Del ett:
Bakom de här låsta dörrarna finns en andra chans. Kanske den allra sista, för här hamnar bara de som inte har några andra alternativ. De som har nått botten, och som är nära att knarka ihjäl sig. Här ska de få hjälp. Men det är en låst och sluten plats. Och jag har börjat få höra saker om hur det går till innanför dörrarna, där staten med tvång ska rädda livet på våra tyngsta missbrukare.
Kim är 27 år gammal. Han bor i Västerås, där han också har sin familj. Hans mormors second hand-butik ligger ett stenkast från hans lägenhet och här möts de ofta, Kim och mormor.
Mina: Vi har väldigt väldigt nära relation, kanske för nära. På så sätt att ibland undrar jag om jag inte älskar honom så mycket så jag gör fel. För ibland gör vi fel av kärlek. Vi blundar för grejerna som är. Kim har ett hjärta av guld.
Kim växer upp tillsammans med sin mamma och mormor. Han trivs på landet som barn och i Bosnien där mormor har sina rötter. Men på hemmaplan kommer han att få det tufft.
Mina: Vi hade båt så han var ofta med oss på sjön och sen åkte vi till Öland som han älskade. Han gick och plockade jordgubbar. Men vi märkte på en gång att han var annorlunda. När han kramades, mina andra barnbarn kramade mig hårt, istället fick man krama honom. Då märker man skillnaden... Han sa själv, jag är annorlunda.
När Kim mår bra lagar han gärna mycket mat hemma hos sin mamma. Han skriver texter och läser och titta på dokumentärer. Han är starkt kritisk till hur vissa saker fungerar i samhället, han har själv gått igenom många svårigheter. När han blir vuxen tippar det över i ett drogmissbruk.
Mina: Kim har alltid letat efter kompisar... han har alltid varit väldigt ensam. Det eskalerade med narkotika för internet och Kim mådde sämre och sämre och en kväll när han hade fått pengarna, träffade han en kompis som tatuerade honom mitt... det var en tatuering mitt i natten. Sen dess har Kim aldrig blivit sig själv, för han har den där ormen i ansiktet.
Mina: Jag träffade honom inte på två veckor, jag klarade inte av att se honom. Nu har jag accepterat tatueringen och tänker att det finns massa andra som har gjort det, och han är vacker ändå. I mina ögon. Men han är märkt för livet.
Mina: Sen han tatuerade sig går han alltid med luva, nedsänkt huvud och allt, man vet att han märkt för livet.
Kims mormor beskriver att han med tatueringen passerade en ny gräns. Han tar överdoser, en gång så allvarlig att han måste ligga i respirator i tolv dygn.
Men det finns hjälp att få. Vi har gemensamt kommit överens om att vi i Sverige inte bara låter människor dö i missbruk. För det här har vi en lag som kallas LVM, lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Med hjälp av den kan man tvångsvårda såna som Kim, de som riskerar att dö om ingen ingriper.
Kims mamma och mormor kämpar för att Kim ska få komma till en sån institution. Men det är få som får en plats.
Mina: Så... det är jättesvårt. Det är jättesvårt. Det är, man lever varje dag med döden i närheten. Det är...som anhörig ett helvete på jorden.
Det finns elva så kallade LVM-hem i Sverige, där runt 1 000 personer om året får tvångsvård mot sitt missbruk. Det är socialtjänsten som utreder om en person behöver en plats, och sedan avgörs frågan i domstol. Hemmen drivs av Sis, Statens institutionsstyrelse. Och där ska man få hjälp att avbryta ett livshotande missbruk och bli motiverad till frivillig behandling. En LVM-placering varar upp till sex månader. Uppdraget är att ge klienterna bättre förutsättningar för att fungera socialt, utan missbruk och kriminalitet. Kort sagt – här kan du få ett nytt liv.
Pernilla: Där... barn kan vara elaka. Väldigt elaka. Och det var både verbalt och fysiskt i skolan, så det var väl tufft det.
Pernilla började med droger redan vid 12 års ålder, och missbruket eskalerade efter hand.
Pernilla: Och sen flyttade min mamma och pappa isär så det gjorde det hela lite värre liksom. Så... det startade väl som självmedicinering. Jag ville prova att må på ett annat sätt. Inte må som jag gjorde.
När jag träffar Pernilla är det knappt två år sen hon kom ut från sex månaders tvångsvård på institution. Hon är en av få som vill berätta öppet om vad hon varit med om. Det krävs ett särskilt mod för att ställa sig framför en kamera och prata om sitt eget missbruk.
Pernilla: Amfetaminet var det som höll mig flytande ett tag. Jag tror det kan ha göra med att jag har adhd, det funkade så bra för mig när jag tog det. Så det var väl därför det flöt. Och sen tänkte jag droger är inte bra och skulle sluta med det och då slutade ju allt att funka, skolan och allting. Så det var då det gick liksom åt helvete.
Reporter: Men du har också använt heroin?
Pernilla: Mm. För mig kändes det då som en gudagåva, det var, jag kände mig frälst när jag började med det. Då försvann alla mina bekymmer, jag mådde bara jättebra, men sen kom ju konsekvenserna också och då mår man inte alls lika bra längre. Då måste man fortsätta ta heroinet för man är beroende. Man måste.
Pernilla: Kommer nån och visar mig en drog, jag skulle ha svårt för om nån kom bakom min rygg nu och bara kolla här, ta det här. Det skulle vara hemskt för mig att säga nej. Det låter så fult men det skulle kännas hemskt att säga nej om nån kommer och ger mig det.
