– Det var här inne i Thunmanskolans matsal som den tändande gnistan kom, säger Lennart Lundberg (KNU) som var en av de drivande bakom kommundelningen.
Det var trångt i Knivstas skolor, men i stället för att bygga ut på orten ville skolpolitikerna i Uppsala att elever från årskurs 6 skulle bussas in till tomma lokaler i Uppsala. Följden? Ramaskri bland Knivstaföräldrar.
– Jag har aldrig varit på föräldramöten där folk varit så arga. Centralorten prioriterade inte Knivsta, säger Lennart Lundberg (KNU).
– Jag förstod inte varför vi inte fick bestämma mer själva, säger Tarja Andersson Mutka (KNU) som även hon var aktiv i Knivsta 2000, föreningen som drev på för en folkomröstning och att Knivsta skulle bryta sig loss.
– Jag ville att besluten skulle tas närmare Knivstaborna, och jag ville utmana de som ryckte på axlarna och menade att det inte gick att påverka, säger Tarja Andersson Mutka som senare, liksom Lennart Lundberg, blev aktiv i partiet Knivsta.nu.
Bussningsförslaget från Uppsala plus att knorrades om att Björklinge fått en ishall före Knivsta var två bidragande faktorer till skilsmässan, men det fanns fler pilar som pekade mot en utbrytning. Kommundelarna blev ingen succé för närdemokratin. Många uppfattade fortfarande att styrningen skedde från Uppsala.
Utredning spelade roll
En viktig pusselbit för Knivstas vägval var den kommundelsutredning som Svenska kommunförbundet presenterade i juli 1998, alltså ett år innan folkomröstningen. Den kom fram till att Knivsta hade ett befolknings- och skatteunderlag som räckte för att driva runt en kommun. Knivsta kommun låg dessutom i ett gynnsamt läge mellan två stora arbetsmarknader.
I rapporten står det att ”en delning som innebär att Knivsta bryter sig ut från Uppsala kommun kan övervägas om den förestående folkomröstningen skulle visa att det finns en klar majoritet i Knivsta för en delning”.
Det knackades dörr och argumenterades för en kommundelning, men det fanns också ett motstånd. Lena Hartwig (S), tidigare kommunalråd för Socialdemokraterna i Uppsala var emot en delning.
– Vi behövde Knivstas skatteintäkter för att utveckla hela kommunen, säger Lena Hartwig.
Hon tycker heller inte att skolan i Knivsta var missgynnad.
Men att bussa in elever från årskurs 6, hur tänkte ni här?
– Det var ett tufft förslag, men vi stod med tomma lokaler i Uppsala. Det här var inte första gången som bussning av elever var på en politisk dagordning.
Flest ville bryta sig loss
Så kom dagen för folkomröstningen om kommundelning, som skedde i anslutning till EU-valet 1999. 57 procent röstade för en delning, 38 procent var emot och fem procent tog inte ställning.
– Vi har fört besluten närmare Knivstaborna, säger Lennart Lundberg.
Men det tog 20 år från folkomröstning till förverkligandet av en ishall?
– Ja, det tog alldeles för länge att få den på plats.