattar vi åt droglangning, det kanske bara blir för jobbigt med allt det tragiska. Men den avslappnade stämningen är snabbt förbytt. Någonting händer.

Man på Mcdonalds: Är ni riktig media? Äkta media?   

Mannen som kommer in i restaurangen är en äldre person som till skillnad från de andra lever i Sverige med uppehållstillstånd. Han ber att få se mitt presskort och säger att han vill säga sanningen om gatubarnen, till oss från media.   

Man på Mcdonalds: Folk tjuvar, snattar, slår folk, gör dumma saker. Det här måste stoppas.

”Omar”: Du har kommit i en tid, det var länge, länge sedan. Men i den här tiden, finns det ingen hjälp från Migrationsverket. Vad ska vi göra? Vi? Vad ska vi göra om vi inte får hjälp?

Pojke på Mcdonalds: Säg inte så här, kompis.

Man på Mcdonalds: Jag säger bara sanningen, om hur det är.

Pojke på Mcdonalds: Kolla, om de gav folk uppehållstillstånd, skulle de stjäla här då? 

Man på Mcdonalds: De kommer ta dig och slå dig, polisen. Fixa uppehållstillstånd istället.

Pojke på Mcdonalds: Ja, men när man inte får det? Ska du ge oss mat då?

Man på Mcdonalds: Det är skillnad på tjuv och tjuv.

”Omar”: Han snackar skit om oss – därför fick han problem. 

Sedan 2011, när de marockanska pojkarna började dyka upp i Sverige har drygt 1000 marockanska ensamkommande under 18 år sökt asyl. Mindre än fem procent har fått uppehållstillstånd. Det beror på att det inte finns någon väpnad konflikt i Marocko som utgör grund för ett skyddsbehov, enligt Migrationsverket. Men bland de andra grupperna ensamkommande barn, till exempel från Syrien och Afghanistan, så är det mer än 80 procent som får uppehållstillstånd. Det skapar stor besvikelse och frustration hos pojkarna från Marocko.

– Det räcker, kompis, släpp det.

– Om den där killen var i samma situation som oss, skulle han göra samma sak som oss!

”Omar”: Jag blev arg när han sa vi är kriminella. Vi är inte kriminella. Vi kom hit för att jobba. Vi fick inte jobb.

Reporter: Men tänker du på dem som köper drogerna?

”Omar”: Ja, det är inte bra. Men vi kan inte göra något. Om vi får hjälp ska vi jobba som andra människor.

Pojke: Berätta vad som hände din kompis!

”Omar”: Jag har en kompis som kom med mig till Sverige. Han dog här. 17 år gammal, droger. Han dödade sig själv. Han fick ingen hjälp. Han var här på gatan, sedan började han ta droger.

Reporter: Vilka droger tog han?

”Omar”: Tabletter. Han kastade sig på tunnelbanan.

Många av de här killarna har bott på gatan sedan de var bara några år gamla. Föräldrarna är döda eller mycket fattiga. Det är pojkar som fostrats av sina äldre kamrater, först på gatan i Casablanca eller Tanger. Och nu, vidare, på gatorna här, i Europas städer.

Reporter: Jag vet inte.. Nä... Vi får stoppa nu. Det blir slagsmål igen.

Den fria rörligheten, att det blivit lätt att röra sig utan pass inom EU, gör att barnen, precis som de vuxna migranterna som lyckas ta sig in i Europa, efter det, kan röra sig fritt mellan länderna. Men när jag granskar Migrationsverkets siffror ser jag, att trots att knappt fem procent har beviljats uppehållstillstånd, så är det bara två minderåriga, sedan 2011 som har avvisats till Marocko, eftersom det inte är tillåtet enligt svensk lag, att någon under 18 år, om det inte finns någon i hemlandet som tar emot.  Jag har undrat: Om de inte blir avvisade, men inte heller tas upp och integreras i det svenska samhället: Vart tar alla de hundratals barnen vägen?  En del av svaret finns här... på gatan.

