För ett och ett halvt år sen sken en het sol över samma kyrka. Då blommade blåklockorna och kyrkan var fylld av färggranna ballonger och lyckliga, förväntansfulla skolbarn inför det stundande sommarlovet. En kör av barn sjöng Idas sommarvisa.

I en av bänkarna satt Ida Boström med tårar rinnande nedför kinderna, glädjetårar som blandades med sorg, för Ida visste att hon inte skulle få vara med på så många fler skolavslutningar.

Avskedet

Den här iskalla vinterlördagen är det dags för en hel annan sorts avslutning i samma kyrka.

I dag är alla här för Idas skull.

Det finns inga ballonger den här gången. Istället står en grön urna längst fram vid altaret. Urnan liksom svävar över ett hav av rosa och vita rosor, nejlikor och orkidéer.

I urnan finns Ida Boström. För bara några få veckor sedan var Ida en människa som levde så intensivt att hennes energi svepte med sig de flesta i hennes närhet. Det är därför kyrkan här i Vännäs nu fylls.

Berörde många

Ida Boström blev bara 39 år innan cancern helt hade tagit över hennes kropp och till sist tvingade henne att sluta andas.

Idas kamp mot döden och för livet har berört så många. Varför?

Det dör dagligen människor, även unga, i cancer, och i många fall är deras öden så mycket svårare än Idas. Vad är det som gör att just Idas resa mot döden berör så många?

Lyckligast av alla

Jag lärde känna Ida och hennes familj nu under hösten. Det var ingen lång bekantskap, för Idas liv slutade tidigare än hon och alla runt henne hoppades på.

Men trots vår relativt korta bekantskap tror jag ändå att jag vet varför Ida berört så många så djupt.

Jag tror att det beror på Idas totala öppenhet inför det som så många av oss fruktar. Döden.

Ida pratade helt obehindrat om sin rädsla och ångest inför sin egen nära förestående död, men parallellt med rädslan fanns också Idas styrka, hennes ljusa framtidstro och hennes stora kärlek till livet.

– De lyckligaste människor jag mött är de som har haft obotlig cancer och varit nära döden, sa Ida till mig.

Och just detta har andra upprepat i den korrespondens jag haft med läsare och tittare i samband med att jag och fotografen Christoffer Hjalmarsson rapporterat om Ida för SVT. Den som står nära döden har insett att livet faktiskt har ett slut och att det enda man kan göra är att ta vara på varje dag som är kvar.

En klyscha. Men lika sann för det.

Bäst i världen på att vara sig själv

Jag tror att många av oss bär på en stor rädsla inför döden.

Samtidigt lever vi som om vi vore odödliga.

Att få möta en kvinna som Ida, som mitt i livet gick mot sin egen död med fullständig klarsynthet och ärlighet, imponerar och fascinerar.

Berättelsen om Ida handlar om en helt vanlig mamma i ett helt vanligt litet svenskt samhälle. Det är berättelsen om en kvinna som inte var bäst i världen på något annat än på att vara sig själv. Och det är nog just därför Ida trängt igenom mediebruset och berört på djupet.

Hyllning till livet

Ida har själv planerat hela den här dagen, det här avskedet. Och den här dagen blev precis som Ida var själv. Full av glädje, av tårar, av sång och av smärta men mest av allt en dag full av liv.

– I den här kyrkan kommer våra barn fortsätta att fira många skolavslutningar, säger Tomas, Idas make.

– Ida kommer inte längre vara med oss, men barnen kommer alltid att minnas festen vi har här i i dag, det här firandet av deras mamma Ida som älskade livet så intensivt.