Det är en ödets ironi att det just är Stefan Löfven som hamnat i blåsväder för tveksamma uttalanden om demokratisk pålitlighet. I sin iver att kritisera allt samröre med Sverigedemokraterna råkade han till DN i går säga. ”Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”
Uttalandet framstår som antingen aningslöst eller okunnigt. Inget annat svenskt riksdagsparti har ägnat så mycket kraft och möda åt att spionera och kartlägga misstänkta kommunister än just Socialdemokraterna. Och detta för att de svenska kommunisterna under decennier sågs som just demokratiskt opålitliga.
En viktig del i den arbetsplatsorganisation som byggdes upp för att utföra denna övervakning var just fackföreningsrörelsen, där Stefan Löfven har sin bakgrund.
Stefan Löfven kan inte vara omedveten om detta. Kanske var det helt enkelt en felsägning i intervjun. Ingen tror i dag att Vänsterpartiet har för avsikt att införa en kommunistisk diktatur i Sverige. Historiskt har dock läget sett annorlunda ut.
Kommunismen sågs som ett hot
Under stora delar av 1900-talet sågs den sovjetiska kommunismen som ett påtagligt hot mot Sverige. Vänsterpartiets företrädare, Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), styrdes och finansierades av Moskva. Under andra världskriget satte många kommunister i arbetsläger i Sverige.
VPK frigjorde sig successivt från Moskva men de vänskapliga relationerna med kommunistdiktaturer fortsatte under lång tid.
Den uppmärksammade IB-affären på 1970-talet handlade mycket om registrering och övervakning av kommunister. Även här var Socialdemokraterna djupt involverade.
Faktum är också att VPK av säkerhetsskäl länge utestängdes från utrikesnämnden, där viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor diskuteras. Först 1994 – alltså efter Berlinmurens fall – tilläts VPK att ta plats i utrikesnämnden.
Mot bakgrund av bland annat detta är det givetvis svårt att förstå hur statsministern kan påstå att han aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.
Uttalandet har lett till en skur av kritik mot Löfven, även om kritiken i huvudsak kommer från de politiska motståndarna.
Vill skrämma väljarna
Avsikten med DN-intervjun var givetvis en helt annan. Genom att anklaga partier som kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna för att föra in Sverige på en odemokratisk väg är syftet att skrämma väljarna och underblåsa splittringen inom borgerligheten i synen på SD. När Liberalerna nu är på väg att byta sida minskar Löfvens handlingsutrymme avsevärt. Det vi ser nu är alltså klassiskt politiskt maktspel.
Samtidigt är det viktigt för Löfven att försöka göra Vänsterpartiet acceptabelt som samarbetspartner för en regering där också Centerpartiet kan ingå. Centerpartiet har ju hittills kallat både V och SD för ”ytterkantspartier”. Därför vill Löfven göra en tydlig skillnad mellan just V och SD, vilket han försökte med i DN-intervjun men inte riktigt lyckades med.
Som man bäddar får man ligga, lyder ett gammalt talesätt och det är svårt att inte tänka på det när Löfven nu kritiseras. I ivern att brännmärka andra partier för att släppa fram odemokratiska krafter i Sverige hamnade han själv mitt i en demokratidebatt, men på ett helt annat sätt än han tänkt sig.