Larmcentralen: – Trygghetscentralen Tina, hej Sune.

Inga-Lill Löfgren: – Ja hej. Vi håller på att testar knapp... att det fungera.

Larmcentralen: – Ja och då är vi hemma hos Sune Löfgren.

Inga-Lill Löfgren: – Ja.

Larmcentralen: – Hm, men det går fram jättefint här.

Inga-Lill Löfgren: – Ja va bra.

Larmcentralen: – Jaha, tack ska ni ha.

Jag är hemma hos Sune och Inga-Lill Löfgren i Sundsvall. Sune kan knappt tala och han har svårt med balansen efter en stroke. De är beroende av att larmet fungerar.

Inga-Lill Löfgren: – Ja det kan ju vara liv och död då! Mänskligt lidande om... när man inte får hjälp. En stressig situation att man ligger på ett golv och trycker på ett larm som inte fungerar, det måste ju vara fruktansvärt det. Minuterna är ju som timmar om man skulle gjort illa sig och det inte kommer någon.

Men något har hänt som gör att Inga-Lill känner sig tvungen att kolla larmet varenda gång hon går utanför dörren. Det började en dag i augusti 2013 när Inga-Lill lyfte telefonluren och det var alldeles tyst. Telefonen fungerade inte. Hon insåg att Sunes trygghetslarm, som går över telefonnätet, då inte heller fungerade.

Kommunen hade ingen aning om att larmet låg nere förrän Inga-Lill kontaktade dem, och det tog ytterligare för kommunen innan de åtgärdade problemet.

Inga-Lill Löfgren: – Ja alltså, jag kände att det var obehagligt. Jag var ju upp hos den gamla tanten som bor ovanför mig i alla fall och titta att hon levde varje dag.

Om det hade hänt någonting ochsen att man inte har varit in på hela tiden där och så hittar dom henne att hon hade gjort, riktigt sig illa sen skulle man ju inte kunnat leva med det att man hade aldrig varit dit på de där dygnen.

Hur kunde larmet ligga nere i flera dygn utan att Sundsvalls kommun reagerade? Ja, när vi kontaktar ansvariga så beklagar dom att de inte har rutiner för att kolla om trygghetslarmen fungerar. Den här gången gick det bra, men alla kommuner har inte en Inga-Lill som ringer dem. Finns det fler kommuner som inte märker när larmen felar? Det kan ju handla om liv och död.

Vi skickar ut till alla Sveriges 290 kommuner. De får några veckor på sig att svara.

Själv åker jag till Malmö för att reda ut hur tekniken fungerar från knapptryck till hjälp.

Caretech är ett av de största företagen i Sverige då det gäller att sälja larmapparater och ta emot larmsamtal.

De berättar att det finns av trygghetslarm – och det här är viktigt:

Traditionella analoga larm, över fast telefoni.

Och nya digitala larm, över bredband eller mobilnätet.

Reporter: – Ska vi gå in i larmcentralen då? Det är här det händer om man säger så?

Ulf Lindstén: – Det är här alla larmen kommer in, alla gånger då Anna eller Greta, eller vad hon hette sa du, trycker på knappen.

När man trycker på sin larmknapp, som ofta sitter i ett armband eller halsband, går det till en larmdosa, som också går att larma direkt ifrån.

Och larmdosan – en typ av högtalartelefon – ringer upp till en larmcentral.

Reporter: – Så kommer det till dom här tjejerna och killarna?

Ulf Lindstén: – Japp.

Reportern: – Hur många larm är det ungefär på en... på en månad?

Ulf Lindstén: – På en månad har vi ungefär 300 000 inkommande larmsamtal.

Reporter: – Oj det är en hel del.

Ulf Lindstén: – Det är många.

Runt är anslutna till den här larmcentralen. Bara en liten del av alla larmsamtal som kommer in är akuta, men när de är det måste allt fungera.

Reporter: – Känner du till såna fall liksom, när det inte har funkat och det är någon som har ramlat och så?

Ulf Lindstén: – Ja.

Reporter: – Vad tycker du om det då?

Ulf Lindstén: – Nej, det är inte bra, det är katastrof såklart. Det är som en flygolycka – det får inte hända.

Trygghetslarmen har funnits sen och har alltid gått via det fasta telefonnätet. Men idag har telenätet digitaliserats och därför kan det bli problem när analoga larm kopplas in. Och ansvaret för trygghetslarmen – dom ska köpa de säkraste larmen och dom ska ha rutiner för att snabbt upptäcka när larmen inte fungerar.

Bosse Johansson: – Han låg och larma där och försökte om och om igen. ”Jag förstår inte, larmet gick och det kom ingen, och jag trodde jag skulle dö...” sa han åt mig o... det var jobbigt att höra det också när han berätta.

Julhelgen 2006 reser Bosse Johansson och hans fru Eva till Luleå för att hälsa på Bosses bror Karl-Erik Winsa, 76 år.

Han bor ensam i sin lägenhet några kilometer från centrum.

Bosse Johansson: – Vi hade väldigt trevligt, vi... pratade och han var väldigt uppspelt då. Han fixa god mat, och så hade vi också en liten vinflaska som vi delade på och så att, ingen utav oss va ju va nå... någon som tyckte om att dricka eller bli på lyran, men, vi, vi hade en väldigt givande, kan väl säga, stund och jag är väldigt glad över den stunden.

