Det är inte i Glasgow som planeten kommer att räddas från global upphettning. Men mycket talar för att det kan tas viktiga steg på vägen. Dagordningen är visserligen ganska torr och tråkig – den så kallade regelboken från Paris ska fyllas med juridiskt innehåll. Klimaträttvisa är centralt, det utlovade klimatbiståndet måste öka för att hjälpa utsatta, fattiga länder att anpassa sig och hantera extremvädrets konsekvenser. De rika länderna måste öppna plånböckerna. Hittills har man svikit löftet om att ge 100 miljarder om året från 2020.
Men vänta. Kom det inte rapporter förra veckan om att alla kurvor pekar åt fel håll? Jo, det stämmer. Löftena om utsläppsminskningar som hittills har inkommit räcker inte för att hålla uppvärmningen kring 1,5 grad. Enligt en rapport från FN:s miljöprogram Unep så är vi på väg mot 2,7 graders uppvärmning utifrån de löften som ligger på bordet.
Men det gäller att också ha fokus på det som förändras, det som de facto ökar pressen och energin i de globala klimatförhandlingarna.
Efter att ha bevakat globala klimatförhandlingar i decennier så har jag sammanställt sju punkter på det som faktiskt är annorlunda idag än när stats- och regeringscheferna senast möttes.
1. 145 länder har kommit med uppdaterade klimatlöften. Trots geopolitiska spänningar så pågår fortfarande de största, mest komplicerade förhandlingar som världen skådat. Stora utsläppare som Australien och Kina, Ryssland och Saudiarabien har den senaste månaden lite oväntat kommit med klimatlöften. Även om de är otillräckliga så är de med i förhandlingarna. Skulle Glasgow enas om höjda belopp för klimatfinansiering är det inte omöjligt att också Indien kommer med på tåget.
2. USA är tillbaka. Efter att president Trump tog USA ur Parisavtalet så har landets nye president Joe Biden sett till att USA återanslutit sig och lovat skjuta till nya pengar i klimatfinansiering. Han har utsett före detta utrikesministern John Kerry till särskilt klimatsändebud. Kerry anses vara kanske världens mest erfarna och skicklige klimatdiplomat.
3. Numera är länderna i princip överens hur man mäter och rapporterar sina utsläpp. Så var det inte förr. Det finns en större transparens. Sen finns osäkerheter i en del länders statistik eftersom de har sämre resurser att mäta och följa sina utsläppskällor.
4. Kina och USA tävlar om att ta ledarskapet i den gröna omställningen. De har visserligen iskalla relationer till varandra i andra politiska frågor just nu men de har också deklarerat att de på klimatområdet tänker samarbeta om tekniska lösningar. Trots att Kina drabbats av energibrist så har president Xi Jinping inte backat från sina nya miljökrav som begränsar hur mycket kol som fabrikerna får använda. Hotet från EU och USA att införa koldioxidtullar väntas skynda på Kinas övergång till förnybara energikällor.
5. Förr sågs klimatkrisen som ett hot enbart för fattiga länder i syd. Nu är det en verklighet som varje människa på planeten känner in på bara skinnet. Den gröna omställningen kostar pengar men varje tiondels grads värmeökning av planeten kostar också oerhörda belopp när extremväder orsakar bränder, översvämningar och torka.
6. Sol- och vindenergi har rasat i pris på ett sätt ingen hade kunnat förutse och är billigare än både olja och kol. Det har väckt intresset hos bland annat flera ledare för afrikanska länder.
7. Allt fler företag sätter upp utsläppsgränser inom vetenskapens ramar. Hittills har 20 procent av de 4200 största företagen inom G20-länderna satt upp sådana riktlinjer. Aldrig tidigare har näringslivets intresse för de globala klimatförhandlingarna varit större än i Glasgow.
De närmaste dagarna blir spännande, då det kommer att visa sig om Kina och Indien kommer med överraskningar. President Xi Jinping talar via länk och premiärminister Modi är på plats.
Men det som förstås avgör mötets framgång är ren matematik. Hur mycket pengar betalas ut från rika nord till fattiga syd? Hur många länder lovar nettonoll till 2050 och ambitiösa delmål till 2030? Det vet vi om två veckor.