Mottot alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig, var länge den viktigaste hörnstenen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Kung Karl IV Johan la grunden för neutralitetspolitiken i början av 1800-talet. Syftet var att hålla Sverige utanför stormaktskonflikter.
Även om neutralitetspolitiken ibland har ifrågasatts, inte minst under andra världskriget när Sverige tvingades till eftergifter av Nazityskland, ansågs den dock i stort sett ha varit framgångsrik – Sverige hade ju trots allt lyckats hålla sig utanför kriget.
De svenska planerna på en nordisk försvarsallians förverkligades dock aldrig. Danmark och Norge, som ockuperats av Tyskland under kriget, ville ha starkare band med västmakterna och valde att gå med i det nybildade Nato 1949.
Neutralitet under kalla kriget
Sovjetunionen sågs som det stora hotet. Efter andra världskriget tog Sovjet kontroll över allt fler öststater i Europa. Finland fick behålla sin självständighet men kontrollerades hårt av Moskva.
För svensk del var det officiellt fortsatt alliansfrihet och neutralitetspolitik som gällde under kalla kriget. För att inte irritera den mäktige grannen i öster förbjöds svenska tjänsteman under flera decennier att ens besöka Natohögkvarteret i Bryssel. Ingenting fick ske som kunde rubba den officiella bilden.
I praktiken utvecklades dock nära relationer med både USA och Storbritannien. Sverige ville ha avancerad försvarsteknologi och stöd i händelse av ett angrepp. I gengäld bidrog Sverige med bland annat underrättelseinformation.
Svenska spaningsflygningar
Här samarbetade Sverige med exempelvis Storbritannien. Det gällde bland annat de spaningsflygningar som bedrevs i Östersjön och som 1952 ledde till att ett svenskt signalspaningsflygplan sköts ner av sovjetiskt flyg.
Alliansfriheten åtnjöt länge ett brett politiskt stöd i Sverige. Sprickorna i fasaden uppträdde först efter kalla krigets slut. Ett första steg togs med att Sverige gick med i Natos Partnerskap för fred, PFP, 1994. Året därpå blev Sverige medlem i EU, vilket innebar att neutralitetspolitiken i praktiken övergavs. Den militära alliansfriheten gällde dock vidare.
Folkpartiet blev 1999 det första riksdagspartiet som förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap. Därefter anslöt sig övriga borgerliga partier ett efter ett. När Centerpartiet fattade sitt beslut 2015 var den samlade borgerligheten för ett svenskt Natomedlemskap.
Men Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fortsatte att vara emot liksom Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Samarbetet stärks
Under tiden stärktes samtidigt Sveriges samarbete med Nato och andra västländer. År 2016 fattades det slutgiltiga beslutet i riksdagen om ett värdlandsavtal med Nato, som skulle göra det enklare för Sverige att ta emot militärt stöd av försvarsalliansen.
Officiellt underströks alltjämt alliansfriheten. Så sent som i utrikesdeklarationen den 16 februari 2022, bara dagar innan den ryska invasionen av Ukraina, bekräftade den dåvarande S-regeringen Sveriges säkerhetspolitiska linje. Sverige ska inte gå med i Nato, sa utrikesminister Ann Linde.
Några månader tidigare hade försvarsminister Peter Hultqvist också lovat S-kongressen i Göteborg att aldrig lämna in en svensk Natoansökan.
Det skulle han få ångra. Under våren 2022 gick allt snabbt, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna gjorde helt om och i maj 2022 överlämnade Sverige formellt sin ansökan om Natomedlemskap.