Bosse och Eva firar nyårsafton med Karl-Erik och några vänner.

Innan de reser hem till Stockholm bestämmer de att de ska ses igen.

Eva Anundi: – Men vi vet ju: han har ju larm, händer det honom någonting, det var ju helt tryggt för oss också, det var ju helt säkert, han hade ju hjälp, han hade larm.

Morgonen den 2 januari 2007 öppnar inte Karl-Erik när hemtjänsten ringer på. Hemtjänsten har ingen aning om vad som har hänt.

Att Karl-Erik ligger ensam på golvet vid köksbordet och redan i timmar har larmat efter hjälp. Han har fått en stroke och behöver akut läkarvård. Men larmet går inte fram.

När hemtjänsten till slut kommer in i lägenheten har det gått runt ni och timmar sedan han föll ihop.

Karl-Erik är svårt medtagen och körs till sjukhus med ambulans.

Bosse Johansson: – När dom ringde och sa vad som hade hänt. Då ville jag inte... liksom ta till mig det över huvud taget. Asså jag kunde inte fatta, det kan inte va sant! Och Karl-Erik var ju en tänkare och jag menar, han ligger där 9 timmar... han hinner ju tänka hur mycket som helst. Och jag menar det måste ju ha varit fruktansvärt dom där 9 timmarna.

De första dagarna på sjukhuset berättar Karl-Erik om vad som hände.

Hur han hörde att hemtjänsten var där på morgonen, men att han inte orkade ropa på hjälp.

Bosse Johansson: – Jag pratade ju med honom sen när han var på lasarett och då säger han att: ”Jag förstår inte, jag larma och larma, men det kom ju ingen”, larmet gick ju hela tiden sa han nästan och det kom ingen. O...

Reportern: – Hur kände du då da?

Bosse Johansson: – Ja, ja man... det kan man inte beskriva hur man känner, det var fruktansvärt.

Han hade försökt förflytta sig, men det gick inte. Han hade inte kommit någonvart.

Reporter: Hade han försökt ta sig till det här larmet på väggen då som finns, eller?

Bosse Johansson: – Ja han hade alldeles om man säger köksbordet och så hade han kanske två meter till ett skåp... i hallen där han hade larmdosan, alltså den stora dosen. Så att... Men han sa det gick inte, han hade försökt med där. Han hade inte lyckats komma dit. Men han sa det fungerade ju, när han tryck på, den här.

Reportern: – Knappen på armen?

Bosse Johansson: – Knappen på armen, leden.

Reportern: – Han hörde att det gick igång då?

Bosse Johansson: – Ja ja, han sa att det... det larma för fullt. Men han sa att ”jag kan inte begripa varför dom inte kom.

Bosse Johansson: – Sen satt jag ju då drygt en månad hos honom där. O första veckorna gick det att prata med honom, och det var ett tag där som det kändes som att det blev bättre och bättre, men jag prata med läkarna och läkaren sa att det... det är nog kört alltså.. det...

Reportern: – Han kom aldrig hem igen efter det?

Bosse Johansson: – Nä, nä och sen vart det bara sämre och sämre och... ja sjätte i... sjätte februari sen avled han.

Det har nu gått sju år sedan Karl-Erik Winsa dog efter att ha legat i nio timmar och larmat utan hjälp.

Hur kunde det hända? Och vad har Luleå kommun gjort för att förhindra att det händer igen?

Jag ska träffa verksamhetschefen för hemtjänsten som har ansvar för trygghetslarmen. När Karl-Erik Winsa dog var hon medicinskt ansvarig sjuksköterska och den som fick uppdraget att utreda fallet.

Gabriella Sjöström: – Det var otroligt tragiskt det som hände och det var väl egentligen så att hela landet vaknade i samband med att den här händelsen skedde hos i Luleå. Och orsaken, som vi fann i den utredning jag då gjorde, det var ju bland annat... att den rutin  vi hade när det gällde provlarmning visade ju då att... eh... vi hade inte fått in dom provlarm vi behövde.

Reportern: – Ni hade inte tillräckligt med provlarm då?

Gabriella Sjöström: – Det stämmer.

Luleå kommun hade som rutin att prova larmen var tredje månad.

Men det hade dom inte följt.

Karl-Eriks larm hade inte kollats på över ett halvår.

Gabriella Sjöström: – Ja det var väl... det som var anledningen.

Reportern: – Varför hade man inte ens följt den rutinen som inte var särskilt bra?

Gabriella Sjöström: – Det är svårt att svara på men rutinen var inte följd.

Reportern: – Efter det här hände Karl-Erik, det var ju väldigt tragiskt som du sa, vad gjorde ni då? Kollade ni alla larm då eller?

Gabriella Sjöström: – Det gjorde man inte, man kollade just det här larmet ... om det fungera när det kom tillbaka till oss... och det gjordes.

Reporter: – Vad kom ni fram till då?

Gabriella Sjöström: – Då kom man fram till att larmet fungerade och då utgick man från att problemet då var att användaren, just i det här fallet, hade bytt teleoperatör under tiden larmet var installerat.

Men Karl-Erik hade ingen anledning att tro att larmet inte skulle fungera.

