Måste man umgås med sina släktingar under julen – även om man inte trivs ihop? Och hur gör man om man inte får träffa sina barn eller barnbarn? Delta i chatten klockan 14-15. Du kan redan nu skicka in dina frågor.
”Vi frågar oss ständigt: Hur kunde detta hända?”
”Det inträffade en dispyt mellan mig och min svärdotter för drygt två år sedan. Sedan dess har jag inte träffat eller hört något från min son och hans familj. Sista gången jag träffade mitt barnbarn var hon 11 månader. Nu har hon fyllt tre år. Detta gör så fruktansvärt ont. Jag vet att jag skulle vara en bra farmor som skulle tillföra flickan mycket. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och den övriga familjen. Ju längre tiden går, desto mer hopplöst och tomt känns det. Jag kan lova att vi som råkat ut för detta lever i ett litet helvete, fyllt av sorg och saknad. Och vi frågar oss ständigt: Hur kunde det bli så här?”
”Jag går med en konstant sorg”
”Sista gången jag träffade min dotterson var annandag jul 2014. Han var då två år. Min dotterdotter har jag aldrig träffat. Detta påverkar allt i mitt liv. Min hälsa, mitt äktenskap. Jag går med en konstant sorg som täcker allt annat i mitt liv. Min dotterson och jag var oerhört nära varandra. Vi umgicks flera gånger i veckan och var med oss vissa helger. Nu tror han att jag övergav honom och den känslan är så hemsk. Ofta känner jag panik över all tid som gått och som aldrig någonsin kommer tillbaka. Men jag har inte berättat det för så många för man känner en skam. Vad ska folk tänka? De tror nog att jag var en hemsk mamma eftersom min dotter har sagt upp bekantskapen.”
”Jag har bönat och bett”
”Jag blev ovän med min son och därmed avstängd från att träffa mina barnbarn. Vid upprepade gånger har jag bönat och bett: Kan jag inte få ta med dem på bio eller fika? Mitt psykiska tillstånd har tagit hårt på mig och övriga familjen. Tyvärr ser jag ingen lösning.”
”Det började med en vårdnadstvist”
”Jag hade två barn och vi hade en mycket tät och värdefull kontakt under alla år. Men så skilde sig min son. Föräldrarna hade varsitt barn hos sig och jag umgicks väldigt mycket med dottern som bodde hos pappan. Men så lämnade mamman in till myndigheterna att hon ville ha båda barnen hos sig och enskild vårdnad om båda. Det blev en bitter vårdnadstvist som varade i drygt två år. Min son vann, men fick senare dottern att flytta hem till henne. Dottern var då 15 år. Det gick utför med henne och hon stängde av kontakten med både pappan och mig.”
”Vi hade en fin relation och umgicks varje dag – sedan bröt dottern all kontakt.”
”Vi hade en fantastiskt fin relation med vår dotter och vårt barnbarn var hos oss nästan varje dag. Eftersom vi bodde nära hämtade vi på förskolan för att underlätta för föräldrarna. Och naturligtvis för att det gladde oss att vara med vårt barnbarn. Han är vårt allt. Så träffade vår dotter en ny kille. Vi fick reda på saker i hans bakgrund och ifrågasatte det. Efter det fick vi inte träffa vårt barnbarn. Vi lever nu med stor sorg och undrar: Hur kan det bli så här? Nu ska vi försöka klara oss över den jäkla julen.”
”Det är hemskt, framför allt vid storhelger, som jul”
”Jag har inte träffat mina barnbarn på fem år. Den yngsta såg jag bara som hastigast när han var nyfödd. Det är hemskt, framför allt vid sådana här storhelger, vid julen. Då tänker man på dem och undrar hur de har det. Det beror på en tvist som uppstod om ett fritidshus i släkten. Sedan dess vill min dotter inte träffa mig. Först blockerade hon mig både på telefon och facebook. Jag träffade henne första gången efter fyra år, tack vare en väninna som skrev ett brev till henne. Vi träffades på ett kafé, men hon blev arg och gick. Jag har gråtit jättemycket, men de stora förlorarna är inte jag, det är barnen. Jag blir inte en mormor för dem, utan bara en okänd tant. Det känns som om det är för sent nu. Jag saknar min dotter alldeles förfärligt. Jag älskar henne innerligt. Vi behöver inte vara bästa vänner, men jag önskar att vi kunde ha en relation och åtminstone träffas några gånger om året. Jag vill få finnas i mina barnbarns liv.”