Landstinget ska ge vård och kommunerna omsorg, men ofta brister samarbetet – och de psykiskt sjuka kommer i kläm.
Psykiatrireformen återkommer om och om igen i alla intervjuer till den här reportageserien. Den genomfördes 1994 då ansvaret för psykiskt sjuka flyttades från staten till kommunerna.
Bort skulle de stora mentalsjukhusen och patienterna skulle få grundläggande vård i sin hemkommun. Då började dragkampen mellan landsting och kommen. Landstingsråd Juha Rundgren (V) känner igen det.
– Man har förbättrat vården, bit för bit, säger han. Men fortfarande hör man människor som säger att det var bättre på den gamla tiden, men det börjar vara dags för folk att släppa det och lära sig att samarbeta kring patienten oavsett huvudmannaskap. Men det är ett problem i vissa fall – onekligen.
Hur skulle mellanvård se ut?
Tuula Wallsten, psykiatriker och chefsläkare talar om mellanvård, något för dem som är för friska för den akuta psykvården men har större behov än vad kommunala boenden klarar av idag. Hon anser att det finns många sådana patienter idag.
Solveig Landquist, områdeschef inom psykiatrin, känner igen kraven på mellanvård men det är inte lätt att uppfylla.
– Ja, det finns ju inte riktigt på det sättet. Och frågan är vad det skulle innehålla. Det är ingen lätt nöt att knäcka, det är lätt att säga att de behövs mellanvårdsform men det är inte många gånger de preciserar hur det skulle se ut?
”Dyrare om människor far illa”
Pengarna är inte problemet, bedyrar Juha Rundgren.
– Det är ju så att det blir mycket dyrare om människor far illa, för då kommer de i retur till akuten och blir inlagda och blir inlagda några dygn och sen tillbaka till kalla verkligenheten.
Han betonar istället att de satsar mycket på samverkan mellan kommuner och landsting nu, men det verkar trots allt finnas en rejäl glipa mellan stolarna att falla i. Många sjuka efterfråga ”mellanvård” – som inte finns, och landstingen och kommunerna delar ansvaret beroende på hur illa det är med den sjuka för tillfället.
Kommunerna kan göra mer
Det kan vara svårt för de små kommunerna att ha en passande vård, behoven är specifika. Men Tuula Wallsten tycker att man gott kan förvänta sig bättre av kommunerna.
– Det finns många som behöver det, många!