Magdalena Anderssons regeringsförklaring kommer med all sannolikhet att prioritera lag och ordning, integration, klimat samt välfärd. Spännande blir också den ministerlista hon läser upp direkt efter regeringsförklaringen.
Den korta tiden fram till nästa val påverkar sannolikt också hennes val av nya ministrar. Det lär inte vara tid att pröva färskingar som ska stå på tillväxt inför tyngre uppdrag. För att ta det politiska initiativet nu behövs snarare tunga utnämningar, gärna också en och annan överraskning. Däremot har Andersson knappast råd med utnämningar av personer som visar sig ha skelett i garderoben.
Stalltips
En enda utnämning är mer eller mindre given i Magdalena Anderssons nya regering. Det är inrikesminister Mikael Damberg, som sannolikt utnämns till ny finansminister.
I övrigt ska flera olika statsrådsposter tillsättas, oklart hur många. En del av Stefan Löfvens ministrar lever farligt, näringsminister Ibrahim Baylan avgår frivilligt och dessutom ska Miljöpartiets avgående statsråd ersättas. Här finns bland annat en intressant post, den som klimat- och miljöminister, och här är EU-parlamentarikern Jytte Guteland eller riksdagsledamoten Åsa Westlund tänkbara kandidater.
Frågan är också vad som händer med infrastrukturminister Tomas Eneroth. Han anklagas internt i Socialdemokraterna för att ha tafsat på en partikollega i samband med partikongressen nyligen. Frågan är om Magdalena Andersson vågar utnämna honom igen innan dessa anklagelser är utredda.
Politisk akrobatik
Oavsett detta är huvudutmaningen för Magdalena Andersson att utse en regering som kan genomföra en politisk rivstart och vinna valet nästa år. Trots ett svårt parlamentariskt läge med mängder av uppenbara problem finns också möjligheter.
Det stora problemet är förstås att en socialdemokratisk enpartiregering i dag endast samlar 100 av riksdagens 349 mandat. Det är matematiskt den svagaste regeringen sedan Ola Ullstens folkpartiregering 1978–79. Med tanke på att det är val nästa lär också kompromissviljan bland övriga partier vara klart begränsad.
Det kommer alltså att krävas en avancerad politisk akrobatik av Magdalena Andersson för att navigera sig igenom denna riksdag. I annat fall kommer hon inte att få igenom mycket av sin politik. Det är ju också så hon inleder sin tid på statsministerposten – med att få regera på ett budgetalternativ som i viktiga delar har dikterats av de politiska motståndarna.
Större anpassningsmöjlighet
En socialdemokratisk enpartiregering har dock en klar fördel. Den kan enklare anpassa sig till riksdagsmajoriteten när Miljöpartiet har valt att lämna, till exempel när det gäller klimatpolitiken och i frågor som rör invandring och brottslighet. Däremot lär det bli svårt för Magdalena Andersson att leverera på ett av sina viktigaste löften från partikongressen, att stoppa vinstuttag från friskolor. För detta saknas majoritet i riksdagen.
Men en enpartiregering har, även om den är svag, också en annan fördel: Det blir enklare för Andersson och hennes ministrar att göra politiska utspel och bedriva kampanjer. Och det ska inte underskattas när vi står inför ett valår.
Nu tvingas inte längre socialdemokratiska politiker ta hänsyn till vad Miljöpartiet tycker i frågor som rör näringsliv, gruvor, brottslighet, invandring och energipolitik för att ta några exempel. I stället kan man fokusera på det egna budskapet, vilket skapar möjligheter i ett annars besvärligt parlamentariskt läge.