Pernilla berättar att hon försökt få hjälp på frivillig väg, men socialtjänsten tyckte inte att hon klarade av det, och hon blev istället tvångsvårdad. Hon ville bli drogfri och var motiverad, men allt gick inte som det skulle.
Jag får veta att Kim har tagit en till överdos, och han blir tvångsomhändertagen. Han får en plats på en av Sis institutioner, Rällsögården. I skogen, mitt i hjärtat av Bergslagen, ska Kim låsas in.
Jan-Eric Josefsson: Det primära blir att rädda liv. Att man tar en person ifrån det akuta missbruket och placeras på någon utan våra enheter eller institutioner. Man är hos oss i sex månader men under den perioden så ska vi också arbeta väldigt aktivt med att motiverande insatser så man ska försöka att ändra sitt liv.
Den som blir tvångsomhändertagen ska alltså få komma bort från sin potentiellt livshotande miljö, och få hjälp att försöka förändra sitt liv.
Pernilla: Det enda folk pratar om är droger. Folk fixar in droger, min första vecka så var det två tjejer som var så sjukt heroinpåverkade, så det märkte ju personalen och de fick gå in på intaget. Men de... oj, det var alltså på snudden till en överdos, hade de tagit.
Pernilla: Det var i alla fall typ jättejobbigt, jag var fortfarande abstinent för jag fick ingen nedtrappning och det första jag möter på var två tjejer som tagit heroin inne på avdelningen.
En LVM-placering kostar 4 400 skattekronor per dygn, per person. Och huvudsyftet är att få personerna drogfria. Hur är det då möjligt att det finns heroin innanför de låsta dörrarna?
Reporter: Hej, är det Kim?
Kim: Ja, det är jag.
Kim: Det är klart det finns droger här om man vill ha det.
Kim: Jag sitter ju här för att jag har hållt på med droger men... Alltså droger, jag kan va drogfri, jag har varit det i långa perioder.
Jag jobbar med det här reportaget parallellt med att Kim sitter tvångsvårdad under sina sex månader. Det blir en inblick i hur det under en begränsad period ser ut i den här vården som pågår år efter år på de statliga institutionerna. Det kommer hända mycket under den här tiden. Och jag vill träffa Kim inne på institutionen. Men det ska visa sig bli svårt. Sis vill inte att vi kommer in hos dem.
Kim: Alltså... om jag vill vara drogfri då kan jag vara det ute också. Det finns lika mycket knark här som det finns ute.
Kim: Det är nästan svårare att vara drogfri här alltså. När det kommer så nära inpå, man kan inte bara gå ifrån. Om det kommer in avdelningen du vet, då är det svårare att tacka nej om man säger.
Kim har suttit på Rällsögården ett par veckor när vi pratar första gången. Jag går igenom myndighetens egen incidentrapportering för att se om det han säger kan stämma. Jag hittar drygt 280 fall av droger på hemmen 2017 och till och med maj 2018. Det betyder att man hittat droger i snitt varannan dag på någon av de elva institutionerna. Problemen återkommer i mer eller mindre hög grad på alla de här hemmen.
F.d. klient: Folk brukar skicka in saker. De kan till exempel sy in det i kläder. Polispapper och sånt får man inte öppna.
Får de tag i såna kuvert kan de skicka in dem utan att personalen får öppna dem.
Pernilla: Det var väl allt ifrån, brev, skicka in i prylar, om nån skickar en bok och man lägger det i... Alltså, det finns sätt.
Pernilla: Bakom frimärken eller på klistret på ett brev eller, i skor, i sula eller nåt, Olika saker.
Pernilla: Sen var det en tjej som åkte till sjukhuset, hon hade diabetes, så hon åkte till sjukhuset rätt ofta och fick tag på grejer därifrån som hon hade med sig.
Jag får också höra från personal att klienter beställer varor på internet, får dem levererade till en närliggande plats och hämtar upp dem när de tex går på promenad. Vid ett hem ska en lokal langare ha bott i bostadsområdet intill och försett klienterna. Vid ett annat har klienterna kollat upp adressen till en närliggande sommarstuga och beställt droger till den brevlådan.
Kim och jag har regelbunden kontakt via chatt och telefon.
Kim: Vi är några stycken, tre, fyra grabbar här som har fått nog.
Men en dag slutar han svara mig. Något har hänt.
Kim: Hej, jag är på rymmen.
Del två:
Statens låsta institutioner för missbrukare. Här hamnar de som riskerar sitt liv genom drogerna. Här ska de få en andra chans. Men här är man utelämnad, och fråntagen den grundläggande rätten till frihet. Och de som har makten, får inte under några omständigheter missbruka den. Så vad händer när de gör det?
Kim: Jag har ingen anledning att sitta här och ljuga.
Pernilla: Men... sitter man i en utsatt situation och en som står över en eller vad man ska säga, kan komma med droger så tar man nog emot dem. Det finns inte så mycket att säga emot.
Klas: Vad är det som säger att man ska vara tyst om det?
Kim mår inte bra. Han har efter flera överdoser hamnat på låst institution där han ska få en ny chans i en drogfri miljö. Men han har slutat svara när jag försöker kontakta honom. Något har hänt.
Mina: När de känner sig svikna eller har bestämt sig så finns ingenting inte jag ens kan stoppa.
