Valmyndighetens besked är tydligt. Oppositionen vann flest röster i Istanbul i söndagens lokalval och besegrade regeringens kandidat, den tidigare premiärministern Binali Yildirim. Frågan alla ställer sig nu är om Erdogan på ett eller annat vis kommer stoppa utmanaren från att inta borgmästarposten.

Vann i storstäderna

Men Erdogans huvudvärk slutar inte med Istanbul. Oppositionen vann flest röster också i storstäderna Ankara, Izmir, Antalya och Adana.

Erdogan slog nästan knut på sig själv när han under sitt balkongtal i söndags natt försökte framställa sin sida som vinnare.  Men det går inte att slingra sig runt det uppenbara. Den viktigaste väljargruppen, storstadsbor i den politiska mittfåran, har vänt presidenten ryggen.

Den krisande ekonomin är förmodligen den viktigaste orsaken till oppositionens framgång. En annan viktig faktor är att oppositionen lyckades med det akrobatiska konststycket att samla stöd från både kurder och turkiska nationalister, som kan enas i att motsätta sig Erdoğan.

”Besatt” av valsegrar

Det finns mycket man kan säga om Erdogans maktutövning och respekten för demokrati, men man ska ändå inte underskatta hur viktiga valsegrar är för hans politiska legitimitet.

Får man tro anonyma rådgivare som jobbat nära Erdogan är han besatt av att vinna folkets gunst i varenda utspel, även om han uppenbarligen inte är överdrivet intresserad av demokratins spelregler i övrigt.

I dramat om Istanbul står nu Erdogan inför två val som båda kan kosta honom dyrt:

Det ena alternativet är att erkänna sig besegrad, och förlora Turkiets största stad. Det andra alternativet är att stjäla segern, och riskera att förlora trovärdighet till och med inför sina egna kärnväljare.

Kan bära långt

Samtidigt har utmanaren Ekrem Imamoglu snabbt seglat upp som ett politiskt stjärnskott. Han är en udda fågel i det sekulära mittenvänsterpartiet CHP med rötter i det konservativa Svartahavs-regionen, samma del av landet som Erdogan kommer från.

I det giftigt polariserade valklimatet i Turkiet fortsätter Ekrem Imamoglu lugnt men envist kräva en rättvis behandling av turkiska medier och institutioner, inte med hat eller hot, utan helt enkelt genom att be alla inblandade att agera schysst.

Det är imponerande att se hur långt det tagit honom hittills. Men det återstår att se om han trots allt intar borgmästarposten. Lyckas han med det vet man inte vad som väntar i framtiden. Som någon en gång sa ”den som vinner Istanbul vinner Turkiet”.