Politiskt återfinns inga större överraskningar i regeringsförklaringen. Som väntat slår regeringsuppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna igenom tydligt.
Det kan uppfattas som förvirrande för dem som lyssnar och som har vant sig vid de gamla skiljelinjerna i svensk politik. Besked om att tryggheten på arbetsmarknaden ska värnas följs av besked om ändrade turordningsregler.
Nya tongångar
Stefan Löfven tvingas till en helt ny politisk retorik för att tillfredsställa kraven från Centerpartiet och Liberalerna. Han tycks dock inte lida alltför svåra ideologiska kval. Punkterna från 73-punktsuppgörelsen levereras pliktskyldigt: Sänkta skatter, fri hyressättning, utvidgat rut-avdrag och en rad andra förslag som partiet tidigare varit skarpa motståndare till återfinns nu i Löfvens egen reformagenda.
Om detta kan man ha olika åsikter. Kritikerna menar att Löfven gör våld på socialdemokratins själ, anhängarna lyfter fram betydelsen av ett blocköverskridande samarbete – ett samarbete som ställer nya krav på regeringen.
Beroende av stödet
Stefan Löfven tycks uppenbart intställd på att fullfölja det nya regeringssamarbetet. Och det är inte så konstigt. I samma ögonblick som Centerpartiet och Liberalerna skulle dra tillbaka sitt stöd tvingas han lämna in sin avskedsansökan.
Så hur entusiastisk han är innerst inne är inte alldeles enkelt att veta. Han tycks dock vara en pragmatisk politiker, som inte besväras alltför mycket av ideologiska bindningar.
Därför blir regeringsförklaringen en lång katalog med förslag som hämtats både från Socialdemokraternas eget valmanifest, från Miljöpartiets, från Alliansens och från Centerpartiet och Liberalernas kravlistor.
Föga förvånande silkessnöre
Hur förvirrande detta blir för väljarna återstår att se. Oppositionen finns numera såväl till vänster som till höger. Vilsna och besvikna väljare lär gå dit.
När det gäller själva regeringsbildningen var det inte oväntat några av den förra regeringens svagaste kort som fick silkessnöret. Högskoleministern Helene Hellmark Knutsson (S) och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) lär inte saknas av många. Inte heller miljöminister Karolina Skog (MP), som åter visade hur svårt det är att ta steget från kommunpolitiken till rikspolitiken.
Som regeringsbildare har Stefan Löfven onekligen blivit försiktigare med åren. Hans första regering bestod av flera oerfarna och entusiastiska ministrar. Trots mycket publicitet i början gick det inte särskilt bra. Löfven tvingades lära sig den hårda läxan på samma sätt som Fredrik Reinfeldt före honom.
Trygga trotjänare
Den här gången har uppenbart säkerhet och trygghet fått gå före viljan att skapa rubriker genom spännande utnämningar. Nya landsbygdsministern Jennie Nilsson och högskoleministern Matilda Ernkrans är ett bra uttryck för denna rekryteringspolicy. Välkända inom partiet efter många års arbete i riksdagen, men tämligen okända för den breda allmänheten.
Nya EU-ministern Hans Dahlgren är ett annat exempel. Han började jobba i regeringskansliet redan åt Olof Palme och har sedan dess varvat politiska uppdrag med tjänstgöringsperioder på UD.
Inte många andra kan uppvisa hans erfarenheter både från regeringskansliet och diplomatin, vilket kan komma väl till pass i en period när EU ställs inför svåra prövningar.
Befordran och comeback
En annan som befordras är Ibrahim Baylan, som lyckades ro den breda energiuppgörelsen i hamn. Han var samordnings- och energiminister förra mandatperioden, men blir nu ett tyngre uppdrag som ny näringsminister. Mikael Damberg blir av med detta jobb och tar i stället över som inrikesminister. Han får i uppdrag att se till att upprustningen av polis- och rättsväsende fullföljs och dessutom ger utlovad effekt. Inget enkelt uppdrag.
I övrigt blir flera tunga socialdemokratiska statsråd kvar på sina poster, till exempel finansminister Magdalena Andersson, justitieminister Morgan Johansson och försvarsminister Peter Hultqvist.
Samtidigt gör Anders Ygeman en väntad comeback i regeringen, något som oppositionen redan har kritiserat. Nu får han en sannolikt mindre utsatt post som energi- och digitaliseringsminister. Å andra sidan kommer han att ansvara för Svenska Kraftnät där avslöjanden om säkerhetsbrister liknande dem vid Transportstyrelsen nyligen har avslöjats.
Blandat från MP
Miljöpartiets statsråd är en blandning av rena nykomlingar på denna nivå och gamla rutinerade rävar. Språkröret Isabella Lövin utökar sin klimatportfölj till att också gälla miljöfrågorna. MP-räven Peter Eriksson blir ny biståndsminister.
Ett helt nytt namn tar plats som jämställdhetsminister, Åsa Lindhagen, som tidigare varit borgarråd i Stockholm. Miljöpartiets partisekreterare Amanda Lind blir kulturminister efter Alice Bah Kuhnke, som satsar på en EU-karriär.
Det var en samling leende ministrar som idag tog plats under kristallkronorna i sammanbindningsbanan i riksdagen för att låta sig fotograferas av medierna. De lär försöka bevara denna stund i minnet. För så här trevligt kommer de med all säkerhet inte att ha det under resten av mandatperioden. Nu börjar allvaret och därmed också det ansvarsutkrävande som följer.