Kim: Ja, man sätter igång och börjar ringa runt till alla som man vet att Kim har kontakt med. Man ringer, man sover inte. Man är vaken hela natten. Man går ut och kollar.
Chatt från Kim: Hej, jag är på rymmen.
Två månader har gått sen Kim kom till ett av statens låsta hem för tvångsvård av missbrukare, Rällsögården. Han hamnade där mot sin vilja, men bestämde sig sen för att försöka göra det bästa av sin tid. Men nu har Kim rymt därifrån, skriver att han inte orkade mer. Han är ute och är efterlyst av polis.
Mina: Har han psykos, vad händer, vad har tagit? Vem ska jag kontakta? Hur hittar jag honom?
Pernilla har i många år missbrukat, både amfetamin och heroin och hon fick också till slut tvångsvård på ett av de statliga LVM-hemmen. Men hon beskriver den låsta tillvaron som hopplös, utan vård eller hjälp. De har helt enkelt ingenting att göra inne på hemmet, och det gör det svårt att hålla abstinensen borta.
Pernilla: Ja, jag gick upp. Jag satt och ritade, skrev. Och så gick jag och lade mig. Det var så våra dagar såg ut.
Pernilla: Annars... där är bara förvaring. Till slut slutade jag ens gå upp på morgonen för det var ingen idé, för jag fick ändå inte göra det som jag blev lovad när jag gick på morgonmöte, typ ta en promenad. Bara lite frisk luft hade gjort så mycket.
Peter Johansen: Jag brukar säga så: Vi står för kolhydrater och tv och väldigt väldigt litet inslag av själva behandling.
Mikael Bergkvist: Det finns väldigt höga ambitioner bland personal som verkligen vill göra det här jobbet men har helt enkelt inte resurser att göra det. Det är för lite folk helt enkelt. Det fungerar inte. Vi hinner inte.
Mina: De har inget att göra. Skulle de få som jag sa, terapi, samtalsterapi varje dag – vad har hänt?, psykolog som säger – vad har hänt idag? Nu börjar vi dagen och något vettigt att göra så slapp de det här. Men om du låser in tio hundar i ett rum så börjar de äta på varandra till slut, om du inte ger dem motion och någonting att göra och det är vad som händer.
Dagarna tickade vidare för Pernilla. Sis säger själva att de bland annat erbjuder återfallsprevention, gruppsamtal och motiverande samtal, men Pernilla, Kim och flera andra klienter jag pratar med tycker tvärtom att de inte alls får den hjälp de behöver. Pernilla var motiverad, men tyckte att tiden inne på LVM-hemmet blev svår att uthärda.
Pernilla: Det var inte bra alls. Det var värre där än vad det varit mitt värsta på utsidan. Så...alltså väl där inne, vi kollade på en dokumentär om olika fängelser, typ Hinseberg och Ystad. Och jag samt flera av oss som kollade vi sa det, synd att man inte mördade någon istället för då skulle man fått en utbildning i alla fall. Det var så man tänkte. Synd att jag inte begick ett brott och hamnade i fängelse istället. Jag blev bara inlåst för att jag är sjuk.
Pernilla: Det här är ju verkligen min dagbok, jag har skrivit varje dag.
Pernilla: När de drar in såna här privilegier eller vad man ska kalla det, promenad eller gym eller ute-tid, då blir det ännu jobbigare och ännu mer påfrestande att hålla sig därinne, utan att tänka tanken, ska jag fixa in grejer eller ska rymma. Jag vet inte hur många gånger jag planerat att ta in saker men jag har skitit i det sen. För man köpslår med sig själv.
Personal på de här hemmen beslagtar stora mängder droger. När de gått igenom post eller visiterat har de under 2017 och till och med maj 2018 hittat droger vid drygt 280 tillfällen. I ungefär en tredjedel av fallen har man hittat drogerna innan de nått klienterna. Men majoriteten av drogbeslagen har gjorts inne hos klienterna.
Pernilla: Jag förstod inte, förstår fortfarande inte, varför man blir inlåst när man bara vill bli ren. Det var det enda jag ville. Men på ett LVM... det enda folk pratar om är droger.
Mikael: Det kommer in väldigt mycket droger inne på våra institutioner idag och det är någonting som vi också har lovat att här ska du ju få en drogfri miljö för att bli av med ditt missbruk, men jag tycker inte riktigt vi klarar av att göra det...
Sis har något som kallas särskilda befogenheter, det är lagstadgad rätt att ta till vissa tvångsmedel, och det här regelverket är unikt för Sis. Det är bland annat visitationer av personer och utrymmen. För det krävs misstanke och formella beslut men visitationen har begränsningar.
Mikael: Vad vi inte får göra är att titta i kroppsliga hålrum. Det får vi inte göra. Men det andra får vi titta på. Förstår du vad jag menar? Jag får inte be dig ”bend over” som vi brukar se på tv. Det får jag inte göra. Jag får inte be dig gapa.
Över tid har de klienter som kommer till de statliga LVM-hemmen förändrats. Klienterna är yngre och många har också psykiatriska diagnoser.
Mikael: Vi ska ta hand om missbrukare och motivera dem till vidare behandling. Jag menar många gånger så är det ren psykiatri det handlar om, och vi är behandlingsassistenter, vi är inte mentalvårdare.
Reporter: Men skulle du också kalla det förvaring?
Mikael: Ja. Jag tycker att det har blivit det. Över tid.
Reporter: Men är det då till för klienterna eller för att de inte ska vara i samhället?
