– Tre gånger hade de varit här och röjt efter minor, men fortfarande är det människor som skadas, säger Šefko Čaušević.

”De släppte ut en ko här för lite sen! Det är ju mer som ett lotteri om den kommer tillbaks”, berättar Šefko Čaušević, 70 år.

Värst mindrabbat i Europa

Stora ytor i Bosnien och Hercegovina är fortfarande minerad mark sedan kriget på 90-talet. Officiellt är runt 3 procent av landets yta fortfarande inte röjd. Det innebär att det här är Europas värst mindrabbade land. Men vi är inte i byn Baljvine, söder om Banja Luka i Republika Srpska, för att prata minor.

Det här är en helt annan berättelse. För hur håller man ihop en by så nära frontlinjen, och under så starka krafter som ett etniskt krig?

– Ja, många frågar hur det kommer sig. När jag jobbade i Visegrad fick inte muslimer och serber jobba ihop, för då blev det tydligen ofta slagsmål. Jag förstod aldrig det där. Jag brukade ju gå till min serbiske granne Bosko och dricka kaffe, säger Šefko Čaušević.

Enda oskadda moskén

Byn Baljvine, där muslimer och bosnienserber aldrig tagit till vapen mot varann, trots två stora krig, är ett undantag. Det här sägs vara den enda moskén som inte förstördes i området under kriget.

Šefko Čaušević berättar sin favorithistoria från kriget; om den serbiske general som hörde talas om den ovanliga byn, och som bestämde sig för att åka dit och undersöka saken själv.

– Vår serbiske granne Miroslav kallade oss bröder och sa till generalen att han inte fick röra oss. När generalen hörde hur vänskapliga vi var mot varann sa han: ”Ni är inga riktiga muslimer, och ni är inga riktiga serber. Men kan ni verkligen leva ihop, så får ni väl göra det.” Och så blev det.

Drabbade av kriget ändå

Varför Baljvine skonades får vi aldrig veta. Generalen åtalades så småningom för krigsbrott, men avled under förhandlingarna för snart tio år sedan. Men visst drabbades byborna av kriget ändå, på andra sätt.

– Jag har en svåger från Srebrenica, och ni vet vad som hände där. Jag trodde inte han skulle överleva nyheten att 47 personer i hans familj.. Jag börjar nästan gråta nu.. han har förlorat 47 familjemedlemmar och fortsätter ändå att leva. Vad har han för val?, säger Šefko Čaušević.

Byggt upp byn tillsammans

Våldsamheterna tilltog och fler aktörer blev inblandade i kriget, till sist fick byborna ändå fly undan stridigheter mellan olika styrkor. När de kom tillbaka hjälptes de åt att bygga upp det som förstörts. Både varandras hus och de religiösa byggnaderna. Jorden fortsatte de att bruka tillsammans.

Civilkurage kan man kanske kalla det, men Šefko Čaušević har en helt annan förklaring.

– Jag tror att ni kan se det trots snön, att det här är ett fattigt land med stenig mark. Fattiga människor behöver hjälpa varandra, bara rika har råd att vara oförskämda. Så jag tror att det handlar mer om fattigdomen.

Fortfarande känslig fråga

För många är den här och liknande historier en stor inspirationskälla, men i den frusna freden i Bosnien och Hercegovna är berättelsen nästan lika minerad som marken runt byn.

Šefko Čaušević vågar fortfarande inte namnge alla som hjälpte till att hålla dem vid liv under kriget.

I ett land där alla viktiga politiska grupper är etniska och fortfarande värnar om sin helt egen historia om kriget, så finns det inget särskilt ärorikt i några nyanser, ens i dag.

– Jag är 70 år nu och jag har upplevt allt möjligt och varit nöjd. Men med det här senaste kriget har jag inte upplevt något gott. Under kommunismen på Titos tid fick du visserligen inte vara si eller så, men jag kunde alltid utöva min tro. Nu sägs det att vi har demokrati, ändå styrs vi av dumbommar, säger Šefko Čaušević.

Hur det gick med kon? Jodå, den kom tillbaka till sist. Helt oskadd.