Reporter: Vi måste gå nu för det blir slagsmål igen..

Anonym polis: Om tio-tjugo år kommer alla de här att vara grovt kriminella, om man inte gör något eftersom de är uppväxta i den här hårda miljön. Om samhället satsar på dem så är det igen-tjänade pengar många gånger om i framtiden. Lever man i den här miljön så blir man ju fostrad av den. Och att komma tillbaka till ett socialt liv är nog väldigt svårt. Jag ser att de lever på gatan och lever ett tufft liv. Samhället tar inte hand om dem i den mån man ska. 

Reporter: Men hur är deras liv, av det som du ser, som polis?

Anonym polis: Ja, de är ju barn och de lever på gatan. Min uppfattning är att de blir utnyttjade av äldre kriminella. Vi har sett ungdomar som begått bostadsinbrott för att livnära sig. De säljer droger, de står för fickstölder och även personrån. Och det är deras vardag för att hålla sig vid liv, de gör de här brotten.  

Så länge man är minderårig och lever kvar i Sverige, även om man har fått avslag på sin asylansökan, har man rätt till vård, boende, mat och 24 kronor om dagen i fickpengar. Ändå bara försvinner en tredjedel av de marockanska ensamkommande barnen från sina boenden och ur asylsystemet, en del innan de ens fått svar på sin asylansökan.

Reporter: Hur har de det de här barnen?

Anonym polis: De har det dåligt. Jättedåligt. Ingen ska leva på gatan som barn.

Reporter: Men om man inte vill? Om man gör motstånd och rymmer?

Anonym polis: Samhället kan inte lägga det ansvaret på barnen om de ska bo under tak eller ordnade förhållanden eller om de ska bo på gatan. De kan inte sitta och vänta på att barnen ska komma till dem, för barnen är inte vuxna nog att fatta den typen av beslut utan de måste söka upp barnen.

Reporter: Men det är ju barn här också som säger att de bor på boende men man möter dem här väldigt sent på kvällen, vet du vad det beror på?

Anonym polis: Nej, jag vet inte vad det beror på. Men jag tycker det är bedrövligt att det är så. Jag tror det finns många av de här boendena som inte tar sitt ansvar. Att ungdomarna lever vind för våg även där.

Det är inte bara polis som misstänker att det finns brister på svenska HVB-hem. Det har senaste åren inte bara uppmärksammats i media, men bekräftas också i en rapport från Inspektionen för vård och omsorg. Hälften av personalen saknar tillräcklig utbildning. Många barn saknar regelbunden kontakt med en socialsekreterare och möten kan ibland ske utan tolk.

Nästa dag sitter jag nedanför moskén på Söder och har stämt träff med Samir. Pojken som är ny i Sverige, som säger att han är fjorton år, men som inte vill ha något att göra med svenska myndigheter. Han har inte varit här länge, men han är redan på väg igen. Han säger att han ska resa vidare, till Finland. Jag vill veta varför. Men får inget svar. För mig är det svårt att förstå, hur det går till när en minderårig kille reser runt på egen hand genom Europa. Hur man kan leva ur hand i mun, utan id-handlingar, och utan pengar. Vi fattar ett beslut. Vi ska följa Samir en liten bit på hans resa.  

Jag vill köpa lite lunch. Men Samir vill inte äta. Den här dagen vill han inte prata heller. Han säger att han knappt har sovit på fyra dygn.

”Samir”: Jag har inte sovit på fyra dagar. Farbrorn, stoppa den där kameran!! 

Väl inne på Mc Donalds, somnar Samir direkt. Sittande vid bordet.

Han reser utan minsta packning. Han bär på ingenting, förutom sin mobiltelefon. Ingen frågar efter pass när vi går ombord, och något sådant har ju inte heller Samir.

Samir är trött på mig, för han tycker att jag pratar för mycket om socialtjänsten. Den har ingenting med honom att göra, menar han.

