För knappt två år sedan var Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina ännu ny och lösryckta klipp ut rysk stats-TV var en spirande viral verksamhet. Dagligen kunde västpubliken ta del av videor som påstods visa hur den ryska politiska eliten sett sanningen om Moskvas misslyckande i vitögat.
För den som ens sporadiskt följt det uppskruvade verbala underhållningsvåld som är rysk prat-TV blev det lite komiskt. Veteraner ur rysk liberal opposition kunde utmålas som motvilligt sanningssägande insiders när de snarare bjöds in som tuggmotstånd i ojämna debattduster med numerärt överlägsna Putinlojalister.
Ett nygammalt hopp
Ett tydligt exempel är Boris Nadezjdin. I september i fjol beskrevs hans kritik mot den ryska krigföringen som ett tecken på ”sprickor i den ryska regimens fasad”.
I själva verket är Nadezjdins karriär som liberal politiker lång. Han stod nära Boris Nemtsov, oppositionsledaren som 2015 mördades utanför Kremls murar. Nadezjdin har knappast någonsin varit för något krig, tvärtom, och han kan svårligen kallas del av den ryska regimen.
Men om rysk stat-TV:s debatter kräver symboliskt motstånd så kan detsamma sägas när ryska folket ska till valurnan.
Val i bred bemärkelse
I mars håller Ryssland val. Få om någon hade kallat ryska val fria och rättvisa, men man har sett det som värdefullt att simulera demokrati. Sanningen är att Putin inte behöver fuska för att vinna, men det fuskas ändå. Maktpyramidens fotfolk vet vilket resultat de förväntas leverera.
I år väntar sig rimligtvis ingen någon nagelbitare – eller ens entusiasm i teatern. Under brinnande krig trumfar stabilitet allt. Den klena riktiga opposition som funnits i Ryssland är slagen i spillror, fängslad, driven i exil.
Inte ens mild kritik tolereras annat än i enskilda undantagsfall. Ett möjligt sådant blir ifall makten tillåter samme Boris Nadezjdin att ställa upp som presidentkandidat. I skrivande stund väntar han på besked från valmyndigheten efter att ha lämnat in över 100,000 namnteckningar som krävs för att kandidera.
Fördelar och nackdelar
Men det är också där spänningen upphör. Nadezjdin utgör inte ens ett minimalt hot mot Putin, lika lite som journalisten Jekaterina Duntsova gjorde det när hon i fjol försökte kandidera.
Om hans kandidatur kvävs i sin linda är det för att makten inte orkar politisk osäkerhet ens på marginalerna. Det finns inga tecken på att han är någon Kremlmarionett, därmed är han per definition ett potentiellt problem.
Samtidigt kan ”politeknologerna” i Kreml ha nytta av att släppa fram en svag symbolisk utmanare som genom sitt deltagande skänker en gnutta legitimitet till ett val med given utgång.
Kamrat två procent
Sådant är den ryska oppositionskandidatens dilemma. Å ena sidan kan man få ett litet utrymme att åtminstone försöka säga något. Kanske visa folk att det faktiskt finns kritik? Kanske få synas lite och bygga varumärke, om man frågar den cyniske.
Å andra sidan deltar man i en sorts teater vars själva syfte är att legitimera Putins järngrepp om makten. Med någon enstaka röstprocent finns man bara till för att makten ska få visa precis hur hårt det ryska folket ratar fånigheter som liberal demokrati.
”Nadezjda” är det ryska ordet för hopp, roten till Nadezjdins namn. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan men Putin känner sig knappast hotad när Ryssland i vår går till – i bred bemärkelse – val.