Att som journalist granska vården av dem med psykiska sjukdomar är komplicerat. Det kräver modiga människor som träffar oss och berättar om saker som är smärtsamma, stigmatiserande och i vissa fall river upp sår och riskerar att förvärra ett redan dåligt mående.

Allt vi publicerar i den här granskningen är noga övervägt. Vi behöver med nödvändighet gå nära för att kunna berätta, men vi har tagit bort detaljer för att de personer vi träffat inte ska kännas igen av den stora massan. Av den anledningen är det många som inte visar sitt ansikte, även om de är väl medvetna att de kan kännas igen på andra detaljer – av sina närmaste, men inte på gatan. Vi har visat vårt material för dem, och de vet hur de kommer att framställas.

Utan deras mod hade vi inte tagit den här granskningen i hamn. Nu kan vi belägga och berätta att det begicks stora misstag i en av de senaste månadernas mest uppmärksammade brottshändelser i Västmanland – branden på Ica Haga.

Vi kan visa hur den nu dömda kvinnan skrevs in i slutenvården, för att nästa dag skrivas ut – och kort därefter köras tillbaka i polisbil. Vi kan visa att hon inte är ett isolerat fall. I den hårt gallrade statistiken, för att inte riskera att blåsa upp några siffror, har vi hittat ett mönster i bristerna.

Det här är journalistik om hur människor i sitt svagaste tillstånd behandlas i vården, till följd av brister i arbetet, okunskap, platsbrist och en hyrläkarkarusell. Det är journalistik som behöver göras.

Så tack alla ni modiga personer som berättar, så att vi kan berätta.