Jag och min kollega Gilda Hamidi-Nia är i Butja som i inledningen av kriget utsattes för brutala scener, i det som av ryska soldater beskrivits som “zachistka”, utrensningen.
Det är april och aldrig tidigare har jag sett så många döda. En svårt sargad yngre man ligger där med öppen mun. Ögonen har skrumpnat ihop, men man ser fortfarande de livlösa pupillerna. Han bär en svart tight mössa från en de större internationella sportmärkena, en logotyp som för min del numera är förknippad med död.
Kameran som sköld mot verkligheten
En obehaglig liklukt tränger sig in i näsborrarna. Jag står där med min kamera i handen. Försöker tränga undan känslorna, använder kameran som en slags sköld. Det finns ingen plats för privatpersonen Johannes, tänker jag. Går in i yrkesrollen till hundra procent. Hoppas klara av att distansera mig. Låter kameran vara mitt filter från de obehagliga scenerna. Känslor får vänta, nu måste jag lägga allt kraft på att filma hur rent ut sagt jävligt kriget är.
De ukrainare som befinner sig på platsen vill visa ohyggligheterna.
– Det här kommer vi aldrig förlåta ryssarna för, säger Vlad som dagligen stoppar lemlästade kroppar i likpåsarna.
Han drar upp dragkedjan till en säck. Där ligger resterna av en man, men halva kroppen saknas. Jag låter kameran rulla, pausar aldrig. Inser att vi inte kommer att kunna sända mycket av det. Det är för hemska scener!
Upplevelserna i Butja är nog bland de starkaste under mitt yrkesliv.
Ett par reportageresor
Jag arbetar normalt som reporter på SVT Jönköping men har vid ett par tillfällen varit utlånad till utrikesredaktionen för jobb i Ukraina. Senast i november tillsammans med Bengt Norborg, i samband med att Cherson befriats. Inte lika mycket död som i Butja, men kriget var närvarande i form av bland annat rysk artilleribeskjutning som dundrade. Ett av krigets många skepnader.
I klippet ovan hör du mig berätta om mina starkaste minnen och du får en bakom-kulisserna inblick i jobbet som fotograf i Ukraina.