Ensam släpar Rahma på en 25 kilo tung vatten dunk. Runt om henne tittar männen i flyktinglägret Khazer utanför Mosul på. Ingen rör en min eller tänker ens tanken på att hjälpa den 20-åriga änkan.
– När jag berättade att jag var en IS-kvinna, började många att hata mig här. De ser ner på mig, fryser ut mig och talar illa om mig, berättar Rahma Ubaidi.
De mest religiösa anslöt sig till IS.
Rahma och hennes tre små barn lever i ett speciell område av flyktinglägret. Bland de dammiga vägarna finns flera tält som har en IS-stämpel över sig – trots att kvinnorna inte haft någon chans att hindra sina män från att sympatisera med och slåss för IS.
– Alla som var religiösa gick med IS. Flera av våra grannar övertalades också att bli en del av dem. Jag var oerhört rädd. Varje dag, berättar Rahma.
Fick månadslön och ett automatvapen
De bodde i gamla stan i Mosul. Åren under IS våld vara svåra. Hennes man drogs med tiden närmare och närmare IS och drömde om ett kalifat. En dag anslöt han sig, fick en månadslön och ett automatvapen.
– Jag stöttade aldrig IS och stod aldrig bakom deras hemska krav. Vi befann oss i ett osynligt fängelse, men i vår kultur lyssnar inte männen på sina kvinnor. Jag kunde ingenting göra, säger Rahma
Dog i en amerikansk bombattack
En dag närmade sig de amerikanska stridsplanen på låg höjd. Hennes man hade , trots svåra motgångar, talat om att kalifatet var nära. Timmar senare träffades han av en av de amerikanska bomberna. Kort därefter flydde Rahma och hennes tre barn ut från Mosul.
– Jag sörjde på ett märkligt sätt. Vi avskydde ju det han gjorde, men ändå. När jag förstod att han dödats tog jag mina barn och lämnade vårt hem.
Straffas av omgivningen
I dag lever familjen ett ensamt och svårt liv i flyktinglägret. Få talar med dem. Ingen hjälper Rahma. Hon hoppas få kontakt med någon av släktingarna, som ska finnas någonstans i området. För på sikt klarar hon sig inte ensam med de små barnen. Lille Saliman är dessutom svårt undernärd och på väg mot ett sjukhus när vi möter Rahma.
– Vi klarar inte det här längre. Jag har inte gjort de här människorna någonting. Varför ska vi, en liten ensam familj straffas så här?