Stefan Eriksson är tagen av stundens allvar när han träffar SVT.

Han har inte pratat med någon om det han såg i korsningen Norra Järnvägsgatan/Floragatan i centrala Sundsvall under loppet av uppskattningsvis en halvminut vid 22.20-tiden den 7 september 1983.

– Jag har inte ens berättat det för min familj. De kommer att bli väldigt förvånade när det här kommer ut, säger Stefan Eriksson.

”Brydde sig inte”

Vad var det som gjorde att du inte berättade?

– Jag kände rädsla och oro, och det var utifrån de här personernas agerande på platsen.

Hur då?

– Jag upplevde att de inte brydde sig om den livlösa personen där på trottoaren. När de hade kollat andning och puls ställde de sig och diskuterade situationen med varandra och lät honom ligga där. Därför drog jag också slutsatsen att den liggande, orörliga personen var död, säger Stefan Eriksson.

– Men sedan blev jag ju jagad därifrån också. Det är klart att det också påverkat mig, tillägger han.

Efter det att personerna på platsen upptäckt Stefan börjar, enligt hans berättelse, en jakt. Två av personerna följer efter honom i bil ända hem. De undersöker hans bil, tittar in genom brevinkastet och klättrar uppför brandstegen och kikar in i lägenheten.

Stefan: Blev bevakad

Därefter sitter de i bilen utanför hans bostad i flera timmar. Senare dyker också den bil han sett på olycksplatsen upp och bevakar huset från ett annat håll – enligt Stefan i flera timmar.

Två dagar efteråt upptäcker han männen igen. Då utanför sitt jobb, när de återigen undersöker hans bil.

– Allt det här har gjort att jag hela tiden tänkt att det var ett kriminellt gäng jag hade efter mig, några som hade resurser och förmåga att göra nåt sånt här. Några som man absolut inte ville ha något att göra med. Om de ville skrämma mig måste man ju säga att de lyckats.