”Samir”: Jag och socialen är fiender. Jag tycker inte om socialen. Jag vill inte att staten ska hjälpa mig. Jag tycker inte om statens regler om hur jag ska leva. Jag vill inte ha något från dem. Jag vill bara få vara ifred. De gör det bara värre för folk.

Reporter: I Sverige ses man som ett barn när man är 14 år… Tycker du att du är ett barn?

”Samir”: Nej, jag känner mig inte liten.

Reporter: Inte? Varför?

”Samir”: För att jag har ingen som tar hand om mig, som barn har. Jag vill ha det och det, din mamma och din pappa, skola. Förstår du? Ett hem och så där.. Så som det är för barn. Även när de blir stora, kallas de barn. Men inte du. Hur ska du kunna känna dig som ett barn när du är bara en slav? Du har ingenstans att sova. Förstår du eller inte? Tror du att ett litet barn kan leta efter någonstans att bo, eller sova? Tror du att en liten pojke kan hitta kläder åt sig själv?

Samir berättar att hans pappa är död och att hans mamma är fattig och sjuk. Han var tio år när han smög sig ombord på en båt som skulle lämna hamnen i Tanger, Marocko.

”Samir”: Jag gömde mig i en lastbil. Den var lastad med fästremmar. Jag gömde mig bland remmarna. Båten hette Armas. Armas Motre. Jag kom till Spanien. Polisen tog mig. De tog mig till ett barnhem. Sedan var jag där. Men jag tyckte inte om det. Jag råkade ut för svårigheter. Så jag åkte till Frankrike, stannade där i ungefär en vecka. Sedan åkte jag till Tyskland. Sedan åkte jag hit.

Eftersom jag nyss har träffat andra, lite äldre killar på gatan, som sade till mig att de säljer droger, men ändå inte förstår varför andra kallar dem kriminella, så vet jag inte vad jag ska tro, när Samir säger till mig att han aldrig gör saker som är olagliga. Jag vill inte pressa en ung person att berätta saker i tv som kanske skulle kunna vara farliga för honom att berätta.  Så jag ställer istället frågan om varför han har rymt från de boenden eller barnhem, som han bott på ibland, under tiden i Europa.

”Samir”: För ett barn som lämnas på barnhem, för det barnet är barnhemmet hans föräldrar. Och så kommer polisen dit och sätter på honom handfängsel. Om du gör så mot honom, tar honom till polisstationen och förhör honom, och märker att han inte var den ni letade efter. Han är oskyldig. Vem ska ge upprättelse? Han blir förnedrad, ledsen i sitt hjärta. Om han blir förnedrad, då börjar han göra massa saker som inte är bra.

Reporter: Men att leva på gatan är väl det svåraste man kan uppleva, invänder jag.

”Samir”: Nej, tvärtom. Den som lever på gatan, lever bättre. Den som lever på barnhem, har mycket problem. Det finns de som är rädda. Till exempel, de har ingen mat, men inte kan stjäla. Man blir bara blockerad. Man vill bara gråta för man blir trängd. Det finns de som utnyttjar det. Till exempel kanske killen träffar en man och har sex med honom för lite pengar. Det värsta som kan hända. För det handlar om barn som inte förstår.

Av de killar som jag träffat på gatan i Stockholm city, har jag lärt mig ett uttryck, som finns på marockanska, det heter ”att ta mat från lejonets käft”. Det är något barn måste kunna som aldrig fått någonting gratis. Och i Samirs värld är ordet hjälp, alltid förenat med en baktanke.

”Samir”: Vi vill veta vem personen är som hjälper oss. Till exempel: Om det kommer en tallrik mat till mig, då vill jag veta vem som gav den. Jag har inte hämtat den, inte ropat på den, den bara kom till mig. Men jag vill veta vem äger den här tallriken? Varför gav han den till mig? Förstår du? Okej, jag ska förklara: Om någon ger dig något, varför gör den personen det för dig?

Här uppstår någon slags kulturkrock mellan mig och Samir. Han verkar faktiskt inte ens förstå betydelsen av begreppet ”hjälp”.