Mikael: En väldigt bra fråga, tycker jag. Ja... jag tycker nog att det är så att det är till för att de inte ska vara ute i samhället. Så tycker jag att det har blivit.
Nima Widestedt: Det blir mer eller mindre förvaring. Vi försöker lindra det mest akuta erbjuda dem göra det bästa vi kan men det är inte mycket.
Reporter: Far klienter illa?
Nima: Ja, ja, det gör de. Det finns väl ingen som skulle säga att de inte gör det. Det är ju, alltså, det finns ingen som kan stå för att det är så de bör vårdas. Det vore ett märkligt påstående.
Pernillas motivation började efter några månader att svikta, men hon lyckades, fram till sista dagarna på sitt LVM-hem att hålla sig ifrån drogerna. Trots att hon såg både tabletter, hasch och heroin komma in innanför dörrarna.
Pernilla: Jag kommer ihåg flera gånger, det var en tjej hon gick genom korridoren och hon var så påverkad och hon kunde knappt ta sig fram liksom. Det var bara sjukt, för där inne ska det ändå vara tryggt från droger och alltså, men nej. Det var det inte.
Reporter: Hur kom det sig att du ändå klarade av det då?
Pernilla: Man är inlåst. Man har inte så mycket till val.
Reporter: Jag menar klarar av att hålla dig drogfri.
Pernilla: Jaha, ja jag vet inte. Jag hade väl mitt ljus nånstans. Jag hade min kille, vi ringde och pratade varje dag och skickade brev och så.
Pernilla hade kunnat bli det goda exemplet. Men faktum är att de är ganska få. Många av de som vårdas enligt LVM återfaller i missbruk, och över en tioårsperiod har var fjärde person återkommit minst två gånger till tvångsvården.
Reporter: Men hur gick det för dig då när du kom ut?
Pernilla: Jag tog en överdos. Det var det första jag gjorde tror jag. Nä det tog tre dagar innan jag tog min första överdos efter LVM:et.
Pernilla:Alltså jag förstår. Jag om nån förstår att man vill knarka. Men LVM överlag tycker jag är fel sätt att få folk att sluta knarka för det är ju typ nästan ingen som slutar knarka på ett LVM.
Kim har skött sig på Rällsögården och fått komma ut på en öppen avdelning, där man får röra sig mer fritt inom området. Det är då, på natten som han ger sig av därifrån. När han till slut hör av sig igen är han hemma i Västerås. Hans familj vet inte om det, han gömmer sig hos en kompis, men han går med på att träffa mig. Han har nåt att berätta.
Kim (chatt): Stan är uteslutet. Jag har ingen lust att dom griper mig, jag ska kolla på lite alternativ.
Mina: Jag tror Kim rymmer varje gång, inte bara Kim – alla de här rymmer när de inte blir behandlade korrekt. Vad jag menar med korrekt: om du lovar någon någonting – fullfölj det! Precis som du gör i affärer i livet, lek inte med dem. Inte bara Kim utan allihopa och när de känner sig svikna så faller de tillbaks.
Reporter: Det kostar över 4 000 kronor per dygn per person. Samtidigt så är det många som kallar det för ren förvaring. Man tittar bara på tv. Vad säger du om det?
Jan-Eric Josefsson: Detta är vuxna personer. Det går inte att tvinga nån till att ändra sig. Tvånget i sig innebär att man kan plocka bort en person från gatan och placera hos oss men sen kan man inte tvinga personen att ändra sig. Det går inte, utan vi måste jobba med motiverande insatser.
Reporter: Jag har pratat med klienter som faktiskt vill bli drogfria, som är motiverade och som ändå säger att det bara är förvaring. Och jag har pratat med personal som säger samma sak. Det är en ganska utbredd uppfattning. Hur kommer det sig att du har en annan?
Jan-Eric: Ja. Jag kan säkert, alltså. Det finns säkert institutioner och perioder på en institution där det fungerar bättre eller sämre beroende på klientkonstellationer, beroende på personalens motivation och kompetens i dom olika perioderna. Men rent generellt skulle jag vilja säga att vi har en, min uppfattning är att vi har en god nivå, ett gott omhändertagande och erbjuder våra klienter en bra vistelse. Inte bara det att det är drogfritt. Vill man förändra sitt liv och pröva något annat så finns dom möjligheterna påstår jag.
Jan-Eric: Det är min uppfattning att vi gör nytta. Vi gör skillnad.
Kim: Skiljebo centrum tänkte jag dom har nåt ställe där vi kan sitta.
Ida: Då tar jag mig dit så fort jag kommer fram.
Kim: Jag tröttnade på hur de behandlar folk där och så. Jag tycker inte det är okej, det sättet de har du vet.
Kim: Där är man ändå inlåst och kommer det in droger så är man liksom, då är det så tillgängligt, man kan inte gå undan på samma sätt som man kan göra här ute. Där har man svårare att göra det valet liksom. Ja...Där kan du bara välja om du vill sitta i ett spelrum eller tv-rum ungefär, och det finns droger i båda.
Kim säger något som jag har fått höra från flera tidigare klienter. Det handlar om hur personal ibland går över gränsen och missbrukar sin ställning.
Kim: Jag tycker att de har valt fel jobb om de håller på så. Flirtar med intagna och såna grejer liksom.
Reporter: Men är det relationer också?
Kim: Ja, det förekommer alltså.
Reporter: Har du sett det själv?
