Det har nu gått tre veckor sedan Nyamko Sabuni (L) oväntat slängde in handduken. Med fem månader till valet blev det plötsligt Johan Pehrsons (L) uppgift att försöka rädda kvar ett sargat Liberalerna i riksdagen. Ingen liten utmaning med tanke på att partiet inte legat över tre procent på över ett år, enligt SVT/Novus.
Sämre utgångsläge för Pehrson
Johan Pehrson må vara en erfaren och rutinerad politiker med tung förankring i sitt parti men han är obekant för väljarna. Dagens Novus-mätning visar att 39 procent antingen inte känner till honom eller kan uppge om de har förtroende eller ej. Motsvarande siffra för Nyamko Sabuni när hon tillträdde var 24 procent.
Att vara okänd som ny partiledare är inte unikt för Johan Pehrson. Det ovanliga är att byta ledare så tätt inpå ett val. Det mest avskräckande exemplet torde vara Lennart Daléus som valdes till partiledare för Centerpartiet tre månader före valet 1998. Efter en valrörelse där han marknadsfördes med “Det här är Lennart”-affischer tappade C nio riksdagsmandat. Självklart berodde tappet inte bara på Daléus men att på så kort tid bli etablerad bland väljarna är svårt.
Högst marginell skjuts med partiledarbyten
Dagens mediala verklighet ger bättre förutsättningar, inte minst genom sociala medier. Men den stora frågan är om partiledarskiften verkligen är lösningen för partier på fallrepet. Valforskarna vid Göteborgs universitet har i en rapport som publiceras inom kort studerat de 50 partiledarskiften som ägt rum sedan 1967. Slutsatsen är att ett byte visst kan ge en skjuts uppåt men att den är högst marginell, mindre än en procentenhet i snitt.
För Liberalerna kan en knapp procentenhet förstås betyda mycket, inte minst för ambitionen att locka moderata stödröster. Att låna ut sin röst till ett parti som ligger så långt under riksdagsspärren som L gör idag är riskabelt eftersom den rösten riskerar att bli bortslängd.
Tapp för Andersson och Lööf
Det skifte som toppar statsvetarnas lista över lyckade partiledarbyten är när Stefan Löfven (S) tog över efter Håkan Juholt (S). Då ökade Socialdemokraterna med drygt fem procentenheter inom ett halvår. Men det handlade snarare om en exit-Juholt effekt än en Löfven-effekt. En liknande utveckling fick Moderaterna när Ulf Kristersson tog över efter Anna Kinberg Batra.
De enda statistiskt signifikanta förändringarna i dagens Novus-mätning är tappet för Magdalena Andersson (S) och Annie Lööf ( C) på fem respektive fyra procentenheter. Därmed bryter S-ledaren den uppåtgående trend som präglat hennes partiledartid. Förklaringen är sannolikt att den initiala kriseffekten till följd av kriget i Ukraina, har klingat av. För Annie Lööf innebär tappet ingen större förändring, hon ligger kvar på sjätteplats. Men kriget gör att hon, likt övriga småpartiledare, hamnar i skymundan.
100-årig historia står på spel
Nu väntar snart en valrörelse där partiledarna återigen kommer stå i centrum vilket förstås jämnar ut oddsen när det gäller möjligheter att synas.
För Johan Pehrson (L) och Liberalerna står den drygt 100-åriga historien som riksdagsparti på spel. Men förutsatt att Pehrson inte trampar i klaveret fullständigt under valrörelsen är det nog få som kommer lägga skulden på honom om partiet åker ur riksdagen. Och lyckas partiet klamra sig kvar så kommer han få hjältestatus. Trots att hans politiska projekt är detsamma som Nyamko Sabunis, både när det gäller regeringsfrågan och politiska prioriteringar. Politik kan vara en orättvis bransch.