Efter bytet till en ny teleoperatör som använde bredbandsnätet fungerade larmet vid test.

Ett halvår senare när han behöver sitt larm och ligger vid köksbordet och larmar fungerar det dock inte.

Det är precis det här som är det luriga med att blanda ny och gammal teknik.

En månad efter dödsfallet, i mars 2007, går Socialstyrelsen ut till alla kommuner och för att blanda analoga larm med bredband.

“Om telefonen är kopplad till Internet [..] fungerar trygghetslarmen i de flesta fall inte med en tillräcklig säkerhet”

Och det var det som var fallet med Karl-Erik.

Idag, sju år senare, tillåter kommunen fortfarande att analoga larm kopplas in till bredbandet, trots Socialstyrelsens varning.

Gabriella Sjöström: – Jo, vi gör det fortfarande och vi gjorde det då. Vi har en informationsbroschyr då som vi delar ut till alla som får trygghetslarm.

Reportern: – Hm, är det tillräckligt då att lägga det här ansvaret för det väldigt viktiga, alltså teleoperatören, att lägga det på dom äldre?

Gabriella Sjöström: – Det är det ju inte så att det ska vi väl inte lägga på den enskilda.

Reportern: – Men det gör ni idag, fortfarande...

Gabriella Sjöström: – Det görs idag och det är ju för att vi har inte den nya tekniken ännu.

Så vad har Luleå kommun gjort efter Karl-Eriks dödsfall för att förhindra att det upprepas? Ja, de har infört så kallade automatiska testlarm en gång per dygn. Det innebär att de testar om larmcentralen har kontakt med larmdosan på väggen, inte om larmknappen fungerar med de gamla analoga larmen.

Reportern: – Kollar ni själva knappen? Alltså den som sitter på den gamla?

Gabriella Sjöström: – Den enda rutin vi har där det ligger ju på kunden själv att provlarma... och då har vi sagt, jag tror att det står en gång per månaden i våran folder....Fast där är jag inte på läst när det gäller tekniken ska jag säga. Så jag vet...

Reportern: – Ska inte du vara ansvarig för det här med trygghetslarm?

Gabriella Sjöström: – Jo...

Reporter: ... och rutiner?

Gabriella Sjöström: – Det är jag. Men jag ska kontrollera det här med hur. Så det ska jag ta reda på...

En viktig fråga är: Har fler än Karl-Erik kommit till skada i Luleå kommun?

När vi begär ut på larmfel gällande trygghetslarm får vi fram 19 stycken.

2006 rapporterar personal på ett boende att larmen ”fungerar uselt”.

Sommaren 2013 tvingas en äldre på ett boende dra ut sondslangen eftersom larmknappen inte fungerar. Mannen är mycket upprörd och har svårt att komma till ro. 

Och kommunen har inga gemensamma rutiner för trygghetslarm inom hemtjänsten och äldreboenden.

De flesta avvikelserna är från äldreboenden, och enligt kommunen har larmen bytts ut när något gått fel.

Efter en stund kommer Gabriella Sjöström tillbaka som hon lovat med ett besked efter att ha kollat med någon som vet, för hur var det? Testas larmknapparna, dom som de äldre i Luleå kommun bär idag?

Gabriella Sjöström: – Nä det finns ingen rutin på provlarm, förutom det vi då en gång per månad ber man kunden larma, men det är ingen struktur på att man har en lista.

Reportern: – Att man har alla? Så då kan det vara någon äldre då som under flera månader då inte kommit ihåg det här?

Gabriella Sjöström: – Det är sant...

Reportern: – Det är ju inte så bra...

Gabriella Sjöström: – Nä.

Blandning av analogt larm och bredband, tillsammans med bristande säkerhetsrutiner ledde till att Karl-Erik Winsa inte fick den akuta hjälp han behövde.

Fortfarande läggs ansvaret på de äldre och sjuka att provlarma, och det finns ingen rutin för att veta vilka som inte har provlarmat.

Och kommunen har fortfarande inte gått över till säkrare digitala larm.

Men Luleå kommun är långt ifrån ensamma om det här.

Södermanland 2003: En 92-årig kvinna är ensam hemma när hon får smärtor i bröstet. Hon trycker på sitt trygghetslarm.

Nästa morgon ligger hon död i sängen. Hennes son hittar henne och en lapp där hon skrivit att hon larmat men att ingen kommer.

RUTINER I RIKET

Det här hände för över 10 år sedan. Frågan är: Hur ser det ut idag?

Över 200 kommuner har svarat på våra frågor och resultatet är tydligt.

Det vanligaste är att kommunerna gör precis som Luleå.

Man testlarmar automatiskt en gång per dygn, men då i ett test som oftast inte kontrollerar om den viktiga larmknappen fungerar.

Nästan 100 kommuner har inga test av hela larmkedjan, alltså från knapptryck till hjälp.

Och 10 kommuner svarar att de inte har några löpande rutiner alls för att kontrollera att larmen fungerar.

Det finns helt enkelt inga gemensamma rutiner bland Sveriges kommuner. Bor du i fel kommun kan ditt trygghetslarm ligga nere utan att någon märker det.

Men ett fåtal kommuner sticker ut – och en av dom är Borås.

