Torsdagskvällens explosion i Solna utreds som allmänfarlig ödeläggelse och fredagens explosion på Södermalm i Stockholm som grov allmänfarlig ödeläggelse. Polisen undersöker om det finns någon koppling mellan dåden.

Det handlar om två av sprängningarna i Sverige i år. Fram till 15 september utfördes 68 sprängningar.

Det tyder på en ökning sedan samma tidsperiod 2020 men en minskning jämfört med både 2020 och 2019.

Poliskommissarien Gunnar Appelgren påpekar att sprängningar ofta handlar om utpressningssituationer i syfte att få någon att betala eller utföra något – och att det i regel sker inom den kriminella miljön.

– Man har inte avsikt att döda i de här typiska sprängningarna, säger han.

”Inga sprängarproffs”

Samtidigt har den som spränger ofta dålig koll på vem som kommer ut ur byggnaden och risken finns att förbipasserande kommer till skada. Detta är något gärningsmännen är likgiltiga inför, menar Appelgren. Även om skjutningar också är farliga så är sprängningar ännu mer okontrollerbara.

– Vi inser ju det inom polisen att det här är farligare för tredje man.

– Dessutom är det inga sprängarproffs så risken är att man tar i för mycket.

Ett verktyg

Vilken typ av sprängladdning gärningsmännen använder sig brukar skilja sig åt, men enligt en kartläggning som polisregion Stockholm har gjort kan de delas in i tre olika nivåer: den första nivån är handgranater, den andra krut- eller elpatroner och den sista fjärrutlösta.

– Om sprängningarna har någon koppling till varandra, det vet jag inte, men de sker i typ samma miljöer som skjutningar: kriminella nätverksmiljöer där sprängningar är ett verktyg och i skjutningar vill man ju ha ihjäl någon, det är uppenbart, säger Gunnar Appelgren och tillägger:

– Man skjuter för att döda i dag och man spränger för att skrämmas.