Sist vi träffade 14-årige Ahmad var han relativt nyanländ till Sverige och hade sin långa och tuffa flykt från den belägrade palestinska stadsdelen al-Yarmouk i Syrien i färskt minne. Han berättade då bland annat hur han och hans farbror vandrat långa sträckor och tagit den farliga vägen med båt över Medelhavet.
Familjen kvar i krigets Syrien
Ahmad berättade också att hans föräldrar och tre funktionshindrade syskon är lämnade kvar i krigets Syrien och att han väntar på att få uppehållstillstånd, så att han sedan kan ansöka om familjeåterförening i Sverige.
– Jag måste ordna det här så fort som möjligt, sade Ahmad beslutsamt med blicken långt bort i fjärran när han tittar ut genom fönstret i rummet han delade med sin farbror på asylboendet.
När vi ses igen har det blivit höst. Ahmad har varit i Sverige i några månader och går i en så kallad förberedelseklass för nyanlända i skolan. Han lär sig mer och mer svenska, med lite småländsk accent, och han försöker skingra tankarna under dagarna med klasskompisarna. Men han har mycket annat att tänka på.
Ledsen inuti
– Även när jag skrattar och är med mina kompisar så är jag ledsen inuti. Jag är orolig för min familj. Jag har inte träffat dem på ett år och jag saknar dem mycket. Utan familjen är ens liv inget värt. Min mamma är kärlek och min pappa är trygghet. Den här situationen är något man önskar att ingen ska behöva uppleva, säger Ahmad.
Efter skolan spelar han lite pingis eller fotboll. Han gillar att simma och gör videofilmer på den läsplatta han har tillgång till under skoltid.
På kvällarna gör han sina läxor, tittar lite på tv i den gemensamma matsalen och väntar på att internet kanske ska fungera i Syrien framåt kvällen så att han kan få kontakt med sin familj. När vi besöker Ahmad försöker han ringa, men då fungerar det inte och vi ber hans farbror filma nästa samtal åt oss med sin mobil.
Tar en vecka att få svar i telefon
Det visar sig ta en hel vecka innan Ahmad och hans föräldrar lyckas nå varandra på telefon. På filmen hans farbror skickar oss, ser vi hur Ahmad börjar gråta trots att han försöker behärska sig, och det är smärtsamt att bevittna när han och hans föräldrar uttrycker sin saknad efter varandra.
Livet för Ahmad nu består av en oviss väntan. Varje gång han pratar med sina föräldrar frågar de hur det går, men han kan bara säga att inget nytt har hänt.
– Det är en väntan på liv och död, säger Ahmad allvarligt.
Vad tänker du på?
– Jag tänker som man tänker när man har sin familj kvar i kriget. Jag känner att jag håller på att kvävas.
Ser fram emot snön
Ahmad och hans farbror fortsätter vänta, kanske blir det en lång och tuff vinter, och de oroar sig varje dag för hur det ska gå med deras asylansökan och om de kommer att påverkas av de nya strängare reglerna för flyktingar.
Men när vi börjar prata om att det kanske snart blir vinter och snö, skiner Ahmad upp. 14-åringen i honom gläds när han försöker föreställa sig hur det kan kännas:
– Jag tror att när första snön faller så blir alla människor glada. Men sen kanske de tröttnar, om det snöar hela tiden, funderar Ahmad och ler stort.
Och den här gången verkar han se en mer bekymmerslös stund i framtiden framför sig,när han drömmande tittar ut genom fönstret igen.
أحمد، 14 عام- الانتظار هو مسألة حياة وموت