Kim: Alltså det sköts ju snyggt liksom, det är inget som de sitter öppet med. Så...Men det förekommer, det gör det. Det vet alla.
Reporter: Men hur är det då med liksom med reglerna, följs dem när personer har relationer med personalen?
Kim: Alltså det är ju, majoriteten av gånger det kommer in droger så är det ju dem. Då är det ju liksom nån som har smugglat in det liksom.
Kim: Det kommer inte innanför två låsta dörrar utan en personal med nyckel. Så. De har ju nånting att vinna på det.
Reporter: Vad vinner de på det?
Kim: Ja, det kan vara pengar, nånting i en relation eller... såna saker. De har alltid nån vinning av det. De gör det inte gratis om man säger så.
Kim är missnöjd. Han tycker att det är meningslöst att vara inlåst när det ändå inte går att vara drogfri. Men kan det verkligen stämma att det finns personal som har relationer med klienter och till och med smugglar in droger?
Pernilla: Jag är säker på att det förkommer.
Reporter: Hur kan du vara säker på det?
Pernilla: För att det förekommer. Jag vet inte exakt vad han tog in till den här tjejen, men jag vet att det var nånting.
Pernilla: Jag vet att han fick inte jobba kvar för de hade hittat brev mellan honom, vikarien, och en klient, om att han skulle hjälpa henne ta in droger och hon skulle ligga med honom och sånt där. Men han var ju vikarie så han fick inte vara kvar.
Reporter: Har du sett de här breven själv?
Pernilla: Jag fick se ett brev som hon visade mig. Och det var väl typ att, vill du ha nåt så säg bara vad du vill ha så kan jag försöka fixa det. Typ puss och kram, du är en väldigt vacker kvinna. Ja men det stod typ så i brevet.
Sitter man i en utsatt situation och en som står över en eller vad man ska säga, kan komma med droger så tar man nog emot dem. Det finns inte så mycket att säga emot.
Klas Arenander är behandlingsassistent på ett av LVM-hemmen, Hornö. Han är också verksamhetsområdesskyddsombud för alla Sveriges LVM-hem och har insyn i deras verksamhet. Och han bekräftar det som Kim och Pernilla berättat.
Klas: Om vi ska gå in på det, så, ja när vi utreder de här olika delarna, så vet ju jag bara vad det gäller det här, om där jag jobbar då. Och....på Hornö har vi haft personal som har tagit in droger till grabbarna. Men de har ju fått sluta. Och...vi har ju även haft problem då med kvinnor som har haft samröre eller kärleksrelation med våra klienter och de är för närvarande 21 stycken. Och vad som i vissa fall de ha hållt på med är väldigt svårt att få reda på. Alltså, de blir ju avslutade. På arbetsplatsen, de får inte jobba kvar. För de blir ju en fara för sig själv och andra.
De som bor på hemmen är frihetsberövade på grund av en sjukdom som riskerar att ta deras liv. De är ofta utsatta, har levt tuffa liv och är många gånger psykiskt instabila. De är beroende av den personal som jobbar på hemmen, och det är alltså under de omständigheterna som de här relationerna inleds. De kan vara direkt farliga, både för klienten och personalen.
Klas Arenander tycker det är så allvarligt att han fört anteckningar och räknat efter hur många det är för att ha koll.
Reporter: Och när var senast det här hände?
Klas: Det var innan sommaren, i juni.
Reporter: En kärleksrelation?
Klas: Ja.
De 21 kvinnor Klas Arenander berättar om har sedan han började jobba på institutionen Hornö, fått sluta på grund av kärleksrelationer. Det är en tidsperiod över 18 år. Det är alltså i snitt fler än en anställd per år, på bara ett av LVM-hemmen. Han berättar att det till och med gått så långt, att de på hans arbetsplats numer tar upp den här frågan redan på anställningsintervjuer.
Klas: Alltså vi har varit tvungna för att det är så många.
Jan-Eric: Ja alltså, jag ska inte sitta här i tv och säga att nån far med osanning. Men jag ska säga att jag är högst tveksam till den siffran. Att det förekommer, ja. Det vet vi också. Och de fall då vi får reda på det, då försöker vi naturligtvis agera kraftfullt, genom att på olika sätt få personalen att avbryta och kanske till och med säga att jag lämnar arbetsplatsen.
Reporter: Men det här finns inte dokumenterat nånstans?
Klas: Nej, ingenting. Så vad jag sitter och säger här det kan ju alla säga, det är lögn, det Klasse säger. Men det är sanning.
När jag ringer institutionschefen på Hornö medger han att en anställd så sent som i juni i år slutade efter en olämplig relation med en klient. Han bekräftar senare sammanlagt 12 av de 21 relationer som huvudskyddsombudet berättar om.
Jag har under arbetet med det här reportaget varit i kontakt med ett flertal nuvarande och tidigare klienter och anställda. Jag får gång på gång höra liknande saker – om relationer mellan klienter och personal på LVM-hemmen.
Men att det förekommer i den utsträckningen vill inte Jan-Eric Josefsson kännas vid.
Jan-Eric: De, om man tittar på den samlade missbruksvården, nu kan jag bara överblicka de senaste 3,4,5 åren så skulle jag säga att det är möjligen en handfull som jag har hört talas om. Det är väl i den storleksordningen.
Reporter: Det är väldigt många klienter som jag pratat med också som vittnar om det här.
