Familjen Samuelsson som bor i Hovslätt utanför Jönköping förbereder sig inför kvällens rundvandring bland de 20-talet romer som fortfarande bor ute i kylan och inte fått någon plats på tillfälligt boende. Soppa, smörgåsar och kaffe ska ge värme och mätta hungriga magar. För i natt väntas det bli flera minusgrader.
– Det gäller att ta på sig rejält för det tar en stund att söka upp dem, säger Marie Samuelsson.
Maken Bertil packar ryggsäcken och hämtar bilen.
Litet tält
Nu börjar letandet och vi åker mot Solåsens industriområde. Här intill motorvägen står ett litet tält. Färska spår i nysnön vittnar om att någon varit där nyligen.
– Just nu är det tomt men de kommer nog lite senare. I förrgår såg vi tre män som alla sov i det här minimala tältet, berättar Bertil.
– Välkommen och byt, vem som helst, säger Marie och slår ut med armen mot tältet.
– Det är bedrövligt. Det är inte människovärdigt.
Och är det här bara en av många platser de bor på?
– Ja, de bor under broar, i vindskydd, trappuppgångar, ja, där det kan tänkas finnas lite tak över huvudet.
Vindskydd
Vi åker vidare förbi en bro där flera av tiggarna synts till tidigare, men där är det nu tomt. I stället far vi till ett vindskydd intill Rocksjön. Och här finner Marie och Bertil spår efter en familj som de tidigare hjälpt, och som de ur egen ficka betalat en stuga för i två nätter, då situationen var riktigt akut. Men just nu är ingen där.
– Jag blir så ledsen på dem som beklagar sig över dessa människor. Att de kommer till Sverige och bor så här tyder på ren desperation. Nu när det är så kallt tycker jag att det är dåligt av kommunen att inte bara öppna en samlingslokal eller sporthall så att alla som behöver tak över huvudet får det.
Vad är det som fått er att engagera er så?
– Vi var i Rumänien för ett antal år sedan och då hörde jag ett samtal mellan några rumäner som ifrågasatte varför vi i Sverige ofta hjälper romerna när det finns riktiga människor att hjälpa. Och det har etsat sig fast i mitt minne, säger Marie.
De lämnar några smörgåsar inne i vindskyddet och säger att de hoppas att råttorna inte ska hinna festa på maten innan de som bor där kommer tillbaka.
Värmestuga
Färden går vidare. Nu mot stationen och det visar sig att det är här alla befinner sig. Här får de sitta och värma sig fram till klockan 24. Då kör vakterna ut dem och då går de vidare till sina sovplatser utomhus.
– Vi sitter här så länge vi får, säger Mike.
Mike berättar att han och hustrun Madeleina har två barn hemma i Rumänien. Men att de vare sig har jobb eller pengar. Därför tvingas de att söka sig till Sverige för här tjänar de i alla fall lite.
– Jag hade aldrig, aldrig kommit hit om jag haft ett jobb hemma i Rumänien. Då hade vi varit hos våra barn. Det finns ingen som frivilligt lämnar sin familj. Alla pengar vi tjänar här går till deras uppehälle, förklarar Mike.
Än är det några timmar kvar tills de måsta lämna värmen inne på stationen. Marie och Bertil bjuder på kaffe och trots allt elände så skämtas det och det är en varm atmoisfär.
– Kanske är det så, att ju eländigare det är desto lättare är det att ta tillvara på goda stunder, funderar Marie.