BORÅS

Reporter: – Då ska vi se hur det ser ut här då? Så!

Fredrik Nilströmer: – Så tar vi in alltihop.

Reporter: – Så får du visa här hur man brukar göra.

Fredrik Nilströmer: – Jajamensan.

Fredrik Nilströmer: – Så!

Reporter: – Och då alla dom här är igång då med alla olika teleoperatörer?

Fredrik Nilströmer: – Japp alla teleoperatörerna dom... appen självstartar i telefonerna och börjar direkt skicka mätpunkter till.

Reporter: – Till din dator?

Fredrik Nilströmer: – Nä till den där tjänsten uppe i Internet.

Reporter: – Okej.

Ni undrar kanske vad en sopbil har med trygghetslarm att göra.

Jo, för tre år sedan efterlyste regeringen en pilotkommun för att ta fram lösningar för trygghetslarmen – och Borås anmälde sig som frivilliga.

De fick i bidrag och idag håller man på att byta ut alla analoga larm till digitala som går över Internet eller mobilnätet.

Täckningen är A och O.

Med hjälp av sopbilar som når alla hushåll, mäter man täckningen hos olika mobiloperatörer, för att se hur dom lever upp till sina löften.

Fredrik Nilströmer från samarbetskommunen Ulricehamn förklarar hur det går till.

Fredrik Nilströmer: – Och där det är en grön punkt då är det perfekt.

Reporter: – Men om jag då var gammal och så bor jag här vid en röd plupp...och så trycker jag på mitt larm.

Fredrik Nilströmer: – Ja, ja då skulle vi behöva ha satt en antenn på det huset på utsidan för att få en bra täckning, misstänker jag. För att det skavararobust och fungera bra.

Idag är också grannkommunerna Tranemo och Ulricehamn med i projektet. Och de som har trygghetslarm och bor vid en röd plupp utan täckning – ja, där sätter man upp en liten antenn för att säkra täckningen och larmet.

Fredrik Nilströmer: – Vi tar hand om det som kommer från tekniken på ett bra sätt och det ska vi återkoppla till resten av Västra Götalandsregionen och i förlängningen också resten av Sverige.

Reporter: – Så ni jobbar fram en lösning då som andra kommuner kan ta del av?

Fredrik Nilströmer: – Vi vill dela med oss och vi vill ge oss av det vi kan och vet.

Lennart Levinsson är säkerhetschef i Borås sedan 20 år. Men det tillhör ovanligheterna att en säkerhetschef tar hand om trygghetslarmen. Ofta ligger ansvaret på verksamhetschefer inom vård och omsorg.

Lennart Levinsson: – Nej, jag tycker det är viktigare att skydda liv än egendom.

När jag såg skillnaden, innan vi startade, att vi är bättre rustade för fastigheter än för de svaga som har trygghetslarm, det var då jag tänkte till och agerade.

Reporter: – Du kände att det inte var rätt?

Lennart Levinsson: – Nej. Definitivt inte.

Han är kritisk till att många kommuner endast har riktiga provlarm en gång i månaden om ens det – alltså att man testar hela larmkedjan, från knapptryck till larmcentral.

Och han är också kritisk till att kommuner lägger ansvaret för att testa larmen på de äldre och sjuka.

Lennart Levinsson: – I Borås tycker vi det inte är tillräckligt. Det känns som oansvarigt.

Väldigt mycket kan hända på en månad, så det tycker jag inte är säkert.

I Borås kommun kan man med nya digitala trygghetslarm övervaka att allt fungerar på minutnivå, och larmknappen sänder dessutom ut signal om att den har kontakt med systemet.

Det finns så klart även problem med digitala larm, som vid långvariga strömavbrott, men övervakningen gör att man direkt får reda på om larmet ligger nere.

Säkerhetschefen säger att alla kommuner måste gå över till ny teknik och sluta använda analoga trygghetslarm.

Lennart Levinsson: – Allt gammalt som man är trygg i är man ju trygg i och allt nytt är lite jobbigt.

Reporter: – Är det en rädsla då för ny teknik eller vad?

Lennart Levinsson: – Tror jag säkert. Och en okunskap och till och med en ickefråga i flera kommuner.

Experterna på området är eniga, kommunerna ska inte ha några analoga larm som går över telefonnätet idag.

Men dit är det långt kvar.

Det finns trygghetslarm. Hösten 2012 var 190 000 av dom fortfarande analoga.

Och i våra svar från kommunerna ser vi att bara 13 av de 214 kommuner som svarat gått över till digitala larm.

Och även om det redan idag är osäkert med analoga larm kommer det snart att bli värre.

Ansvariga myndigheter har gjort bedömningen att alla trygghetslarm måste vara utbytta senast 2015. Så varför gör inte kommunerna mer?

Jag är i Norrköping, för jag har haft tur.

Under den här granskningen hålls här nämligen Europas största konferens för teknik som ska hjälpa äldre.

Och jag har åkt hit för att leta det senaste inom trygghetslarm och för att försöka förstå varför det verkar gå så långsamt att gå över till digital teknik.

Eva Nilsson Bågenholm: – Här är väldigt spännande att gå runt och titta. Jag tyck... jag kan verkligen rekommendera att se all den innovationskraft som finns.

Kvinna: – Hej då.

