Museet som flyktingförläggning Foto: KW Gullers

”Jag lever bara för att berätta vad som har hänt”

Uppdaterad
Publicerad

När flyktingarna strömmade in i Sverige vid andra världskrigets slut gjordes Malmö museum om till förläggning.

För sjuttio år sen fungerade Malmö museum som en förläggning för krigsflyktingar från andra världskriget.

På fredagen öppnades två utställningar där om den tiden: ”Välkommen till Sverige” och ”Malmö Museum som flyktingförläggning”.

Det första som möter besökaren är en av de vita bussar som våren 1945 transporterade flyktingar  från koncentrationslägren i Tyskland till Sverige.

”Vi var rädda för att gå på”

En av dem som var med på en sådan är Salamit Sittsamer. Hon hämtades från lägret i Ravensbrück, men hade tidigare suttit i Auschwitz och väntat på döden. Hon var med på invigningen av utställningarna idag.

– Jag såg Folke Bernadotte, som stod och visade vägen. Men vi ville inte gå upp på bussarna, för vi var rädda att vi skulle köras till ett av krematorierna, säger hon.

Blev flyktingmottagning

Men så småningom följde hon med, och bosatte sig senare för gott i Limhamn .

Malmö museer stängde den ordinarie verksamheten och blev en flyktingmottagning under några månader då, för 70 år sen. Det är detta utställningen handlar om.

Här kan man till exempel se bilder tagna av den kände fotografen KW Gullers, filmer som Magnus Gerttens ”Every Face Has a Name” målningar som Sven X:et Erixsons ”Flyktingar i Malmö Museum”.

Alice Bah Kuhnke talade

–  Det är en omskakande utställning. Det går inte att göra en utställning av det här slaget  utan att vi utsätts för fruktansvärda intryck, säger kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP), som var en av invigningstalarna.

En paradox är kanske att samtidigt som Malmö idag pekas ut som en stad där antisemitismen växer så var det alltså här goda krafter tog hand om de utmärglade människorna 1945.

Fanns antisemitism i Malmö

Men trots att Sverige och Malmö för 70 år sen var ett tämligen homogent etniskt samhälle fanns både antisemitismen och rasismen här då också. Det har inte minst Solamit Sittsamers son fått erfara.

– Han kom hem en dag från skolan och grät för att han kallats svartskalle. Han sa att när jag blir stor ska ingen kalla mig svartskalle. Senare utbildade han sig till gymnastiklärare och flyttade till Israel. Men han fick en cancertumör och dog, bara 55 år gammal, säger hon och fäller en tår.

– Livet har varit hårt. Men vad ska man göra ? Jag lever nu bara för att berätta vad som har hänt. Jag hoppas bara på att det aldrig händer igen.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.