Iran kan vara som Sverige. Jag säger inte att hela landet är som Sverige, men som besökare är väldigt mycket likt. Mer än i andra länder i Mellanöstern som jag har besökt.
Jag och Samir Abu Eid har träffat både troende och ateister. I familjerna är det vanligast med två barn. Kvinnorna syns överallt i yrkeslivet och de kör bil lika illa som männen. Män flörtar med kvinnor, kvinnor undviker inte att prata med män och utgifterna för smink måste tära hårt på iranskornas ekonomi.
Bilbälte och fartkameror
Gatorna är välstädade, elen fungerar utan avbrott. P-vakter bötfäller felparkerare och det finns tiggare på gatorna precis som i Stockholm. Bilbälte är obligatoriskt och fartkameror håller koll på motorvägarna, om än med magert resultat.
USA:s mest kända symbol, Coca-Cola, finns överallt och du blir inte dålig av maten. Även på landsbygden, inte så långt från gränsen till Afghanistan, överraskade kvinnorna. De var öppna och lätta att få kontakt med, fjärran från situationen i till exempel Syrien.
Internetcensur
Det finns naturligtvis också en annan verklighet i Iran. Strikt tillämpade sharialagar, mängder av avrättningar, brist på demokrati och ingen press- eller yttrandefrihet. På internet är Facebook, Twitter, Blogger och många fler sidor blockerade; (aftonbladet.se går inte att se,men däremot fungerar svt.se alldeles utmärkt).
De flesta har inga problem med att bli intervjuade, men anpassar de sina svar när vi pratar med dem? Absolut. ”Detta är Iran, jag kan inte säga precis vad jag vill”, sade en person som inte ville vara med.
Kvinnor får ”lära sig sitt värde”
I de fattigare områdena finns analfabetism. På en oberoende hjälporganisation vi besökte fick kvinnor lära sig att läsa och skriva. En del lärde sig sy för att kunna försörja sig själva,flera av dem hade missbrukande män. ”Först måste vi lära dem att de har ett värde i sig själva, inte bara för sina män”, sade en frivilligarbetare till oss.
När vi åkt runt och filmat här i Iran så har vi haft med oss en tolk och en chaufför. De har kommit när vi velat arbeta med dem. Vi har berättat vart vi vill, om vi till exempel velat göra intervjuer på någon marknad eller prata med arbetare i stålindustrin. Men vi har också tagit egen taxi, och ingen har varit med oss när vi gått ut själva.
Tillstånd och åter tillstånd
Hotell har vi däremot inte fått boka själva, även om vi lite grand har kunnat välja var vill bo. Och någon sorts id-handling måste alltid finnas i hotellreceptionen. En mediabyrå med goda kontakter på rätt ställen har ordnat alla tillstånd som behövs, och de har varit många.
Intervjua folk på Stora basaren? Tillstånd. Filma i grannbyn? Tillstånd. Åka till saffransodlingarna och göra inslag om hur arbetet går till? Tillstånd. Universitetet? Tre tillstånd (av vilka vi bara fick två och därmed inte kunde göra reportage där).
Berättar någon för regimen vad vi gör? Det vet vi inte. Finns det andra som har koll på oss? Det vet vi inte heller. Men med tanke på hur hårdför regimenhar visat sig vara tidigare, till exempel mot inhemska journalister, vore det konstigt om de inte vet vad vi har gjort.
Det märkliga som jag slagits av under tio dagar här, är varken att landet har en sida som känns väldigt västerländsk, särskilt i Teheran, eller att det finns en annan sida som är traditionellt strikt islamistisk.
Ett isolerat land, men med väldigt öppna och otroligt trevliga och rätt hoppfulla människor överallt. Det märkliga, och intressanta, är hur ett samhälle fungerar med en fot i vardera världen. Oavsett vad jag tycker, finns båda verkligheterna där att förhålla sig till.