Jan-Eric: Mm, ja. De ärenden där vi som arbetsgivare får reda på att det förekommer, då agerar vi resolut. Det vill jag påstå.
Jan-Eric: Jag kan inte säga att vi har en fullständig bild av hur många ärenden som avslutats, där personalen avslutats som beror på det här, jag kan inte säga det.
Reporter: Borde ni inte ha det om det är ett återkommande problem?
Jan-Eric: Jo, det kan man ju tycka, men det handlar ju också om att om nånting sker utan att cheferna känner till detta, hur ska man då kunna känna till det?
Reporter: Men hur allvarligt är det, säger du?
Jan-Eric: Jag tycker att det här är, det är så allvarligt att det är oacceptabelt. Vi accepterar inte att man har en relation med våra klienter. Som anställd.
Reporter: Varför förekommer det då återkommande?
Jan-Eric: Ja, varför blir man förtjust i nån? Det kanske förekommer på er redaktion också, jag vet inte.
Reporter: Fast det är väldigt stor skillnad, medarbetare emellan och...
Jan-Eric: Ja, det är därför vi. Jag vet inte, det kanske inte är förbjudet på Uppdrag gransknings redaktion att inleda en relation, hos oss är det det, för att vi vårdar nån med tvång.
Reporter: Fast nu pratar vi om väldigt olika saker här. Alltså två behandlingsassistenter får väl ha en relation?
Jan-Eric: Ja, men jag uppfattade att du pratade om klienter.
Reporter: Precis, så det går inte att jämföra med till exempel vår redaktion, det blir ju absurt.
Jan-Eric: Jo, men alltså, det kan man ju ha lite olika uppfattningar om. Men vi accepterar inte, de är, personer hos oss är under tvång. Och vi har gjort bedömningen att då är det inte okej, att vår personal har en privat relation, man ska ha en professionell relation.
Reporter: Jag pratar med många klienter som säger att det har förekommit under deras LVM-tid och det också har lett till att personal har hjälpt till med att ta in droger på avdelningarna.
Jan-Eric: ja, och det är ju ett av skälen till det jag säger, man ska ha en professionell relation, inte en privat.
Kim: Det finns både bra och dålig personal liksom, det gör det på alla ställen. Jag sitter ju inte tyst. Men det kommer inte ut, man är ju på en låst avdelning så det kommer ju inte ut det som händer. Allting stannar ju där när de går hem från jobbet. Så sitter vi där med dåligt mående när de går hem.
Jag vet inte det då, men när Kim och jag skiljs åt, och jag åker tillbaka till redaktionen, går han och köper droger. När vi hörs igen kommer han vara tillbaka på Rällsögården.
Del tre:
Kim: Det kom in droger, och alla blev arga typ. De slog sönder hela avdelningen.
Klas: De började elda på rum, i kök, ute på rökrutan och det höll på att sluta illa alltså.
Peter: Man sätter ju inte sig med ryggen utåt, man tänker på hur man sätter sig, var man placerar sig.
Här hamnar de som håller på att knarka ihjäl sig. De kommer hit för att få hjälp, men här inne händer saker som kan vara rent livsfarliga. Både för den som är inlåst för att bli ren, och för den som jobbar med att hjälpa.
Rällsögårdens slutna intag. Kim är tillbaka här efter ett par veckor på rymmen. När vi träffades i Västerås hade han bestämt sig för att åka tillbaka och sitta av sin tid.
Kim: Jag vet inte, jag ställer väl in mig snart tror jag. Och gör den här sista tiden. De här månaderna jag har kvar. Så... men det tar emot att göra det, det gör det.
Mina: Efter att han pratat med dig... han träffade dig i det värsta området där man säljer narkotika. Så tog han igen. Och hamnade på lasarettet igen.
Fyra månader återstår av Kims tid i tvångsvården, och han hamnar återigen på Rällsögården efter att han tagit återfall på rymmen. Innan han kommer ut härifrån, ska flera allvarliga saker inträffa.
Mina: Varje telefonsamtal – har det hänt någonting? Man är livrädd. Ska de ringa mig nu och säga: Han har tagit överdos, nu är det försent.
Det Mina är rädd för, är att Kim ska dö. Det är ytterst det som hotar honom och de andra på LVM-hemmen. Och för bara några månader sen, hände det som inte får hända, på det som ska vara statens drogfria institution.
“Kristina”: 73 tabletter tror jag det var...blåa. Och ett vitt pulver. Och ingen har kollat, ingen har kollat.
Hennes son, jag kallar honom John, får en så kallad LVM-dom under hösten 2017. Han ska alltså låsas in och tvångsvårdas för sitt missbruk. Han blir placerad på Rällsögården.
“Kristina”: Men jag trodde ju på honom hela tiden. Vi sa hela tiden, kämpa på nu, kör.
Men det går inte bra för John. I januari rymmer han tillsammans med en annan kille. De kommer självmant tillbaka samma kväll.
“Kristina”: Och då hade hela avdelningen på Rällsögården förmodligen fått droger.
John tar droger och hittas medvetslös på sitt rum. Han förs till sjukhus.
“Kristina”: Hade de nåt med sig? De måste ju ha misstänkt det, eftersom det var flera stycken på Rällsögården som var påverkade.
Efter att John skickats till sjukhus visiteras en av avdelningarna. Men senare på kvällen uppträder ytterligare tre klienter drogpåverkade och narkotika verkar ha rört sig mellan avdelningarna. På natten dör en av de tre av en överdos. Först därefter visiteras hemmet av polis och en större mängd narkotika hittas i Johns jacka.
