Italienska medier toppar sajter och nyhetssändningar med nyheten om att flera barn i det mest drabbade området är smittade, vilket bidrar till att öka rädslan. En fyraårig flicka från en av de isolerade byarna, Castiglione d’Adda, är bland de smittade. Flera andra barn vårdas på sjukhus i Pavia och Bergamo.
Jag ser på min tv här på hotellet i Milano, där min fotograf och jag är några av de få gästerna – avbokningarna har varit många. Stämningen är nästan spöklikt ödslig i frukostmatsalen och lobbyn. I tv-kanalen Rai 1 kan tittarna ringa in och ställa frågor i ett program. Jag hör rädslan och paniken hos de som nu närmast ropar ut sina frågor om sina barn, om riskerna för att de man älskar mest av allt ska bli sjuka.
Manar till lugn
Experter och premiärministern Guiseppe Conte manar till lugn och påminner om de låga riskerna för majoriteten av befolkningen, inte minst barn och unga. Men när rädslan har människor i sitt grepp lyssnar allt färre.
Några få mil från Milano, där jag befinner mig, ligger de tio isolerade små samhällena, här i Lombardiet, i norra Italien. I regionen Veneto är en by, Vò, i karantän. Samtidigt finns nu smittan i Toscana, Ligurien och ända ner på Sicilien, i söder.
Många regioner vill ha id-kontroller för folk som reser från de mest drabbade områdena men det är i praktiken omöjligt.
Vi upplever själva rädslan här, min fotograf Domenico och jag, när kollegorna på tv-kontoret i Rom, uttrycker sin oro för att vi kan vara smittsamma när vi väl återvänder till huvudstaden.
Ett öde Milano
På Milanos öde gator spatserar de moderiktiga milaneserna omkring i sina eleganta kläder men många bär ansiktsmask. Piazza Duomo ligger öde och domen är stängd för alla utom den som vill be till högre makter om hjälp i dessa prövningens tider. En man som vi intervjuade för Rapport sa att det känns om vi levde i ”pestens tid”. Hans vän undviker att ta i hand och kindpussas, som annars är brukligt här, och åker inte längre tunnelbana.
Vi tar en sen morgon-cappuccino och jag pratar med en uppgiven barägare som måste stänga varje kväll klockan 18 och missar hela kvällsruschen och gör stora förluster varje dag. Små ägare och anställda på hotell, restauranger och barer blir allt mer desperata och inom turistnäringen är oron både för Italien som turistland och enskilda näringsidkare stor.
Alla gym, skolor, universitet, bibliotek, biografer, teatrar och muséer här är stängda. Fotbollsmatcher och idrottsevenemang inställda.
”Känslan av overklighet är stark”
Många, både i Milano och övriga Italien, uttrycker stigande vrede, italienarna är inte de som tiger still. Allt fler tycker att regeringen skapar panik i onödan för ett influensavirus. Andra menar att de ansvariga borde ha gjort mycket mer, mycket tidigare. Börsen rasar och de ekonomiska konsekvenserna i ett redan sargat Italien kan bli mycket stora.
Vi vandrar på tomma gator och möter folks blickar, många sökande, oroliga. Kontrasten mot mångmiljonstadens vanliga trängsel och stök är stark.
Ändå känner vi oss ganska lugna, påminner oss om att det inte pågår något krig, det härjar ingen pest. Det som skrämmer mest, allt mer, är den växande paniken, folk som vänder sig mot varandra. Tittar snett på någon som nyser eller hostar, grannar som undviker varandra, alla de som vi nu märker helst inte vill träffa oss när vi väl återvänder från Milano.
Viktigt att behålla lugnet
Att vara rädd är mänskligt men ofta farligt. Att behålla lugnet är ett sätt att, i förlängningen, värna vårt civiliserade sätt att leva, att värna varandra och inte se sin nästa som en fiende och smitthärd.
Så vi bestämmer oss för en pastalunch ute på stan mellan jobben. För att låta vardagen härska och för att stödja restaurangägaren som står vid sina tomma bord med tom blick.