I arbetet med granskningen träffade vi Rebecka, som egentligen heter någonting annat. Hon var bara elva år när hon blev av med hela arvet från sin pappa. Här är hennes berättelse.

”När jag var elva år gammal avled min pappa hastigt. Det kom som en chock för oss alla och jag blev lämnad kvar med ett arv på 140.000 kronor. Pengar var dock det sista jag tänkte på då sorgen tog väldigt lång tid att bearbeta.

Pengarna översteg ett visst basbelopp som gjorde att jag blev tilldelad en så kallad överförmyndare av Kristinehamns kommun som skulle skydda pengarna åt mig tills jag blev 18 år och myndig. Pengarna sattes in på ett konto med en överförmyndarspärr så att det skulle vara omöjligt för någon annan att ta ut pengarna utan överförmyndarens godkännande.  

Min mamma blev övertalad av en nära anhörig att låna ut alla pengar. Han lovade att han skulle betala tillbaka allt plus god ränta på pengarna.

Jag fick skriva under en uttagsavi men eftersom jag bara var elva år då hade jag ingen aning om vad jag skrev under. Och som i ett svep var alla pengarna uttagna. Helt utan godkännande från överförmyndaren valde banken att betala ut alla pengar, trots överförmyndarspärren som var aktiv på detta konto.  

Bortförklaringar om vad som hade hänt med pengarna haglade över mig under hela min uppväxt. Till slut kunde jag inte skilja på vad som var sanning och lögn. Men jag försäkrades att när jag fyllde 18 skulle alla pengar finnas där. När 18-årsdagen kom fanns inte ett öre kvar.

När jag senare började gräva i vad som hänt och tog kontakt med banken, överförmyndarnämnden och insatta personer upptäckte jag ganska snabbt att de flesta personer som varit inblandade hade begått grova fel, då de visste om att pengarna försvann men valde att vända ryggen till.

Min överförmyndare i Kristinehamns kommun som skulle ha agerat för att se till att pengarna sattes tillbaka agerade inte alls. Han valde helt enkelt att strunta i att utföra de skyldigheter han hade. Kort och gott, att ha barnets bästa intressen i åtanke. Jag försökte anmäla överförmyndarnämnden i Kristinehamns kommun för tjänstefel hos länsstyrelsen, men efter åtskilliga brev fram och tillbaka lade de ner fallet. De sa att för lång tid hade gått och att jag borde överklagat tidigare. Då hade jag kanske fått upprättelse.  

Men hur? Hur skulle jag kunna överklaga något som jag inte visste om? Alla inblandade ville skydda sig själva och mörkade allt för mig. Det var först när jag själv, många år senare, började gräva i vad som hänt som jag upptäckte hur allt gått till.

Jag undrar hur det är möjligt att ett barn som får en stor summa pengar utbetalt till sig, ett barn som ska skyddas av staten, helt kan lämnas åt sitt öde? Vad är det för människor kommunen anlitar som överförmyndare som uppenbarligen inte alls har barnets bästa i åtanke? Vad är ens meningen med att ha en överförmyndare? 

Jag har försökt få upprättelse via banken, överförmyndarnämnden i Kristinehamns kommun och till sist hos länsstyrelsen. Allt förgäves och utan resultat. Ingen vill ta sitt ansvar. Ingen vill stå upp och hjälpa till för att ge mig någon form av upprättelse. Ingen vill kompensera mig för vad jag har förlorat.

Här står jag nu, flera år senare, tomhänt och utan upprättelse. Jag var elva år. Ett barn som blev utnyttjat ekonomiskt i en väldigt traumatisk tid i mitt liv. Helt försvarslös och omedveten om vad som hände runtomkring mig. Jag blev utnyttjad av vuxenvärlden som skulle finnas till för att skydda mig. Jag förlorade inte bara min far, utan även hela mitt arv efter bara någon månad. Och värst av allt, överförmyndaren som fanns där för att skydda mig, gjorde ingenting alls.” 

Kristinehamns kommun kommenterar Rebeckas fall så här: 

”Kristinehamns kommun beklagar det som har hänt Rebecka. Överförmyndaren kan inte diskutera enskilda ärenden på grund av sekretess men hänvisar till det offentliga beslutet som tillsynsmyndigheten Länsstyrelsen fattat efter Rebeckas anmälan. Där framkommer det att överförmyndaren i Kristinehamns kommun inte agerat i strid med gällande lagstiftning.”