Cornelia, 20, sökte upp sin donatorpappa: ”Det var helt surrealistiskt”

Uppdaterad
Publicerad

Cornelia fick veta redan som barn att hennes pappa inte var hennes biologiska far. Sedan dess har hon längtat efter 18-årsdagen, då hon skulle få söka upp spermadonatorn som hjälpte hennes föräldrar. Det första mötet blev omtumlande.

– Vi stod bara och tittade på varandra. Man ville bara iaktta den andra personen och se om det fanns några likheter.

De flesta föräldrar får någon gång frågan: ”Hur blir barn till?” När Cornelia ställde frågan till sina föräldrar fick hon veta att hon kom till på ett lite annorlunda sätt. 

– De berättade att mamma hade fått ett “frö” från en annan man. Det var inget jag tyckte var konstigt. Det var aldrig någon chock, säger hon. 

Embryodonation

Men att Cornelias pappa inte var hennes biologiska pappa var svårare för andra att ta in. Kompisarna frågade varför hon inte var lik sin pappa, och när hon berättade som det var tyckte vännerna att det var konstigt. 

– Jag har aldrig skämts över det, men jag insåg när jag blev äldre att jag kanske inte ska berätta det för alla jag träffar. Det kan vara känsligt för mina föräldrar.

Fantiserade om donatorn

I Sverige är det inte tillåtet med anonyma donationer. Det innebär att alla barn som kommer till via donation har rätt att få reda på sitt ursprung, och kan söka upp sin donator från 18 års ålder. Cornelia visste tidigt att hon ville göra det.

– Jag längtade efter att få den där sista pusselbiten och veta vem jag är.

Hon fantiserade ofta om donatorn och vem han kunde vara.

– När jag var barn hade jag en idé om att han var kändis. Jag älskar att sjunga och det gör ingen annan i min familj. Han kanske är en känd sångare, tänkte jag. 

Varje gång Cornelia mötte en man på gatan som var lik henne började tankarna snurra. Kunde det vara han? 

– Jag hade en musiklärare i gymnasiet som jag tyckte liknade mig. Det måste vara han! Jag gillar musik, han gillar musik. Man blir lite knäpp av det, säger hon och ler.  

På samma sätt har Cornelia växt upp med tanken på att alla som liknar henne och är i samma ålder skulle kunna vara hennes genetiska halvsyskon. Cornelias föräldrar hade fått veta att donatorn som hjälpte dem att bli gravida inte kunde hjälpa dem igen, eftersom hans kvot var fylld – han hade redan donerat till sex familjer.

– Jag vet att jag har minst sex halvsyskon. Jag har känt en lika stor saknad efter dem som efter min donator. Jag hade så gärna velat träffa dem.

Skrev ett brev

När 18-årsdagen äntligen kom åkte Cornelia, tillsammans med sin pappa, till kliniken där svaren på alla hennes frågor skulle finnas. Hon fick gå in i ett rum ensam. Där visade personalen henne donatorns journal med information om sådant som ögonfärg och hårfärg – och så fanns det en bild. 

– Jag blev lite förvånad över att jag inte var mer lik honom. Jag hade tänkt att när man har en mamma och en pappa liknar man båda så himla mycket. 

Cornelia bestämde sig för att skriva ett brev till mannen. Hon skrev att hon finns till, och hur tacksam hon och hennes föräldrar är över det han har gjort. 

– Sen skrev jag att jag jättegärna vill träffa honom och få veta vem han är, och att om han vill träffa mig skulle jag bli superglad. 

”Jag var beredd på allt”

Tre dagar senare plingade det till på mobilen. Det var någon som hade skrivit till Cornelia på Facebook. 

– Det var från en okänd person och det stod: “Tack för ditt brev, vi i familjen tycker att du är jättemodig som skriver till mig.”

Personen var hennes donator.

– Han hade familj, vilket jag blev jätteglad över. Han skrev att de var överväldigade men jätteglada, och såklart ville ha kontakt med mig.  

Hur kändes det att läsa det? 

– Då bara släppte allt. Det var så skönt. Jag har ju oroat mig för allting: Han kanske inte lever, han kanske är sjuk, han kanske inte är en bra person eller han kanske ångrar att han donerade. Jag var beredd på allt, så det var helt overkligt att han ville träffa mig.

Donatorn hade egna barn

Det första mötet skedde kort därpå. Cornelia och donatorn åt lunch ihop, och när de möttes utanför restaurangen visade det sig att de var exakt lika långa. De hade samma ögonfärg, samma lugn – och beställde in samma mat. 

– Det var helt surrealistiskt. Jag tycker att det är jättehäftigt att veta om generna spelar någon roll. Om jag kan vara lik en person som jag inte växt upp med.

Sedan det första mötet har Cornelia också träffat donatorns familj. Det visade sig att hon har flera genetiska halvsyskon. I dag ses de då och då. När någon fyller år och vid högtider som jul och nyår brukar de skicka varandra en hälsning.

– Det är olika viktigt för olika personer, men om jag hade haft en anonym donator hade jag nog inte kunnat släppa den tanken. Jag känner någon sorts frid över att veta var jag kommer ifrån.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Embryodonation

Mer i ämnet