Mest upprörda idag är centerpartisterna. Deras hjärtefråga ingångsavdraget är den stora finansieringsposten när riksdagsmajoriteten kör över regeringen om mer pengar till landets kommuner. Ingångsavdraget är en sänkning av arbetsgivaravgifterna för företag som anställer unga eller nyanlända. Centerpartiet kallar det en skattesänkning för landets företag, de politiska motståndarna menar att det är en meningslös subvention som inte skapar fler jobb.
Oavsett vad lär Centerpartiet nu kräva kompensation av de övriga januaripartierna. Ingångsavdraget var en av Centerpartiets huvudkrav i förhandlingarna med Socialdemokraterna för ett år sedan.
Ett annat alternativ är att januaripartierna gör ett nytt försök att driva igenom ingångsavdraget i nästa budget. Det skulle kunna gå, men risken är förstås att majoriteten i riksdagen på nytt river upp det. Samma sak gäller utvecklingstiden, den nya varianten av friåret, som Miljöpartiet vurmar för. Liberalernas lärarassistenter har också fått stryka på foten i majoritetens uppgörelse i riksdagen, liksom Socialdemokraternas innovationsråd.
Turbulent höst
Totalt är det fyra punkter i januariavtalet som helt eller delvis nu stoppas av riksdagen. Till detta kan man lägga höstens turbulens kring reformeringen av arbetsförmedlingen där regeringen till slut tvingades backa på en annan hjärtefråga för Centerpartiet; att hela reformen skulle vila på Lagen om valfrihet, LOV.
Kaosprivatisering, kallade Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt reformen och fick stöd av såväl Moderaterna som Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna för ett misstroendehot mot arbetsmarknadsministern.
Centerpartiet är alltså det parti i januarisamarbetet som hittills drabbats hårdast av majoritetens agerande i riksdagen. Om detta fortsätter kan den yttersta konsekvensen bli att partiet lämnar januarisamarbetet, men där befinner vi oss inte ännu.
Det är samtidigt en paradox att både Moderaterna och Kristdemokraterna sannolikt skulle ha gett Centerpartiet liknande eftergifter om Annie Lööf för ett år sedan i stället valt att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister.
Politiskt spel
Mycket av det som sker i riksdagen just nu är alltså ett politiskt spel, som syftar till att undergräva förtroendet för regeringen och januaripartierna. Inte desto mindre står det varje riksdagsmajoritet fritt att utnyttja sitt mandat. Stefan Löfven och januaripartierna kan inte göra något annat än att rätta sig efter det.
Alternativet är att utlysa extraval eller att avgå, men hittills har inte de politiska reträtterna varit tillräckligt betydande för att driva fram en sådan utveckling. De frågor där majoriteten kört över regeringen är också av sådan art att det knappast vore möjligt för Stefan Löfven att använda dem som argument för att utlysa ett extraval.
En möjlig utväg för januaripartierna vore att bjuda in Vänsterpartiet till förhandlingsbordet. Men det lär varken Centerpartiet eller Liberalerna acceptera. I så fall riskerar deras liberala reformer, som är ett rött skynke för Vänsterpartiet, att få stryka på foten.
Ändå kan det vi ser nu bara vara början på en alltmer vildsint opposition, som fått blodad tand av sina framgångar, och som därför vill gå vidare i sina attacker mot regeringen för att försöka tänja på gränserna ytterligare.
Oklar framtid
Januariavtalet ska enligt planen gälla fram till riksdagsvalet 2022, men redan har alltså flera punkter helt eller delvis stoppats av oppositionen. Del för del kan uppgörelsen nu vara på väg att monteras ner av de politiska motståndarna i riksdagen.
En fullt rimlig fråga att ställa sig är alltså hur många punkter av de ursprungliga 73 som kommer att återstå när valet närmar sig. Frågan är också var smärtgränsen går för statsminister Stefan Löfven. Regeringens auktoritet undermineras för varje bakslag i riksdagen, även om Löfven som socialdemokrat sannolikt uppskattar en del av de politiska förändringar som oppositionen nu tvingar på honom.
Det är ju en annan paradox i det politiska spelet just nu, att de förändringar som M, KD, SD och V driver igenom sakpolitiskt för regeringspolitiken i en riktning som ligger mer i samklang med traditionell socialdemokratisk politik.
Det vore en ödets ironi om Löfven och LO i slutändan skulle behöva tacka sina politiska motståndare för att de hjälpt till att stoppa för Socialdemokraterna misshagliga delar av januariavtalet.