På måndagen valdes moderaten Andreas Norlén till ny talman genom stöd av Alliansen och Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson har signalerat att stödet för Norlén ska tolkas som ett uttryck för att SD vill ha en moderatledd regering. Men även om Ulf Kristersson därmed får anses vara ett steg närmare statsministerposten är regeringsfrågan fortfarande helt låst.
Alliansen och Sverigedemokraterna är visserligen överens om att avsätta Stefan Löfven vid tisdagens statsministeromröstning, men sedan tar enigheten slut. De är alltså överens om att Löfven måste bort, men inte om vad som sedan ska hända.
SD får kalla handen
Alliansen avvisar exempelvis alla tankar på att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. De säger nej till det stöd Jimmie Åkesson erbjuder. För Centerpartiet och Liberalerna är det otänkbart att bilda en alliansregering som förutsätter aktivt stöd av SD.
I stället håller allianspartierna fast vid den naiva förhoppningen att bilda en regering som stöds av Socialdemokraterna. Det kommer naturligtvis inte att ske. Stefan Löfven har tydligt avvisat denna invit.
Först när den nya talmannen, efter sonderingar, tvingas dra denna slutsats kan alltså den kommande regeringsbildningsprocessen gå in i mer en realistisk fas.
Finns två alternativ
Här kommer Centerpartiet och Liberalerna att ha en nyckelroll. Lika ihärdigt som de sagt nej till att regera med stöd av Sverigedemokraterna, lika kategoriskt har de avfärdat alla tankar på att sätta sig i en socialdemokratiskt ledd regering. Mot bakgrund av valresultatet är det här två oförenliga ståndpunkter, givet att de båda partierna faktiskt vill sitta i en regering. Mandatfördelningen efter valet erbjuder bara två alternativ för de borgerliga partierna: Antingen samarbete med Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna.
Löfven gör allt i sin kraft
Stefan Löfven kommer förstås att göra allt som står i hans makt för att försöka locka Centerpartiet och Liberalerna över blockgränsen. Förklaringen är enkel: Det är bara så Löfven kan sitta kvar vid makten. Valresultatet ger honom inte några andra alternativ. Löfvens attacker mot Sverigedemokraterna ska ses i detta perspektiv. Han vill göra det politiska priset för all samverkan med SD så högt att samarbete med hans eget parti blir enda utvägen för partier som Centerpartiet och Liberalerna.
Men trots Löfvens inviter om blocköverskridande samtal är det inte särskilt troligt att Centerpartiet eller Liberalerna låter sig förföras. Inte minst Annie Lööf har under hela valrörelsen gått till hårt angrepp mot Löfven och gjort klart att hon aldrig kommer att sitta i en S-ledd regering. Skulle hon och Jan Björklund plötsligt ändra sig och ändå välja denna väg väntar en svekdebatt bland borgerliga väljare som sannolikt skulle skada bägge partierna.
En möjlighet med minoritetsregering
Ett mer sannolikt alternativ kan då vara att Moderaterna och Kristdemokraterna till slut får i uppdrag att bilda en minoritetsregering, som accepteras av såväl Sverigedemokraterna som Centerpartiet och Liberalerna. Den svenska grundlagen kräver inte att en majoritet av riksdagens ledamöter aktivt röstar ja till en statsministerkandidat, det räcker med att man inte röstar nej. En statsminister behöver alltså inte gillas av riksdagen, det räcker att han eller hon tolereras av en majoritet.
För Centerpartiet och Liberalerna skulle det här kunna vara en väg ut ur det problematiska dilemma de själva försatt sig i. Visserligen släpper de fram en regering som kräver stöd av SD, men de sitter i alla fall inte själva i den. De behöver alltså varken bli beroende av Sverigedemokraterna eller samarbeta med Stefan Löfven.
Oklar framtid
Det här skulle sannolikt också kunna föranleda en svekdebatt i Centerpartiet och Liberalerna, men inte alls av samma magnitud som om partierna själva sitter i en sådan regering.
Frågan är dock om Annie Lööf och Jan Björklund väljer detta, mer skakiga alternativ, framför en mittenregering med Stefan Löfven. Ju längre regeringsbildningsprocessen fortgår, desto större handlingsfrihet kommer sannolikt de olika aktörerna att få. Vad som idag uppfattas som oöverstigliga hinder kan om en eller två månader uppfattas som fullt möjliga kompromisser.
“Ytterst ovanligt”
En minoritetsregering bestående av M och KD kommer också att få en smal parlamentarisk bas och riskerar att slitas sönder i konflikter mellan de övriga partierna. Räkna med att Socialdemokraterna kommer att göra allt för att fälla en sådan ministär. Det är därför ingen vågad gissning att en sådan regering kommer att ha svårt att sitta kvar mandatperioden ut, vilket förstås också är ett viktigt argument mot en sådan regering.
Återstår då att se vilket regeringsalternativ som i detta låsta läge ändå kan släppas fram av riksdagen. En regering med Socialdemokraterna och Moderaterna skulle kunna erbjuda politisk stabilitet som efterfrågas, men är ännu ett osannolikt alternativ.
Unik situation
Att regeringsfrågan är fortsatt helt låst när riksdagsåret nu formellt inleds är ytterst ovanligt i ett svenskt historiskt perspektiv. Ännu mer problematiskt är det att låsningarna ännu inte visar några som helst tecken på att lösas upp.
Håller Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Annie Lööf och Jan Björklund fast vid de krav och ståndpunkter de hittills gett uttryck för kommer höstens regeringsbildningsprocess att sannolikt bli både utdragen och dramatisk. Misslyckas partierna kan det hela luta mot nyval, ett så kallat extra val. Men inte heller ett sådant lär kunna lösa det parlamentariska dödläget. Sannolikheten är stor att ett extra val ger ungefär samma valresultat.
Oavsett vad lär det dröja innan Sverige får en ny statsminister.