Efter den senaste tidens kritik och avgångskrav mötte i dag Anna Kinberg Batra medierna. Hon talade om en förtroendekris för sig själv och för partiet och presenterade en krisplan för att vända den nedåtgående trenden. Det handlar både om ökat fokus på det politiska arbetet, men också om en personrockad på ledande poster i partiet. Bland annat tvingas Tomas Tobé bort som partisekreterare för att i stället bli rättspolitisk talesperson efter Beatrice Ask, som nu petas.
LÄS MER: Moderaterna tappar förtroende: ”Vi kan vända detta”
Marken gungar
Anna Kinberg Batra är öppet självkritisk och ifrågasätter i dag sin egen kommunikativa förmåga. Det här hör till ovanligheterna när det gäller en politiker och kan tyckas klädsamt, men det vittnar också om en partiledare som känner marken gunga under sig.
Hon är svårt stukad efter avgångskraven och gör nu ett sista försök att ta partiet ur krisen. Lyckas hon inte heller denna gång lär kraven på hennes avgång återkomma, var så säkra, och då nöjer sig inte hennes kritiker med att andra personer i partiledningen petas eller får byta jobb.
Mardröm
Det som började relativt hoppingivande för Anna Kinberg Batra när hon tog över som partiledare efter Fredrik Reinfeldt har steg för steg utvecklats till en mardröm.
Den här mandatperioden är ett bra exempel på hur fort det kan svänga i politiken. Efter regeringskrisen hösten och vintern 2014 räknade borgerliga strateger med en promenadseger i valet 2018. Budgetkaos i Riksdagen och en amatörmässig regering som skulle få utrymme att regera sönder sig under mandatperioden, var planen.
I stället blev det precis tvärtom. Efter Decemberöverenskommelsen var det tvärtom den borgerliga oppositionen som havererade. Stefan Löfven utnyttjade respiten för att sakta men säkert jobba sig in i matchen igen, medan kritiken inom borgerligheten blev allt starkare mot att allianspartierna inte på allvar försökte välta omkull den rödgröna regeringen.
Två krisande allianspartier
Steg för steg har krisen inom Moderaterna fördjupats och lett fram till krav på partiledarens avgång. Inom Liberalerna har revolten mot partiledningen gått ännu längre. Birgitta Ohlsson utmanar nu öppet partiledaren Jan Björklund. Liberalerna har varit i kris länge och avsaknaden av opinionsframgångar gör att Birgitta Ohlsson nu kliver fram för att försöka avsätta sin partiledare.
Vilka chanser hon i slutändan har att få landsmötets stöd för att ta över som partiledare är ännu så länge oklart. Det kan dock vara bra att hålla i minnet att Birgitta Ohlsson är en kontroversiell person också inom Liberalerna. Det måste därför betraktas som tveksamt om hon kommer att förmå att samla en majoritet i partiet bakom sin kandidatur.
LÄS MER: Birgitta Ohlsson utmanar Björklund om platsen som partiledare
Ingen gladare än Stefan Löfven
Att hela havet stormar inom såväl Moderaterna som Liberalerna påverkar hela Alliansen. Den kraft partierna hade kunna lägga på att ta fram egen politik, ena sig kring gemensamma sakfrågor och utmana regeringen ägnas i stället åt interna stridigheter. Ingen är nog gladare än Stefan Löfven åt detta.
För i det utrymme som skapats av en vacklande opposition har statsministern lyckats återerövra förlorat förtroende och det som för bara ett par år sedan såg ut som ett hopplöst fall är nu högst sannolikt: Att Löfven ska kunna sitta kvar som statsminister i ännu en mandatperiod.
Om läget är allvarligt för Moderaterna och Liberalerna, inte minst på grund av interna stridigheter, är det ännu mer problematiskt för Kristdemokraterna, fast av helt andra skäl. Partiet för en allt mer tynande tillvaro både i debatten och i opinionsmätningarna. Extra bekymmersamt är läget med tanke på Moderaternas kris. Kristdemokraterna har tidigare räddats av moderata stödröster på valdagen, men dessa stödröster är inte alls lika säkra i ett läge där Moderaterna tappar väljare.
LÄS MER: SCB presenterar vårens stora partisympatiundersökning
Centerpartiet är det enda av partierna i Alliansen som mår bra just nu. Efter en svårartad kris för några år sedan har Annie Lööf kommit tillbaka och blivit borgerlighetens mest lysande stjärna.
Samtidigt är hennes position svår. Vill hon bilda en alliansregering måste hon kompromissa med Moderaterna om migrationspolitiken, en svår uppgift med tanke på hur djup sprickan är mellan partierna. Väljer hon att samarbeta med Socialdemokraterna efter nästa val, inte alls osannolikt, riskerar hon att tappa många allmänborgerliga väljare. Det har Centerpartiet fått erfara tidigare när man samverkat med Socialdemokraterna.
Öppet för nya samarbeten
Läget är alltså allt annat än glasklart inom Alliansen inför det valår som snart börjar. I stället för ett samlat oppositionsalternativ ser vi en splittrad borgerlighet, som dessutom riskerar att trasas sönder av interna motsättningar, både inom och mellan partierna. Det öppnar upp för helt nya konstellationer i svensk politik och det blocköverskridande samarbete som Stefan Löfven så hett eftertraktar. För även om Decemberöverenskommelsen är begravd tycks i dag finnas en majoritet bland partierna för att fortsätta stänga ute Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Då återstår inget annat alternativ än att samarbeta över blockgränsen.