Elisabeth Norman Tjärnberg: Vi gjorde ju visitationer, det är två olika avdelningar vi pratar om, exakt hur det gått till – och det var det jag sa – vi vet inte exakt hur det gått till hur den här jackan har förflyttats mellan.
Elisabeth: Vi vet fortfarande inte än i dag hur drogen kom in eller vem som tog in den.
Reporter: Hur ser du på din sons eget ansvar?
“Kristina”: Han behöver ju få till så att han, att det är han som måste. Han måste vilja. Men även om han säger nej så måste de ju finnas något. Knarket tar ju överhanden. Det är den som styr vilken väg du ska gå.
Reporter: Man kan tänka sig att om många klienter en lördagkväll blir påverkade, en person blir till och med medvetslös, varför går man inte genom alla utrymmen då?
Elisabeth: Man gick igenom hela Nygården, som jag sa, flertalet tillfällen så visiterade man den avdelningen där det hände. Vi hade också polis här som gick igenom den här avdelningen.
Reporter: Innan dödsfallet?
Elisabeth: Efter dödsfallet.
Reporter: Jag pratar om innan.
Elisabeth: Innan dödsfallet handlar det om några timmar, jag vet inte varför man inte gjorde, man visiterade då man då hade vi ingen polis här.
Det här dödsfallet är ovanligt, men ingen engångsföreteelse. De senaste fem åren har sex personer dött av drogrelaterade orsaker inne på LVM-hemmen.
Mina: Och det man har det i bakhuvudet hela tiden. Man är livrädd. Så jag hoppas de ändrar sig.
Snart ska mormor Mina få ett nytt samtal inifrån Rällsögården. Det har hänt något, igen.
Mina: Sen kom polisen. Det stod i tidningarna, stort pådrag. Och så hamnade han på sjukhuset.
Kim: Ja, fyra lax. Fyra tusen.
Reporter: Varför gjorde du det då?
Kim: För att betala för droger.
Mina: Ja, han tog ut 4 000 kronor med personalen, för han får inte ta ut själv. Så med andra ord det är tillåtet och det är inte personalens fel, det är politikers fel, att de tillåter det. Sen blev de väl pressade att köpa, så de köpte för pengarna narkotika.
Kim: Ja. Jag la ut pengar till alla på avdelningen.
Kim: Det kom in droger. Och alla blev... arga typ.
Reporter: Av det de tog?
Kim: Ja.
Mina: Och då blev det upplopp. Vet inte vad hände. Vet bara vad Kim berättade, att de misshandlade honom.
Kim: De slog sönder hela avdelningen. TV och allting gick sönder. Jag tog en överdos därinne också.
Reporter: Men hur känner du då när du får ett samtal när du får veta att Kim har tagit droger, och han har blivit misshandlad?
Mina: Maktlöshet. Sorg. Rädsla. För man vet inte hur mycket han har blivit misshandlad, om han har blivit skadad. För de har tystnadsplikt, de säger ingenting. Kim själv är påverkad så man vet inte vad som är sant och inte sant.
Reporter: Tycker du att Kim har något eget ansvar?
Mina: Ja, helt normalt. Varje gång jag pratat med Kim: Kim, det är ingen som satt pistol mot ditt huvud, du har valt att svälja själv. Så, hitta inte på ursäkter för du har alltid nya ursäkter: Det är på grund av det, det är på grund av det. Det är ett mitt samtal med Kim varje gång. Men mitt samtal med mig är, jag vill alltid sätta allting på plats: orsak och verkan. Jag tror missbruk för dom är att fly från sig själva, från maktlösheten, för utanförskapet. Jag tror det är en flykt bara.
Elisabeth: Droginförsel är förstås ett stort problem. Och som jag sa, de personer som kommer hit, de vill ju inte vara här och de har fortfarande ett gigantiskt sug efter sina droger. Även om de kommer hit och även om vi har låsta dörrar, så att säga.
Reporter: Jag har kontakt med en klient som har suttit här, ganska nyligen. Som har sagt att det går inte att vara drogfri här. Det är svårare att vara drogfri här än ute. Hur reagerar du på det?
Elisabeth: Ja, det är ju naturligtvis, det är ju hans upplevelse och det han säger det kan jag ju inte ifrågasätta.
Elisabeth: Jag kan förstå att när det blir såna här händelser som vi nyss har pratat om, det kommer in droger och man har den här problematiken så förstår jag att det är väldigt svårt att stå emot. Det förstår jag. Absolut.
När Kim finansierat avdelningens droginköp, tagit överdos och hamnat i bråk slår flera klienter sönder delar av inredningen. Fyra grips av polis och förs till polisstationen. Även personal blir hotad.
Och våld och hot är mer eller mindre vardag på de olika LVM-hemmen. När drogerna kommer in blir situationen på hemmen farligare.
Peter: De kan ingenting annat, när de kommer till oss. De har levt ett liv där ute där våld varit den enda lösningen kanske och så kommer de till oss och känner sig kanske orättvist behandlade, inte lyssnade på och då agerar de ut och så är det personal som får ta konsekvenserna för det.
Klas: En påverkad klient som får fel drog kan bli helt rabiat. Göra upplopp. Vi hade ett upplopp nu på min arbetsplats då man började till och med elda, det har jag inte varit med om i den utsträckningen förut. De började elda på rum, i kök, ute på rökrutan och det höll på att sluta illa alltså.