Reporter: Det är för att hjälpa de som har behov. Man gör det inte för sin egen skull, men för att hjälpa. För att här har vi ett samhälle som inte vill att människor inte har mat för dagen. Det är viktigt för Sverige.

”Samir”: Vem är mannen som gör detta? Jag vill veta det!

Reporter: Det är staten. Eller kommunen, som betalar. Det är alla invånare i Sveriges som betalar skatt, och politikerna gör budgeten. Man bestämmer att vi ska ge en del av pengarna för att se till att det inte finns fattiga som inte har mat att äta. Det är bättre än i Marocko. Det är ett bättre samhälle.

Jag har just påstått att Sverige är ett bättre samhälle än Marocko. Är det så att Samirs brist på förståelse för mitt lands goda vilja, faktiskt provocerar..? Men Samir har svar på mitt tal.

”Samir”: Men varför ser jag då folk som sover utanför dörren hos socialen? De ger dem inte asyl. De har ingenstans att sova. De får sova på gatan. Eller på stationerna.

Samirs drömmar om livet i Europa, när han tog sig hit som tioåring, de har krossats, säger han. Han vill tjäna pengar för att skicka hem till sin mamma som är sjuk. Men nu har han inte ringt henne på sex månader. Han har ju inga goda nyheter till henne, säger han.

”Samir”: Förstår du, en mamma, hon som födde dig. Det är inte normalt att aldrig få återse henne. Din mamma måste dö vid din sida. Hon födde dig, och hade det svårt för din skull. Sedan fick hon offra dig till Europa som suger ditt blod.

Reporter: Är du orolig för henne skull?

”Samir”: Ja, så klart. Det är min mamma.

Reporter: Tänker du ofta på henne?

”Samir”: Ja, så klart. Prata inte mer om det nu. Det räcker. Jag försöker att inte tänka så mycket. Släpp det, snälla ni.

Medan båten rör sig över havet, sover Samir i sin hytt. Vad han har att göra i Finland, eller vad han ens vet om landet som han är på väg till på andra sidan Östersjön, det har jag inte kunnat utröna. 

Är det någon som väntar på Samir i Finland? Är han inblandad i något och har fått tips om att i Finland, finns det jobb? Eller, är det bara äventyrslust? Om Samir har några planer, så har han i alla fall bestämt sig för att hålla mig utanför. Mina frågor om vad vi egentligen gör på den här båten, möts av axelryckningar.

Reporter: Kan du skicka ett sms att du är okej sedan?

”Samir”: Om Gud vill.

Reporter: Annars vet vi inte vad som händer.. Eller om du ändrar dig, och åker tillbaka med oss..? Ska vi gå? Vi rör på oss.

Men innan Samir kan sätta fötterna på finländsk mark, måste han ta sig förbi gränspolisen.  Då tar det stopp. Samir har tagits åt sidan av polisen. Jag har en mikrofon i min ficka, jag går fram för att vi ska kunna fånga det som sägs.

Polis: Jag vill bara se hans pass.

”Samir”: Min kompis har mitt pass, jag kan hämta honom..

När Samir säger att hans kompis försvunnit med hans pass, är jag bara tyst.

Samir säger till den finska polisen, att han är från Tyskland. Hur lätt kommer han att kunna ljuga sig förbi en gränspolis, undrar jag. Ganska lätt, visar det sig. Samirs fint går hem och han får gå. Med en varning på vägen.

Polis: Men ni måste alltid bära era pass. Akta er för ficktjuvar.

Reporter: Han var snäll den där polisen, inte så sträng..?

”Samir”: Ja, för att jag sade till honom att jag kommer från Tyskland. Om jag sagt till honom att jag var marockan, skulle han ha varit snäll mot mig då, tror ni?

Samir har sagt till oss att vi får följa honom till centrum. Sedan måste vi ta farväl, och sluta filma. Jag gör ett sista försök att få veta mer.

Reporter: Ska du träffa någon här nu i Helsingfors?

