När LSS klubbades igenom 1993 fanns redan den så kallade omsorgslagen som gav rättigheter till personer med intellektuell funktionsnedsättning. Med LSS utvidgades gruppen av personer som hade rätt till insatser – däribland personer med rörelsehinder.

– Vi kunde konstatera att standarden släpade efter för den här gruppen. De hade inte tillräckligt med lagstöd för att kunna hävda sina intressen och det var syftet med LSS. Att ge ett sånt stöd så att det verkligen skulle kunna få chansen att leva som andra, säger Bengt Westerberg.

Westerberg: Målsättningen att hjälpa har fallit bort

Det var också under hans tid som socialminister som lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, klubbades igenom. Men efter ett par vägledande domar menar han att det som var tanken med LSS från början kommit att hamna i skuggan.

– Lagen tillämpades på ett ganska generöst och korrekt sätt fram till en bit in på 2000-talet. Då kom en del rättsfall där man gjorde en mycket snävare bedömning än vad vi som skrev lagen tyckte.

Han menar att rättsfallen blivit prejudicerande och lett till att allt fler kommuner vänder sig till förvaltningsrätten för att pröva ärenden.

– Många kommuner fattar negativa beslut för att få det prövat i förvaltningsrätten för att se om man kan nöja sig med mindre insatser istället för att ha ambitionen att hjälpa personer att kunna leva som andra. Den målsättningen har fallit bort, säger han.

Se reportaget med Bengt Westerberg i videon.