Nima Widestedt: Personligen skulle jag aldrig arbeta på golvet. Det är för mycket risker.
Reporter: Klarar personalen att skydda medklienter?
Nima: Inte alls. Det på våra avdelningar det är inte alls sällsynt att det bara är en personal på hela avdelningen och har man då 13 klienter att hålla reda på och ett helt, en hel grupp med klienter som är våldsamma och som inte har kontroll över sig själv och den personalen har ingen förmåga att ens se våldet. Så det händer absolut. Och som klient får man räkna med att man kan bli utsatt för våld på ett LVM-hem. Statistiskt sett så sker det ju.
Myndighetens egen incidentrapportering talar sitt tydliga språk. Hot, våld, hot, våld, hot, våld. Drygt 360 vålds- eller hotincidenter rapporterades in till myndigheten under bara 2017.
Mikael: Om vi tittar, situationen som vi har idag med hot och våld. Det är någonting som sker varje dag. Över landet.
Jan-Eric: Ja, det förekommer hot och våld på institutionerna. Ja, det gör det.
Reporter: Vad gör ni för att skydda personalen mot det?
Jan-Eric: Ja, alltså redan vid anställningen så försöker vi anställa personer som har en stabilitet och en förmåga att bemöta personer i väldigt svåra situationer. Jobbar man i tvångsvård, jobbar man i kriminalvård, jobbar man inom den slutna psykiatrin så måste man ha en sådana grundläggande egenskaper så måste vi som arbetsgivare naturligtvis fort- och vidareutbilda de här personerna så att man kan utveckla sin förmåga ytterligare.
Reporter: Har ni tillräckligt mycket personal för att kunna gå in och ha koll på såna här situationer?
Jan-Eric: Alltså, jag tror att det är få arbetsgivare som, jag hade inte, jag hade inte tackat nej till om vi hade haft möjlighet att få ytterligare personal.
Reporter: Men är det så att ni har för lite personal för att kunna säkerställa att det är en säker arbetsplats...
Jan-Eric: Nej, det kan jag inte säga för att inte generellt, det kan finnas under vissa pass.
Reporter: Men då är svaret på den frågan ja? Om det är så under vissa pass?
Jan-Eric: Ja, jag säger ju det att inte rent generellt, men det kan finnas undantag under vissa pass osv. Någon blir sjuk. Reporter: För det är ju inte små saker jag pratar om här, utan det är ju, det kan ju vara grovt våld. Misshandlar och...
Jan-Eric: Ja ja.
Reporter: Överfall?
Jan-Eric: Ja.
Jan-Eric: Men det kan ju förekomma oavsett om du har full personalstyrka eller om du har nån vakans.
Kim har sett våldet på nära håll. Det har gått fyra veckor sedan upploppet och överdosen när jag får tag på honom igen.
Reporter: Hallå?
Kim: Det är sådär alltså. Jag är på intaget.
Kim: Jag tog en överdos och hamnade på sjukhus.
Reporter: Gjorde du det med flit?
Kim: Nej alltså det kom in droger som vanligt.
Han sitter nu inlåst på det som kallas intaget, där man ska avgiftas innan man kommer ut på en vanlig avdelning. Det är känsligt att spela upp vårt telefonsamtal, Kim är uppenbart påverkad när jag pratar med honom, men han har i efterhand gett sin tillåtelse, för det säger något om hans situation.
Reporter: Men vill du inte försöka längre att vara drogfri eller är det att det inte går för dig?
Kim: Det går, det går inte. Det kommer ju in droger hela tiden jag vill bara härifrån du vet. Jag vill komma på behandlingshem, det går inte att hålla sig drogfri när alla på avdelningen knarkar.
Reporter: Nä.
Kim: Det är skitjobbigt jag vet inte vad jag ska göra alltså.
Kim: Men det kom in i alla fall en massa jävla tabletter.
Kim: Ja. Det kom in så alla nästan tog överdoser.
Reporter: Var ni flera som gjorde det?
Kim: Ja, vi var fyra som åkte till sjukhuset. Och två rymde från sjukhuset.
Mina: Det är inlåst, det är, vi gjorde besök hos Kim. Och vi accepterade det att vi fick gå in i en lokal, vi fick inte kramas för annars måste de göra kroppsvisitering av honom för att inte förnedra honom då accepterar man det. Då känns det väldigt konstigt dagen efter hade de tagit överdoser på hela avdelningen.
Mina: En till kille dog igår. Förstår du nu hur vi har det?
Precis när jag ska avsluta det här reportaget kommer ett till dödsbud inifrån Rällsögården. Det är en 22-årig kille som dött i samband med ett rymningsförsök. Han föll så illa när han försökte klättra över stängslet, att han senare avled.
Under de månader som jag fått följa Kim har jag fått en inblick i hur livet kan se ut för den som blir tvångsvårdad i statens regi. Det har varit droginförsel, överdoser, upplopp och dödsfall. Hans vistelse på Rällsögården har kostat hemkommunen omkring 600 000 kronor.
Kim har nu fått komma ut på ett öppet behandlingshem och mår bättre.
Och Pernilla har själv kämpat till sig en behandling som hon tycker fungerar.
Uppdrag gransknings reportage Drogerna på insidan är en SVT Play-unik serie i tre delar. Programmet handlar om statens hem för tvångsvård av missbrukare – men det är ingen drogfri miljö som väntar. Se alla tre delar av Drogerna på insidan på SVT Play.