”Samir”: Nej. Säg till henne att hon inte ska ställa de där frågorna till mig här på bussen! Hon pratade sönder oss på båten, hon pratar sönder oss här. Det räcker, bror. Bara Gud vet. Jag vet inte någonting.

Reporter: Ta hand om dig, nu.

”Samir”: Det räcker nu. Hej då.

Vi vänder tillbaka med båten mot Stockholm. Jag är säker på att jag aldrig mer kommer att se honom. Men den hemlighetsfulle Samir ska komma att fortsätta spela en roll i vårt sökande att skildra tillvaron för de marockanska gatubarnen i Stockholm.

Vi träffar Yousef, från Casablanca:

Yousef: Casablanca: inte bra. Människor på Casablanca station, alla sniffade lim. Barnen är små. De har ingen mamma, pappa, inga syskon. De använder lim.

Reporter: Du också?

Yousef: Ja, jag lim, hasch... För att glömma, för att glömma. Vad ska en liten annars göra för att överleva? Han har ju ingenstans att bo? Inget carte nationale. Inget jobb. Man tiggde en diram: De sade bara: Nej, stick iväg.

Reporter: Hur gammal var du då?

Yousef: Tio år. Där på stationerna, barnen som är 13-14 år, de använder lim, och polisen slår dem. Barnen har ett svårt liv, men polisen gör det ännu svårare för dem.

Yousef säger att han känner många pojkar som är rädda för polisen och inte ens söker asyl.

Yousef: Jag berättar för dem att Sverige är bra. Jag säger till dem att de ska gå och söka asyl. Då blir de rädda och säger att om vi gör det, då kommer polisen att ta oss och skickar oss tillbaka till Marocko.

Migranter från Nordafrika, kunde tidigare hitta svarta jobb inom till exempel jordbrukssektorn i Spanien. Även om man var minderårig. Efter den ekonomiska krisen, försökte många söka lyckan norrut. Bland dem fanns de marockanska pojkarna.

Som barn, har de ensamma riskerat livet, gömda på lastbilar, i båtar över Medelhavet för att nå Europa. Men det Europa som de drömde om, var inte vad de mötte.

Yousef: Heja Sverige, I love you Sweden... Fin musik…

Yousef och hans kamrat verkar inte alls förstå vad det är för slags uppvisning de bevittnar.

(1 maj-tåg)

De marockanska pojkarna står helt utanför all politiskt och social gemenskap. De har bara varandra. Och enda framtidsutsikten i Sverige, är som en tillvaro som papperslös.

Reporter: Det här är ju en grupp som av polisen pekas ut som att de begår mycket brott. De är barn nu. I framtiden kommer de att vara vuxna. Och papperslösa. Och leva här i en skuggtillvaro. Vad tänker du om det? Resonerar ni om det här?

Kjell-Terje Torvik, Migrationsverkets expert på ensamkommande barn: Vi tittar ju på våra siffror och pratar också med dem som möter barnen i vardagen. Vi pratar ju med gode män, vi pratar med socialtjänster, vi pratar med polisen och så vidare. Och det är klar att ingen av de vuxna som finns omkring dem, tycker att det här är en bra utveckling. Och vi vet också att det här kommer att, oavsett om man är 16, eller 18 eller 20, så kommer ju de här barnen, unga vuxna, så att säga, finnas kvar i det här mönstret. Och... Jag har inget bra svar där. När det gäller hur vi ska kunna hantera de som är barn idag och som blir vuxna i morgon och hur det påverkar både samhället och den enskilde. Jag vet inte hur vi ska kunna nå dem.

Det har blivit sommar. Parken vid stora moskén i Stockholm, är nu samlingsplats för pojkarna från gatan.

Reporter: Vad har hänt dig?

”Tarik”: Ah.. mycket droger…alkohol.

Reporter: Du?

”Tarik”: Nej, en annan.. en svensk.

De vi träffat tidigare är försvunna, nu lär vi känna nya killar. De visar på marken där de brukar ligga och sova.

Pojke i park: Jag tackar Gud för att det inte finns några spöken här. Bara råttor. Jag är rädd för råttor. Jag svär.

