I november 2015 beslutade den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism att tillsammans med pilotkommunerna Borlänge, Göteborg, Stockholm och Örebro inrätta kommunala kunskapshus för att värna demokratin mot våldsbejakande miljöer.
Syftet med kunskapshusen, som inte är några fysiska byggnader utan snarare en samordningsfunktion mellan olika aktörer, är att utveckla metoder för att stärka det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism, bland annat när det gäller så kallad avhopparverksamhet och stöd till anhöriga.
Missvisande namn
Nu har en första utvärdering av Kunskapshusens arbete gjorts av forskare från Högskolan i Dalarna.
Forskarna ifrågasätter själva beteckningen kunskapshus och tycker att den bör ses över eftersom den kan vara missvisande.
– Den första frågan vi fick var ”Var ska husen byggas någonstans?” Det var en pedagogisk utmaning att förklara att det inte ska byggas några hus, säger en representant från den Nationella samordnaren i utvärderingen.
Flera brister i samarbetet
Forskarna konstaterar också att kunskapshusens uppdrag är omfattande och dess innehåll och målformuleringar otydliga.
Återkommande problem är, enligt kunskapshusen själva, brister i kommunikation, informationsdelning och problem att hantera sekretessfrågor. Ett av de största problemen i vissa kunskapshus är bristande samverkan med polisen.
– Vi har träffats någon gång tidigare i år och känt lite på varandra men jag känner att vi står och stampar lite grann, säger till exempel en polis i en kommun där polisen och kunskapshuset inte har haft mycket kontakt.
Information når inte ut
Ett annat problem är långa kommunikationskedjor som gör att informationen fastnar och inte når ut till kommunerna. Informationen från Säkerhetspolisen lyfts fram som ett särskilt problem.
Enligt utvärderingen saknas det i många fall viktiga aktörer, som polisen och Säkerhetspolisen, i samarbetet.
Når inte berörd grupp
Kontakten är dålig med den nationella orostelefonen, som tidigare kallades stödtelefonen, som är en så kallad ”hotline” dit anhöriga och andra kan ringa om de oroar sig för att någon i deras omgivning är på väg att dras in i en våldsbejakande miljö. Utvärderingen visar också att avhoppar- och anhörigstöd, med något undantag, inte kommit igång.
– Ingen har sagt ”Hej, jag vill ha hjälp” eller ”Jag har inte åkt iväg men jag umgås i radikala miljöer som jag vill komma bort ifrån”, det är det ingen som har gjort, säger samordnaren i Kunskapshuset i Örebro och konstaterar att deras arbete inte tycks nå fram till den berörda gruppen.
Arbetet måste förbättras
Inte heller har samverkan mellan kunskapshusen och civilsamhället blivit verklighet i någon större omfattning.
Det som fungerar, enligt forskarna, är aktiviteter som har med kartläggning, utbildning och samordning att göra. Det vill säga verksamhet som förmodas leda till ett bra resultat på längre sikt. Slutsatsen är dock att kunskapshusens arbete mot våldsbejakande extremism bör förbättras på en rad punkter.