Reporter: – Kan den där följa efter dig då? Om du...?

Kvinna: – Ah, går du med mig lite grann då...

Jag möts av robotar som kallas giraffer – där hemtjänsten kan se vårdtagaren på en skärm. Ironmanhänder för bättre gripförmåga.

Reporter: – Där sitter den som berget ju. Vad händer om batteriet tar slut nu? Då tappar jag koppen liksom?

Man: – Den här talar ju om i god tid innan batteriet tar slut.

Reporter: – Aha.

En matningsrobot och en rad andra uppfinningar.

Kvinna: – Det här är bra!

Det satsas just nu miljarder kronor i EU-bidrag för att ge en växande allt äldre befolkning en trygg och säker ålderdom. Och regeringens äldresamordnare är positiv till trygghetslarm.

Eva Nilsson Bågenholm: – Det är ju en väldigt bra lösning för många, och gör att man känner sig trygg att bo hemma eller också naturligtvis på andra typer av boenden, när man vet att man kan få hjälp.

Eva Nilsson Bågenholm: – Det här är ett kommunalt ansvar och man måste se till att larmen fungerar och man måste följa upp i varje enskilt fall när det gick fel. Vad var det som gick fel och hur kan vi se till att det här inte upprepas.

Man: – Social alarms is not a big thing actually.

Reporter: – Isn’t it?

Man: – No, it’s these button people are wearing. I always heard that they are working.

Reporter: – Do you know where I can find anyone whoch works with social alarms? Have you seen any guys here?

Man: – Hm, maybe downstairs in the exhibition?

Reporter: – All right...

Det visar sig inte vara helt enkelt att hitta några trygghetslarm på mässan.... trots att dom används av minst 2,6 miljoner äldre och sjuka EU-medborgare.

Reporter: – Hi.... Do you know anyone who works with social alarms?

Man: – Well, let me think...social alarms...no. No, I’m sorry, I can’t help you with that.

Reporter: – Ok.

Reporter: – Har ni sett några sådana där trygghetslarm här eller är det mer robotar och lite coolare grejer?

Man: – Vi är mer inne på robotar faktiskt...

Robotar, robotar – men var är trygghetslarmen? Ett namn dyker i alla fall upp gång på gång när jag går runt och letar.

Man: – I know Oskar Jonsson from Sweden!

Reporter: – Everybody know Oskar!

Man: – Yes he’s well known.

Reporter: I don’t see any social alarms here, a bit surprised..

Man: – You have to ask him.

Oskar Jonsson visar sig vara en av dom främsta experterna inom EU på det här och har ansvarat för ett regeringsuppdrag att lösa trygghetslarmsfrågan.

Han jobbar för Hjälpmedelsinstitutet – en ideell förening vars medlemmar är staten och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.

Reporter: – Vad är det för knapp du har, det ser ut som att du är emot musik?

Oskar Jonsson: – Ja, det är någonting som jag har och delat ut här för att visa, uppmärksamma det här teknikskiftet som sker.

Oskar Jonsson säger att det här med att fortsätta använda analoga larm med tonvalstoner inte längre är säkert i telefonnäten. Han säger att alla trygghetslarm som används idag måste bytas ut till säkrare digitala.

Oskar Jonsson: – Det är väldigt bråttom för kommunerna att sätta sig in i den här problematiken och lägga upp en plan för hur de ska göra det här bytet.

Reporter: – Vad händer annars? Om dom inte gör någonting och bara gör precis som dom har gjort sen...

Oskar Jonsson: – Det kommer bli mer och mer problem och mer och mer strul. Och det vill vi verkligen inte ha i en så här otroligt viktig tjänst som trygghetslarmen är.

Han berättar att han tillsammans med bland annat Socialstyrelsen började uppmärksamma kommunerna på det här redan 2006, men att det har gått långsamt.

Reporter: Om jag hade ditt jobb hade jag varit ganska frustrerad efter 7 år....

Oskar Jonsson: – Ja, men ja, en lång process. Och, tyvärr!

Reporter: – Det är dom!

Det visar sig bara finnas en monter, längst ner i källarvåningen längst in, där de koncentrerar sig på trygghetslarm.

Reporter: If I’m old and I need help... what doch I press?

Lennart Koester: – This plate, goch a head and press it.

Reporter: – “Help”

Ja, ett modernt trygghetslarm hittade jag i alla fall, som fungerar både inne och ute och enligt experten Oskar Jonsson finns det säkra digitala trygghetslarm på marknaden idag. Så var är det skon klämmer?

Reporter: – Är det lite så att det är osexigt med trygghetslarm?

Oskar Jonsson: – Ja, i jämförelse är det ju det, men vi ser det som att det är en grundläggande tjänst. Den måste man få att fungera först, den ska fungera hos alla. Oavsett var man bor i Sverige.

Ja, en grundläggande tjänst som måste fungera, hos alla. Trots det visar vår granskning att majoriteten av alla dom äldre, sjuka och funktionsnedsatta som använder trygghetslarm fortfarande har omoderna analoga larm idag.

Jag lämnar mässan och Norrköping med en känsla av att knappt någon bryr sig.

Vi är tillbaka hos Caretech och deras larmcentral i Malmö.

Här får jag veta att dom sålde ett par tusen analoga larm till några kommuner så sent som våren 2013.