Pojke i park: Om någon kastar någonting så vaknar jag snabbt och tittar innan jag somnar om.

Pojke i park: Det är som ett femstjärnigt hotell!

När skymningen fallit kommer äldre langare och äldre narkomaner. Stöldgods hanteras hit och dit. Men efter ett slagsmål städar man upp efter sig. Mitt i misären märks hänsyn, inte minst gentemot restaurangägaren intill. Under ramadan serverade han mat åt de marockanska killarna och andra hemlösa.

Nihad Nomeri, restaurangägare: Det är mycket sorgliga historier. En del av dem använder droger, en del blir berusade.. En del av dem sover på gatan. Man får en dålig känsla. Man ser ett barn som inte har någon familj, inga föräldrar, ingen skola. Som bara är här på gatan… Se, de har ingenting att göra. Bara prata, skrika. Slåss ibland. Och bli berusade och använda droger. Du ser…

Killarna har gått med på att vi får följa dem till ett hemligt ställe. Det känns lite nervöst, för klockan är tre på natten, och färden går rakt ut ur stan, och in i skogen.

Pojke från park: Hur ska tjejen komma upp?

Reporter: Det bor väl ingen här?

Pojke från park: Var inte orolig. Jag har känt till det här stället i nio månader. När jag behöver vila kommer jag hit.

Det är en öde, obebodd, sommarstuga. Här på vinden har de lagt ut några sovsäckar.

”Ismail”: Vi tittar på de äldre ute och ser att hur de ungas framtid kommer att bli. De som sover ute.. Det är drogerna som har gjort dem så här. Och vi också kommer bli som de om vi gör samma som dem, om vi gör det de gör, men vi vill inte bli så. Vi vill inte hålla på med droger. Vi vill hålla på med idrott. Jag vill säga till alla som tittar på det här programmet: titta på våra ansikten och säga om det är ansikten som hör till gatan? Nej. Vi vill också lyfta det här landet.

Reporter: Om det är problem med stölder och droger, hur tror du att det påverkar svenskar att de ska vilja hjälpa? 

”Ottman”: Vi ber till Gud att den som lyssnar på oss, ska känna med oss. Känna som om vi vore deras egna barn. Vi kräver ingenting. Sätt er in i hur det är att gå i våra skor. Vi vill bara vara med och lyfta det här landet och att landet ska lyfta oss. Den som inte har någonting, Länsstyrelsen göra vad den kan.

Killarna måste egentligen inte bo ute, de har rätt till boende inom socialtjänsten fram tills att de fyller 18 år. Men de känner sig inte är trygga på HVB-hemmen. De säger att myndigheter är bra på att luras.

När de fyller 18 år, kan de avvisas utan att Migrationsverket behöver hitta familjer som tar emot dem i Marocko. Men de väljer en framtid som papperslösa, framför att frivilligt åka tillbaka. Men det som killarna inte riktigt verkar känna till, är att det i praktiken är omöjligt för Migrationsverket att utvisa dem, ens som vuxna. För att skicka tillbaka dem till Marocko, krävs att de har ID-handlingar. Men de nordafrikanska länderna, hjälper inte Sverige att identifiera personer som ska avvisas.

Reporter: Varför är det så att de nordafrikanska länderna är så stränga med det här? Till andra länder så kan ni ju genomföra avvisningar även om en person inte vill samarbeta kring identiteten?

Kjell-Terje Torvik, Migrationsverket: En av de förklaringar vi har fått, det gäller inte relationen mellan Sverige och Marocko, utan mellan Nordafrika och EU, att man upplever att Europa stänger gränserna mellan Europa och Nordafrika med hjälp av stängsel. Och att de personer vars destination när Europa, stängs ute, och hamnar i Marocko.

Reporter: Och det ser man som ett problem då, att det samlas massa flyktingar i Marocko?

Kjell-Terje Torvik: Ja. Och fisket är en annan sak också.

Reporter: Fiskeripolitiken?

Kjell-Terje Torvik: Ja.

