Fredrik Reinfeldt: Verkar inte så nedslagen som opinionssiffrorna kunde motivera. Han är en slipad debattör som brukar inleda med sin berömda lågmälda ton för att efter ett tag slå till obevekligt och utan nåd. Oavsett vem som gynnas eller missgynnas av hans debattstil bör Stefan Löfven se upp. Ingen djärv gissning att han kommer att varna för skattechocker och oreda om de rödgröna övertar regeringsmakten. Gillar att tala om överskottsmålet.
Jan Björklund: Har rest sig ur askan efter Pisanedslaget. Något tilltufsad men förvånansvärt frimodigt lanserar han det ena skolförslaget efter det andra. Ofta är han nummer ett bland partiledarna som debattör, tydlig med vassa formuleringar.
Han vill säkert prata försvar i allmänhet och Gotland i synnerhet med hänvisning till det som sker i Ukraina och i Ryssland.
Göran Hägglund: Det sägs ofta att Göran Hägglund är rolig. Det är han, men det kommer sällan fram i debatter. Hägglund hamnar ofta i skuggan i sådana sammanhang och har svårt att bryta in i diskussionen. Han brottas med bilden av verkligheten och hoppas nå fram med att regeringen har gjort omfattande satsningar på vården.
Efter att Reinfeldt och Borg sagt ifrån att det inte blir några skattesänkningar för pensionärer har Hägglund förlorat en profilfråga.
Annie Lööf: Trots sin korta tid som partiledare har hon tvingats ta sig igenom en rad kriser. Efter en svag start som debattör, då hon framstod som robotliknande i sina formuleringar, har hon kommit igen och tagit plats på debattscenen. Annie Lööf är den som ivrigast försvarar vinst i välfärden. Hon har kallat Anders Borg för populist när han tagit avstånd från riskkapitalister inom skolan och vården. Centerledaren har förflyttat sitt fokus från Stureplan till landsbygden.
Stefan Löfven: Det märks att Stefan Löfven har gått kurs i debatt- och talteknik. Den före detta metallbasen står mycket stadigare nu än när han tillträdde för drygt två år sedan. Men han kan fortfarande bli osäker när han får oväntade frågor och alltför mångordig när han talar om jobben. Frågan om vinst i välfärden vållar bekymmer eftersom Socialdemokraternas hållning är otydlig i förhållande till Vänsterpartiet.
Jonas Sjöstedt: Har en lätt match med Vänsterpartiets okomplicerade budskap till väljarna. När det gäller vinstförbud, moståndet mot EU, stora skattehöjningar för satsningar på välfärden med mera. Jonas Sjöstedt är en duktig debattör. Men i tidigare debatter har han kritiserats för att ha en alltför aggressiv stil som slagit tillbaka på honom själv. Blir intressant att se om han tänker stryka Löfven medhårs eller gå till attack mot Socialdemokraternas lätt-och- lagom-hållning i vinstfrågan.
Gustav Fridolin: Klarar sig ofta bra i debatter även om han ofta får några slängar för att han uppfattas som beskäftig och alltför tvärsäker. Fridolin talar lika mycket om skolan som om klimat och miljö. Han försitter inte heller ett tillfälle att nämna sin hemort Vittsjö.
Hans parti, som parkerat sig stadigt kring tio procent, kan skriva historia och bli regeringsparti om det blir maktskifte. Språkröret är ingen blyg viol utan skriver gärna önskelista om ministerposter i utbildningsdepartementet.
Jimmie Åkesson: Ser ensam ut och är ensam när partiledarna debatterar. Det är han mot de andra. Han har en skicklig debatteknik när han får tala om invandring. Men när det handlar om andra ämnen står han på svagare grund och framstår som mindre trovärdig.
Sverigedemokraterna försöker locka kvinnliga väljare genom att göra rätt till heltid till en viktig valfråga. Partiet satsar också på pensionärerna. Satsningar finansieras till stor del genom minskad invandring.