När Socialdemokraterna samlas för sin 40:e ordinarie partikongress finns visserligen en hel del att glädjas åt, partiet har till exempel på nytt erövrat den åtråvärda regeringsmakten. Men samtidigt är framtidsutsikterna allt annat än ljusa. Givet partiets egen valanalys kan den kommande mandatperioden utveckla sig till en politisk mardröm för partiet.
I höstas gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta val någonsin. Nedgången sedan 2014 berodde framför allt på väljarflykt till Sverigedemokraterna, men också till Vänsterpartiet. Den enda glädjen för S-ledningen var att det gick ännu sämre för Moderaterna.
Unga väljare överger partiet
Strukturellt fortsatte trenden att unga väljare överger socialdemokratin. Partiets väljare blir därmed en allt mer åldrande skara. Fortsätter den här utvecklingen hotas Socialdemokraterna helt av utplåning.
Också på landsbygden och i traditionellt starka fästen gick Socialdemokraterna dåligt. Enligt partiets egen analys blev det svårt att mobilisera kärnväljare efter en mandatperiod där man regerat i koalition med Miljöpartiet. Elcyklar och dieselförbud i all ära, men det är knappast någon valvinnare bland traditionella S-väljare i brukssamhällen.
Migrationspolitiken blev ett annat sorgebarn för Socialdemokraterna. Förra mandatperiodens viktigaste fråga för väljarna hanterades valhänt och ryckigt av S-ledningen. Utspel om hårdare regler för asyl varvades med beslut om att fler skulle få stanna. Väljarna förstod inte riktigt var partiet egentligen stod.
Längre köer bidrog till missnöje
Och så var det sjukvårdsfrågan, en gammal paradgren för socialdemokratin. Längre köer bidrog till ökat missnöje bland väljarna, vilket drabbade partiet inte bara på riksnivå utan framför allt i landstingsvalen.
Men katastrofen undveks på upploppet. Under valrörelsens sista veckor lyckades partiet hämta upp en del av väljarförlusterna. Även om det blev sämsta valet någonsin, andades många socialdemokrater ut. Det kunde ju gått så mycket sämre.
Mandatfördelningen visade också ett litet övertag över de borgerliga partierna och efter en skickligt genomförd regeringsbildningsprocess kunde Alliansen manövreras ut. Trots alla sorger och bedrövelser sitter alltså Stefan Löfven kvar som statsminister.
Nu ska vallöftena infrias och regeringsprogrammet förverkligas. Men motsägelserna är många. Den hårda migrationspolitik som aviserades i valrörelsen har redan mjukats upp i januariavtalet. Mer pengar ska satsas på sjukvården, men klarar regeringen inte av att visa upp kortare sjukvårdsköer lär förtroendet dala ytterligare i denna för väljarna så viktiga fråga.
När Socialdemokraterna nu samlas till kongress finns en växande oro i partiet över den regeringsuppgörelse som träffats och vad den kommer att betyda för partiet.
Det handlar bland annat om förslag om sänkta skatter, ändrad arbetsrätt och mera av marknadshyror, en politik som Socialdemokraterna under decennier har angripit i den politiska debatten.
Riskfyllt samarbete
Om samarbetet med Miljöpartiet gjorde partiet otydligt i de egna kärnväljarnas ögon, vad riskerar då inte eftergifterna till Centerpartiet och Liberalerna att innebära? Här finns en uppenbar risk att Socialdemokraterna går samma dystra öde till mötes som en del av sina systerpartier i Europa där S-partier nästan helt har utraderats i opinionen.
Aktivisterna i Socialdemokraterna efterlyser en mer traditionell, vänsterinriktad politik. Att det i dag saknas stöd för en sådan politik i riksdagen tycks inte spela någon roll. En del hävdar till och med att det vore bättre att avstå från regeringsmakten än att ge sig in i ett mittensamarbete som riskerar att sudda ut den ideologiska profilen.
Men att avstå från regeringsmakten är som att svära i kyrkan för ett maktparti som Socialdemokraterna. Hela poängen för partiledningen är ju att inneha regeringsmakten och statsministerposten. Det är ju endast då man kan påverka den politiska utvecklingen i landet.