Ulf Lindstén: – Ja, är det någon som vill ha det och vill köpa det så får vi göra det, vi bestämmer ju inte vad dom måste köpa.

Reporter: – Så om det är någon som vill köpa analoga larm, en kommun till ex så säljer ni det?

Ulf Lindstén: – ja inte hindrar vi dom, det gör vi inte.

Reporter: – Jag tänker om du var bilförsäljare och jag var en väldigt korkad kund som säger ”nä men jag behöver inga bromsar, det är hellugnt”

Reporter: Hade du fortfarande sålt en bil till mig då? Utan bromsar?

Ulf Lindstén: – Haha, utan bromsar? Nej absolut inte.

Reporter: – Men jag menar dom analoga är ju inte särskilt säkra. Det går ju inte över det analoga nätet hela vägen.

Ulf Lindstén: – Nä.

Reporter: – Toner kan förvandlas...

Ulf Lindstén: – Ja.

Reporter: ... upp i det digitala....

Ulf Lindstén: – Ja, ja

Reporter: – Och som du säger också, kontrollen är inte lika regelbunden av dom här...

Ulf Lindstén: – Nä. Nä men det är lite fel med att jämföra med att inte ha bromsar... dom har trots allt bromsar...  men dom kanske inte har ABS-bromsar.

Som bilar utan låsningsfria bromsar. Ja, det finns kommuner som alltså så sent som 2013 köpte in omodern teknik trots att det finns säkrare alternativ och trots att ansvariga myndigheter har upplyst dom om detta.

Ulf Lindstén: – Men ändå viktigare är: dom analoga kommer inte fungera om några år. Dom kommer inte gå att använda, det kommer inte finnas analoga nät, det kommervarasvårt att installera.

Reporter: – Men...

Ulf Lindstén: – Så vi tar det ansvaret, ja det gör vi.

Reporter: – Men varför lyssnar dom inte då?

Ulf Lindstén: – Men jag tror dom har börjat lyssna, det har tagit lite tid...

Reporter: – Men varför köpte dom analoga i våras?

Ulf Lindstén: – Ja det kanske är dumt.

En kommun som för bara några månader sen tecknade nytt avtal om att köpa fler analoga trygghetslarm är Göteborg.

Reporter: – Är ni medvetna om att experterna säger att man inte ska fortsätta att köpa analoga trygghetslarm?

Janne Andersson: – Ja experter brukar ha väldigt mycket synpunkter om allt möjligt, men vi hanterar en verklighet.

Reporter: – Verkligheten enligt experterna är ju så här: det är inte säkert längre med analoga trygghetslarm.

Janne Andersson: – Ja, det får stå för dom.

Reporter: – Har ni hört om detta?

Janne Andersson: – Det, det, det kan inte vi varken bemöta eller ta hänsyn till, utan det får väl dom leda i bevis i så fall.

Reporter: – Det har bland annat slagits fast av Hjälpmedelsinstitutet, Socialstyrelsen har varit ute, Sveriges Kommuner och landsting...

Janne Andersson: – Jaja, dom får så gärna fastslå allt dom vill, men vad vi bygger det på är dom krav våra brukare ställer.

Reporter: – Så det är dom äldre och sjuka då som ska avgöra vilken teknik som är säkrast idag?

Janne Andersson: – Nej, det var inte riktigt så nu missuppfattade du mig, utan det är dom företrädarna för verksamheterna i vilka de här larmen används.

Göteborg har tillsammans med tecknat ett tvåårsavtal värt upp till 15 miljoner kronor, där fokus ligger på analoga trygghetslarm. Maritha Myhrborg är en av dem som tillfrågades om vilka larm som skulle upphandlas.

Maritha Myhrborg: – Vi sitter mittemellan ett teknikbyte och så länge vi sitter mittemellan ett teknikbyte så avvaktar vi marknaden lite grand. Vi kör med digitala gsm-larm där det inte går att sätta några andra typer av trygghetslarm och så kommer vi att fortsätta att göra tills det finns bra trygghetslarm på marknaden. För oss handlar det om säkerhet när det gäller trygghetslarmen, alltså inte bara sätta ut bara för att vi ska. Utan det ska ju finnas trygghetslarm som är säkra och bra.

Reporter: – Känner du till någon som råkat illa ut på grund av att trygghetslarm inte fungerar?

Maritha Myhrborg: –...Nä.

Reporter: – Jag har ju kollat på de här kommunerna då som är  den här upphandlingen, Göteborg plus 8 kommuner. Och i majoriteten av dom kommunerna finns ju avvikelser med larmfel. Här är bland annat en man som blir liggande från kvällen till lunch nästa morgon, över 12 timmar. Han har ramlat men hans larmknapp fungerar inte. Den här larmknappen då som ni testar en gång i månaden. Varför ska det behöva vara så här? Tänk att behöva ligga där ensam på golvet?

Maritha Myhrborg: – Jättehemskt.

Reporter: – Så varför köper ni inte larm då som ni kan kolla på minutnivå?

Maritha Myhrborg: – Vi kommer att vara där, 2015 räknar jag med att då är vi där.

Jag har svårt att förstå hur det hela hänger ihop.

Ska ens säkerhet behöva avgöras av vilken kommun man bor i?