Reporter: Att EU åker ner och fiskar där utanför?

Kjell-Terje Torvik: Ja.

Reporter: Så det är politik i det här?

Kjell-Terje Torvik: Det finns inslag i det ja, som myndigheten påverkas av i sitt utövande, så att säga. När vi ställer en förfrågan till ett land, eller har ett ärende, så kan det finnas inslag av det här.

Att det även finns mycket unga pojkar som lever på gatan ser vi själva, när vi möter en pojke som berättar att han när 12-år. Han verkar kraftigt drogpåverkad och vi kan inte prata ordentligt med honom. Senare får vi veta att han tagits av polisen.

Ismail är lite äldre. Han berättar att han fick ångest när han såg sin mamma bli slagen hemma i Marocko. Ärren på armen har han gjort själv med kniv.

”Ismail”: De här tre är nya ärr, från Sverige. Jag pratade med telefon med min mamma och hon sa att hon är sjuk. Sedan gjorde jag så på mig själv. När jag blir arg slår jag mig själv. Förstår, du? Vi har inte levt liv som varit så bra. Jag slår mig själv.

För de barn som dyker upp i Sverige och inte har tak över huvudet, faller ansvaret på Socialjouren att som första instans, ta hand om barnet.

Anonym polis: Vi kör ju dem till socialtjänsten när vi uppfattar att de inte har någonstans att ta vägen och är under 18 år. Och socialtjänsten släpper ut dem igen. Ungdomarna vill ju leva ett liv ute till viss del, de vill vara fria. Men de är inte vuxna nog att ta det ansvaret själva. Det är barn.

Reporter: Vad menar du med att socialtjänsten släpper ut dem igen? –

Anonym polis: Ja, socialtjänsten hänvisar till att de inte har tid, eller att det inte är inte deras budget, deras ungdomar så de tar inte hand om dem fullt ut. De släpper ut dem igen från sina lokaler på Brännkyrkagatan.

Reporter: Men är det även om de blir efterlysta?

Anonym polis: Jag har varit med om det en gång och jag har hört andra som varit med om det också. Man kör dit dem, några timmar senare hittar man dem igen på gatan. 

Reporter: Men varför är det såhär, vad har du för tankar kring det?

Anonym polis: Jag vet inte. Brist på engagemang. Det är väldigt mycket av ungdomarna.

Reporter: De är många?

Anonym polis: De är många ja, jättemånga, periodvis i alla fall. 

Lotta Tronders är chef på socialjouren. Hon bekräftar att barn ibland vänder i dörren hos dem, istället för att ta emot akut hjälp. 

Lotta Tronders: Vi gör ju alltid vårt yttersta för att skapa en så förtroendefull relation så att barnen vill komma och de vill ta emot hjälp. Och det är ju vår uppgift, att se till att barn har det tryggt omkring sig.

Reporter: Men är det inte väldigt problematiskt om barnen lämnar socialkontoret och går ut på gatan igen?

Lotta Tronders: Jo, det är självklart problematiskt. Verkligen. Fysiskt kan vi inte stoppa och hålla i barnet. Det är inte tillåtet att göra på det sättet. Däremot försöker ju vi på alla sätt och vis att övertala barnet, att stanna, att ha tak över huvudet. Där gör vi ju det yttersta hela tiden.

Reporter: Måste ni utreda ett barns identitet för att kunna hjälpa?

Lotta Tronders: Nej, det behöver vi inte göra och det är inte vår uppgift att klargöra identitet. Om vi inte kan vara säkra, om vi inte har några papper, då går ju vi på de uppgifter som barnet lämnar.

Reporter: Så det räcker, om barnet uppger tilltalsnamn, hur gammal man är, så ska man att få hjälp och boende?

Lotta Tronders: Ja, det räcker.

Jag tänker mycket på Samir, pojken vi vinkade farväl till i Helsingfors. Han som inte hade några drömmar kvar. Som inte tycker att det finns något annat liv för honom än det på gatan. Jag har varit säker på att jag aldrig mer kommer se honom.  Det är då det händer.

