För några år sedan införde vården en riktlinje om att sätta igång gravida kvinnors förlossningar tidigare. Målet var att färre barn skulle dö i magen i slutet av graviditeten – och nu dör färre barn.
Det hade varit så lätt att konstatera att riktlinjen är en framgång – och gå vidare.
Men en reporter hos oss på SVT Gävleborg hade tagit del av flera berättelser från kvinnor som blivit igångsatta enligt den nya riktlinjen och som beskrev sina förlossningar som ett trauma.
De ansåg att de hade betalat ett högt pris för att föda sitt barn. Priset var långdragna förlossningar, komplikationer och ett dåligt mående. De bar på en känsla av misslyckande som kvinna och mamma.
Men är inte det ett pris värt att betala för att föda ett levande barn?
Jo, alla kvinnor i vår granskning svarar ja på den frågan. Ändå bär de på en sorg över hur det blev.
Vi tyckte att kvinnornas berättelser var intressanta och att de kom med information som var ny för oss och vi bestämde oss för att granska de igångsatta förlossningarna. Vi ville ta reda på om det låg någonting i deras beskrivningar och om det var någon skillnad på en igångsatt förlossning och en som startar av sig själv.
Granskningen har tagit oss på en komplex och svårnavigerad resa genom känslor, åsikter och fakta som pekar åt olika håll. Igångsättningarnas nytta och risker är en het debatt hos professionen – där majoriteten av läkarna och forskarna står på ena sidan och barnmorskorna på andra.
Granskningen är långt ifrån svart och vit, där vi kan avslöja ett missförhållande och ställa en bov mot väggen. Den är full av nyanser, gråzoner och olika perspektiv och vi har jobbat hårt för att ge en rättvisande och korrekt bild.
Vår granskning visar att igångsatta förlossningar oftare leder till kejsarsnitt, blödningar och sugklockor, jämfört med en som startar själv. Det är en av pusselbitarna i det här komplexa pusslet.