Bara en timmes bilfärd från Borås, som kommit långt med sitt arbete att gå över till säkrare larm, ligger Ale kommun.

Och dom var också med och upphandlade fler analoga larm så sent som hösten 2013. 

Lotta Berggren: – Den satt... alldeles här uppe.

Reporter: – Ah, så alldeles precis när man öppnar dörren så...

Lotta Berggren: – Då går sensorerna igång och så går larmet.

Reporter: – Ah

En novembernatt är Lotta Berggrens pappa ensam hemma.

Han är 83 år och får besök av hemtjänsten varje dag.

Det är minus 10 grader när han mitt i natten öppnar dörren och går ut.

Lotta Berggren: – Fotspår fanns i snön. Det var jättemycket snö den vintern. Så spår fanns.... här och runt knuten.

Reporter: – Det såg ut som han hade gått ut här då?

Lotta Berggren: – Ja, här har han öppnat dörren. Den var i öppningsläge och olåst.

Reporter: – Och var var det grannarna hade hittat din pappa då?

Lotta Berggren: – Det var vid grinden här borta. Ska vi gå och titta kanske?

Reporter: – Hm.

Pappan var förvirrad och hade tidigare gått ut och ramlat mitt i natten. Därför hade han fått dörrlarm kopplat till sitt trygghetslarm.

Lotta Berggren: – Här låg pappa och ropade på hjälp

Reporter: – Oj.

Lotta Berggren: – Och den vintern 2010 var jättekall, hög snö, jättemycket som sagt. Och han låg här med 33 grader i kroppstemperatur och bruten höft och en pågående hjärtinfarkt.

Reporter: – Och då var det en snöhög här då som han hade ramlat i?

Lotta Berggren: – Ja. där låg han och ropade på hjälp. I...  han hade inte ens en jacka på sig. Han hade vanliga joggingbyxor och en  t-tröja.

Reporter: – Hade han några skor?

Lotta Berggren: – Nej strumpor hade han.

Grannarna hittar honom i en snöhög tidigt på morgonen.

De försöker hålla honom varm med filtar tills ambulansen kommer.

Han opereras för den brutna höften, men är mycket svag.

Lotta Berggren: – Så ringde dom från sjukhuset och så sa dom att... jag nog får komma nu och då slängde jag mig i bilen, jag fick inte ens på mig bältet och körde som en galning, och tjöt och jag var alldeles borta. Eh men... jag pratade fortfarande med sköterskan i mobilen... och då sa hon: “du kan, du kan sakta ner nu och ta på dig bältet: Han dog precis”...Ja, så då hann jag inte fram.

Reporter: – Du hann inte fram?

Lotta Berggren: – Och det är... Nej... usch...

Pappan dör på sjukhuset efter att han hittats i snön med hjärtinfarkt, bruten höft och nedkyld till 33 grader.

Dörrlarmet – som var kopplat till trygghetslarmet -  har inte fungerat.

I journalen går det att läsa en anteckning från hemtjänsten samma natt.

Lotta säger att hon före dödsfallet varit i kontakt med personal och chefer inom hemtjänsten – för att ingen kom eller ringde när larmet gick.

Grafik: (, citat: “Mer snurrig ser folk som ej finns.”)

Lotta Berggren: – De har inte ringt mig en enda gång och bett om ursäkt för någonting. (..) till och med när vi hade möte med dem, det var en hel del chefer på plats i februari 2011 och då kunde man tänka att de skulle haft anständigheten att beklaga sorgen och kanske till och med be om ursäkt. Men det gjorde de absolut inte. De bara fortfarande hävdade att de inte hade gjort något fel.

Ellinor Seth: – Det är ju en otroligt tråkig händelse vi tycker det är... vi förstår Lotta att hon är upprörd och det är väldigt, väldigt tråkigt.

Ellinor Seth: – Det är tråkigt att Lotta upplever det så här, att vi har försökt mörka någonting för det har vi inte. Eh... och ja, jag kan inte säga mer... än att det är väldigt tråkigt...och det är beklagligt.

Ellinor Seth är ansvarig för trygghetslarmen inom hälso- och sjukvården i Ale. Med i rummet sitter också larmsamordnaren och kommunikationsstrategen.

Jag berättar vad jag har läst i journalen, att pappan såg syner men ändå lämnades ensam mitt i natten.

Ellinor Seth: – Jag kan bara säga att den sköterskan gjorde väl den bedömningen när hon var där att... att man kunde lämna honom, för annars hade dom ju inte gjort det.

Reporter: – Eller så gjorde dom en felbedömning?

Ellinor Seth: – Kan dom också ha gjort ja.

I kommunens egen ansåg de att man brustit i vården av Lottas pappa den aktuella natten.

Och Socialstyrelsen ger kritik på en rad punkter.

Kommunen säger att de alltid svarade när det larmade, men det finns ingen dokumentation som visar vad de faktiskt gjorde.

Och de får också kritik för att dom inte systematiskt kontrollerade att alla larm fungerade.

I pappans hus fanns det tre dörrar med larm kopplade till trygghetslarmet.

Ellinor Seth: – Vi kollar ju när vi installerar larmet, att alla tre dörrarna fungerar. Den person som är där och installerar gör ju den funktionskontrollen och sedan har vi inte haft någon funktionskontroll... från dom dörrarna.