Samir vill inte berätta varför han kommit tillbaka. Eller vad som hände i Finland. Men nu frågar han mig: Kan du följa med mig till socialen?  Den här gången vill Samir inte att vi filmar. Han är spänd och nervös. Men han säger att jag kan spela in bara ljudet. Vi går till socialjouren.

Barn som bor på gatan, använder ofta olika namn, som ett sätt att skydda sig. Som jourens chef sa, är det inte deras uppgift att försöka utreda ett barn identitet, hjälp ska ges utan villkor. Ändå är det precis det som nu händer.

Handläggare på Migrationsverket: Har du något papper med dig från Migrationsverket, för det hittar inte riktigt dig i sina system?

”Samir”: De gav mig inget.

Handläggare på Migrationsverket: Har du uppgett rätt namn och födelsedatum till mig så att de stämmer? Har du förut angett något annat namn till Migrationsverket, eller något annat födelsedatum?

”Samir”: Nej jag tror inte det.

Handläggare på Migrationsverket: Vilken socialtjänst har du haft kontakt med då, kommer du ihåg det?

”Samir”: Jag vet inte. Jag blev registrerad här förut.

Samtalet pågår länge på samma sätt. Handläggaren vill ha svar på frågorna om Samirs identitet. Samir blir mer och mer stressad. Han säger till mig att han vill gå. 

Handläggare på Migrationsverket: Vad är det du vill ha hjälp med idag då? Hur ska vi kunna hjälpa dig?

”Samir”: Hur ska jag be om hjälp? (till tolken) De vet. Jag vet inte. Jag har bett om hjälp. Jag vill ha hjälp. Jag ska inte tala om för honom. Han vet.

Handläggare på Migrationsverket: För det första måste vi försöka få reda på vem du är, och vem som har haft ansvaret för sig hittills. Om du hade ditt id-kort med dig, skulle det underlätta för oss att komma vidare.

Tolken som ringts in talar arabiska med dialekt från södra arabländerna. Hon och Samir har svårt att förstå varandra.

Handläggare på Migrationsverket: Vart ligger din socialtjänst? Socialkontoret?

”Samir”: I himlen. På jorden någonstans.

Handläggare på Migrationsverket: Vart i Stockholm?

”Samir”: Här är det. Jag vet inte hur jag ska förklara det här.

Handläggare på Migrationsverket: Är det samma ställe som du är på nu?

”Samir”: Vad betyder ”här”?

”Samir”: Vad betyder ordet ”här”?

Handläggare på Migrationsverket: Vi här på socialjouren har ju ansvar att hitta boende åt dig de första dagarna. Men sedan härifrån så har man inte kontakt med sina ungdomar fler gånger.

Reporter: Men ni kan ju slussa honom vidare..?

Handläggare på Migrationsverket: Ja, om jag får ett ID.

Samir reser sig upp. Jag fattar vad som ska hända. Samir är på väg bort igen. Dörren till socialkontoret går igen. Det sista jag ser av honom, är skymten av honom på håll, när han kliver på en tunnelbana som tar med honom bort.

Socialjourens chef säger i en kommentar till Uppdrag gransknings ljudinspelning, att det ska framgå i samtal att hjälp ges även om identiteten är oklar. För den unges bästa försöker man ändå ta reda på bakgrund.

Men Samirs resa, den har börjat igen. Var han är idag, vet inte vi.

Pojkarna från gatan finns mitt ibland oss. De sitter i timmar med en kaffe på Mcdonalds, de sover bland råttor i parken. Pojkarna från gatan – vad de kan för att överleva.

Pojkar, som i det nya Europa, blivit en del av Sveriges framtid.

”Ottman”: Vi vill inte ha något från er, bara uppehållstillstånd. Om ni hjälper oss, ska vi hjälpa er. Vi är unga. Här finns många äldre i Sverige. Och vi är ungdomar. Vi ska lyfta det här landet. Därför lämnade vi vårt land. För att leva här tills vi dör.