Jag var 6 år första gången det hände, sen fortsatte det under många år. Jag blev utsatt för övergrepp av min pappa och jag vågade inte säga något. Nu många år senare vågar jag prata om det, händelserna har gjort mig trasig men nu börjar resan mot läkning. Det är viktigt att kvinnor vågar berätta så att det kommer fram hur stort samhällsproblem det här är.

När jag var 14 år fick en killkompis tag i en bild på mig i bar överkropp som han sparade i sin telefon. Jag konfronterade honom men hade hela tiden fruktansvärt dåligt samvete för att han kände sig dum och skämdes.
När jag var 16 år kysste en kille mig mot min vilja. Jag försökte vrida mig ur hans grepp och vände på huvudet, men han kysste mig ändå och lät mig inte gå.
Alla mina tjejkompisar har blivit utsatta för sexuella trakasserier, övergrepp eller våldtäkt. Varenda en. Jag är 17 år idag. Jag bävar inför vad som kan hända framtiden om jag redan varit med om detta.

Mer too. Först i vuxen ålder har jag förstått att det handlade om regelrätta övergrepp. I den skolan i Umeå där jag växte upp var det redan i mellanstadiet vanligt att ”näcka” oss tjejer vilket innebar att av killarna bli fasthållen så de kunde se in under kläderna. Jag var extra utsatt eftersom jag var tidigt utvecklad. Inga vuxna grep nånsin in. Detta har fortsatt in i vuxen ålder på olika sätt, nu är jag medelålders. Män tar sig rätten att kommentera kroppen och/eller tafsa, om jag visat ogillande har jag t ex fått höra att jag borde vara tacksam för att han tycker jag är snygg och tänder på mig. Det mest skrämmande är nog att jag tagit detta som normalt och inte reagerat så kraftfullt som jag själv tycker att jag borde: ”det har ju alltid varit så”