Reporter: – Det har ni inte haft? Hur kommer det sig?

Ellinor Seth: – Det gick ju väldigt många larm de andra nätterna, så vi har fått... inkommit väldigt många larm... Och då hade man förutsatt att larmen fungerade.

Problemet var att det gick inte att se vilken dörr som larmade.

Altandörrens larm fungerade inte.

Och idag har kommunen helt enkelt slutat använda dörrlarm i privata bostäder.

Trygghetslarmen kontrolleras på samma sätt som förut, med ett automatiskt test en gång per dygn.

Ellinor Seth: – Från larmet hemma hos individen till centralen.

Reporter: – Hm... testas då själva larmknappen? Alltså den som sitter på den äldre?

Ellinor Seth: – Det gör vi... 3 gånger per år, så åker vi ut och testar.

Reporter: – I kritiken från Socialstyrelsen då så säger dom att ni måste  upprätta rutiner för att säkerhetsställa att larmen är kontrollerade. Och då har ni en rutin som egentligen betyder att det kan finnas larm i kommunen som inte fungerar under flera månader utan att ni vet om det. Då har ni ju inte följt vad Socialstyrelsen sa till er att göra?

Ellinor Seth: – Nej, vi har... vi svarade dom med den här kontrollen som går varje natt...

Reporter: – Upplyste ni Socialstyrelsen då om att ni faktiskt inte testar själva larmknappen?

Ellinor Seth: –...Knappen... Det gjorde vi nog inte nej.

Reporter: – Nä.

Idag testar alltså Ale kommun hela larmkedjan max 3 gånger per år.

Dom har heller inte börjat övergången till säkrare teknik, utan upphandlade i höstas, tillsammans med Göteborg, utan att kräva att alla leverantörer skulle kunna förse kommunen med nya digitala larm.

Men dom planerar att byta ut larmen.

Ellinor Seth: – Vi kan ju ha delar av kommunen där vi har den tekniska kunskapen...

Reporter: – Har ni någon IT-avdelning?

Ellinor Seth: – Vi har en IT-avdelning.

Reporter: – Har ni en säkerhetsavdelning? Som har ansvar för fastighetslarm och sånt?

Ellinor Seth: – Jajamensan.

Reporter: – Dom borde ju kunna det här...

Ellinor Seth: – Vi ska ju naturligtvis ta hjälp av dom.

Reporter: – Varför har ni inte kommit på det själva?

Ellinor Seth: – Det är väl att tekniken går så fort framåt... så att vi har....

Reporter: – Men ännu, alltså om jag var sjuksköterska och skulle hålla på med sådant där, jag hade ju bara direkt ringt till min säkerhetsavdelning och ba: kan ni det här eller?

Ellinor Seth: –  Ja...det kan tyckas så i efterhand. Vi tar åt oss det och vi ska ta till oss det. 

Vi har sett konsekvenserna, Bosses bror i Luleå och Lottas pappa i Ale, av vad som kan hända när larmen inte fungerar.

Nu ber vi alla kommuner att skicka oss avvikelser, och anmälningar de gjort till Socialstyrelsen, som gäller larmfel med trygghetslarm sedan den 1 januari 2008.

Och när svaren kommer in blir det tydligt att det vi har sett hittills inte är några undantag.

, 2011. En 87-årig man ramlar och ligger i 36 timmar på grund av bristande provlarmningar. Avlider på sjukhus.

, 2012. En 86-årig kvinna ligger i nära fyra dygn utan hjälp. Hon beskriver dagarna som ”de värsta i sitt liv”.

, 2013. En man ramlar när han ska sätta blommor i en vas. 11 timmar senare hittas han av personalen. Han är stel och öm och har blåmärken. Larmet har inte fungerat. 

Över 200 kommuner svarar och när vi söker i pressarkiven och direkt hos Socialstyrelsen hittar vi ännu fler fall, som kommuner inte rapporterat.

Totalt hittar vi omfattande larmfel, skadade och ibland även dödsfall i 160 svenska kommuner.

Lotta Berggren: – Jag hoppas att det kommer hjälpa fler människor. Det finns många som inte ens har anhöriga och många av dom, många av dom, måste ha det jättesvårt. Där ser ju ingen, där hör ingen. Dom har ingen som hjälper dom.

När vi arbetat med den här granskningen har vi sett hur det kan gå när trygghetslarmen inte fungerar. Det handlar om omodern teknik och bristande säkerhetsrutiner.  

Lottas mamma, som också har trygghetslarm, har idag alltid en mobiltelefon på sig eftersom ingen i familjen längre litar på det trygga larmet.

Lotta Berggren: – Hon miste sin make, min bror och jag miste våran pappa, och våra barn miste sin morfar och farfar. Asså det är inte bara att en människa går bort, det drabbar ju de anhöriga. Det har varit fruktansvärt för alla i familjen.

Bosse Johansson: – Just det där att han hade larmat så många gånger. Han sa ju: “Jag hörde ju hur larmet gick i lägenheten” Det måste ha varit fruktansvärda timmar det där...

Eva Anundi: – Vem ska nu ta ansvar för det här? Om inte kommunen gör det? Vem ska då ta ansvar?