Den gångna helgen samlades nära 200 vänsterpartister till facklig rikskonferens i Stockholm. I partiledarens tal blev det återigen tydligt att Vänsterpartiets strategi för att växa är att försöka vinna besvikna LO-väljare som tröttnat på eftergifterna till Centerpartiet.
– Facken har under denna mandatperiod blivit hunsade av den socialdemokratiska regeringen som tvingat Sveriges löntagare att böja sig för det lilla Centerpartiet och arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv, sa Nooshi Dadgostar (V).
Hårda ord som nog fick det att koka en smula i LO-borgen. Men det är ett logiskt angrepp om ambitionen är att bli en rödare variant av det parti som Vänsterpartiet ständigt stått i skuggan av.
”Fått ekosocialisterna i partiet att se rött”
Den ambitionen kom inte med Nooshi Dadgostar (V). Att bli ett mer valbart, pragmatiskt och ansvarstagande parti bortom radikala slagord och verklighetsfrämmande ekonomisk politik var vad Jonas Sjöstedts (V) hela projekt gick ut på.
Nooshi Dadgostars (V) bidrag till anrättningen är en ny teknikoptimistisk och tillväxtorienterad industripolitik som fått ekosocialisterna i partiet att se rött men där partiledningen ser potential att växa i bruksorter. Bland missnöjda arbetarväljare och LO-medlemmar som attraherats av SD.
Ytterligare en ingrediens är en tydlig dos vänsterpopulism. Ett återkommande tema i Nooshi Dadgostars tal är de världsfrånvända “yrkespolitikerna” som “tappat kontakten med folket där är satt att företräda”. Och till skillnad från sin företrädare verkar hon mycket bekväm med den retoriken.
Men trots framgångar i opinionen går det trögt i kampen om LO-väljarna. Vänsterpartiet har visserligen ökat med nära fyra procentenheter i den gruppen sedan 2018 enligt SVT/Novus men Socialdemokraterna är mer än dubbelt så stora och Sverigedemokraterna drygt 12 procentenheter större. Möjligen än mer frustrerande för vänsterpartisterna är att Moderaterna under samma tid mer än fördubblat sitt stöd bland LO:s medlemmar.
Vad är det då som gör att LO-väljarna verkar så svårflörtade för Vänsterpartiet?
En förklaring är migrationspolitiken. Riksdagens mest flyktingvänliga parti är inget alternativ för de arbetarväljare som ser en stramare invandringspolitik som den viktigaste frågan.
Ett annat hinder är identitetspolitiken
Ett annat hinder är identitetspolitiken. Antirasism, HBTQ-frågor och feminism är knappast det LO-män i bruksorten sätter överst på agendan.
Även historiken kan sätta käppar i hjulet. För trots att Vänsterpartiet ägnat åratal åt att tvätta bort sitt kommunistiska förflutna finns det nog en och annan äldre LO-väljare som inte har glömt striderna. Eller som Stefan Löfven (S) uttryckte saken i en DN-intervju i våras “Kommunister och socialdemokrater har alltid legat i luven på varandra”.
Flera hinder på vägen alltså men den generation Vänsterpartister som nu styr partiet verkar övertygade om att de går att överbrygga utan att behöva ompröva politiken.
För skulle de försöka sig på en sådan manöver skulle de inte bara få en intern revolt på halsen, de skulle också riskera stödet bland unga progressiva väljare som varit avgörande för de senaste årens tillväxt.