Den fuktiga morgonluften får militärfordonets rutor att bli vita av imma när vi sakta rullar in mot Mosuls frontlinje. Jag suddar fram de krigshärjade gatorna som IS terror har lämnat efter sig, och ryser till när jag känner det kalla kondensvattnet mot min handflata.
Plötsligt får jag syn på en pojke som står på ett stenblock i rasmassorna och gör honnör mot de irakiska soldaterna när vi passerar. Jag vänder mig förvånat mot en av de irakiska soldaterna som sitter bredvid mig, och innan jag hinner ställa frågan så svarar han.
– Flera familjer har valt att stanna i sina hem, trots att strider rasar strax intill. Många anser att det är farligare att ge sig av som flykting med sina små barn, de har hört om alla som dör under flykten.
Hon reagerar knappt – jag som nyss ville kräkas
Färden fortsätter tills pansarfordonet snart ger ifrån sig ett tung metalliskt ljud innan vi plötsligt står helt stilla. En irakisk soldat öppnar min dörr och pekar mot något som ligger längre ner på vägen. Jag ser dem direkt – ett par ben. De sticker ut under madrassen som slängts ovanpå liket. Det är en stupad IS-krigare som lämnats kvar. Stanken av lik får illamåendet att krypa upp i halsen på mig.
Samtidigt på avstånd ser jag en kvinna med en liten flicka närma sig i vår riktning. Jag tar snabbt upp min kamera, och hinner fånga scenen när mor och dotter kommer gående genom rasmassorna, alldeles ensamma.
Flickan har på sig en luva med små gröna öron och snoret rinner ur hennes näsa. De passerar liket och flickan tittar på det snabbt innan hon tar en liten omväg. Jag hinner tänka att flickan knappt reagerade, jag som nyss ville kräkas. Hon berättar att hon heter Nada och är ute med sin mamma för att hämta vatten.
– Det är bara vi kvar här nu, alla mina vänner har flytt med sina familjer men vi har valt att stanna, säger Nada.
Granateld och skurar av kulor kan höras på avstånd och jag vänder mig oroligt om, men inte Nada, som bara fortsätter berätta.
– Jag hoppas mina vänner kommer tillbaka snart, så vi kan leka och gå till skolan tillsammans igen.
Attacker mot skolor vanligare
En rapport som Rädda Barnen precis släppt visar att aldrig förut har så många barn levt i konfliktområden som idag. Mellanöstern är den region som har flest barn i krigshärjade länder. Barnen i dessa områden är extremt utsatta och riskerar varje dag att bli dödade. Rapporten visar också hur attacker mot skolor blir allt vanligare. Syrien pekas ut som det farligaste landet i regionen.
2017 reste jag till syriska Aleppo som drabbats väldigt hårt av inbördeskriget. President Bashar al-Assads styrkor hade precis då tagit kontroll över staden, och jag kunde se hur många civila letade sig tillbaka till sina hem och möttes av de enorma ruiner kriget fört med sig. Flera av stadens skolor hade varit stängda sedan krigets början, men nu efter flera år skulle de öppna igen.
En morgon fick jag följa 12-åriga Ula genom rasmassorna när hon var på väg till sin fösta skoldag på över fem år.
– Jag drömmer om att bli läkare, och jag är så glad att vara tillbaka i skolan. Jag har till och med saknat allt det tråkiga med skolan, säger Ula och skrattar.
Jag hoppas hon uppfyller sin dröm
Jag tänker ofta på barnen jag mött, och deras berättelser där skolan ofta är återkommande som en trygg hamn. I skolan har barnen en plats och det är där som nästa generation formas. Men konflikterna som rasar i världen i dag berövar många barn på det som för oss är så självklart – en utbildning.
Som Nada med de små gröna öronen, som med ledsna ögon berättade hur hon saknade sina vänner och som pratade om sin skola som inte längre fanns kvar. Det sorgliga som vilade över henne har etsat sig fast i mig. Men på samma tydliga sätt minns jag Ulas glädje, och den stolthet hon kände att få hänga sin ryggsäck på axeln och gå mot skolan igen efter så många år.
Jag hoppas Ula uppfyller sin dröm om att bli läkare, så hon kan hjälpa sitt Syrien att läka.